Det är lätt att prata med Margareta Strömstedt. Och det finns mycket att tala om. Varje berättelse i hennes nya bok "Natten innan de hängde Ruth Ellis" pockar på uppmärksamhet, ställer följdfrågor. Det är berättelser om barndomen, om att vara hemmafru, om ett äktenskap som efter många år och några häftiga vågrörelser finner ro. En modig och livsbejakande bok - smärtsam och vacker på samma gång.

Samtidigt kan man bli förvånad över att Margareta Strömstedt väljer att gå ut och berätta om äktenskapet med den store tidningsmannen Bo Strömstedt och öppna dörren till den kända kulturfamiljens liv. Men Margareta Strömstedt menar att det inte är en memoar. Hon kallar det självbiografisk litteratur.

Memoarer handlar om den stora världen och det offentliga livet. Hennes bok berättar om det personliga och det existentiella.

- Hade jag skrivit en roman hade den blivit så melodramatisk, säger Margareta Strömstedt. Det här var enda chansen att berätta det jag uppfattar som sanningen.

Det är det man längtar efter, att bli sann mot sig själv. Att röra sig nära det man egentligen inte får skriva.

- Jag ville skriva om vissa smärtpunkter som hörde ihop med kvinnolivet. Sedan blev boken liggande i några år och jag visste inte om jag kunde ge ut den. Jag var rädd för att hamna i det privata. Därför har jag inte några namn i boken, bortsett från ett par författare. Jag ville skriva så att alla kan känna igen sina liv.

Utanför fönstret åtta våningar upp sänker sig mörkret över Tantolunden och Årstaviken. Det har varit en intensiv dag med flera möten för sjuttiofemåriga Margareta Strömstedt. Nu har hon vilat en halvtimme och ser alldeles pigg ut med håret i nyklippt frisyr ("det är väl inte för kort?"). På köksbordet står tekoppar och bullar från kvartersbageriet.

Ute i vardagsrummet sitter Bo Strömstedt, hennes make sedan 1953. Det var han som förra året fick läsa hennes manuskript och tyckte att hon skulle ge ut boken. Tur var väl det. Det positiva mottagandet har varit omtumlande och förlaget har fått trycka boken flera gånger för att möta efterfrågan.

Uppenbarligen rör boken vid något. Margareta tror att det hör ihop med det som hon själv skämdes för när hon skrev boken. Att hon från barnsben har tittat in och spionerat i andra människors hem - och en gång sett ett respektabelt par förverkliga sexuella fantasier i sängkammaren. I en av berättelserna styr hon naken under kappan bilen till Djurgården i ett impulsivt försök att fånga nuet en förtrollande vårnatt. Hennes nyfikenhet och impulsivitet får henne att följa efter främmande människor och försätta sig i situationer som skulle kunna sluta illa.

- Får man vara hur dum som helst? Följa med främmande män hem? Om folk bara visste hur många hemska saker jag varit med om och gått med på.

- Jag tror att det är det som skapar identifikation, att vi har hemliga liv. Boken handlar väldigt mycket om det man tänker i hemlighet och gör i hemlighet. Det är ytan som kracke­lerar och under ytan pågår hela tiden något annat. Många kan inte dela detta hemliga liv med någon. Inte inom äktenskapet heller.

Om uppväxten i Småland, mammans nervsjukdom (som det hette då) och pappan som var pastor i Svenska missionsförbundet har Margareta Strömstedt skrivit i två självbiografiska romaner och barnböckerna om Majken. Mamma som ligger till sängs hela dagarna, pappas förväntningar på Margareta att vara en duktig flicka.

Och den frikyrkliga miljön som försöker måla över det svarta, orena och kroppsliga.

- Man lärde sig att aktivera en skuldkänsla. Efter en sådan uppväxt blir man inte religiöst oskyldig. I de politiska demonstrationstågen i slutet av sextiotalet fanns något som jag kände igen, indelningen i vi och dem. Jag ville aldrig ta ställning för det ena eller andra. Det är väl där min feghet finns. Om alla var som jag skulle det aldrig ske några revolutioner.

I "Natten innan de hängde Ruth Ellis" skildras både barndom och vuxenliv: kärleken, äktenskapet, barnen och förortstristessen i Hagsätra. Efterdyningarna av broderns självmord som påverkar henne djupt. Livet som pågår någon annanstans, i staden som skymtar och lockar i horisonten. Ett barn som flyr hemmet och skuldkänslan av att inte ha varit tillräcklig.

Ett kvinnoliv två steg bakom den framgångsrike mannen: han som kommer hem trött från arbetet, hon som behöver samtal och stimulans. Rädslan för att inte vara älskad och svartsjukan som fräter.

- Barnen och allt det praktiska upptar tiden till hundra procent. Jag hade aldrig dagis och när det var mycket arbete för mig om höstarna hade vi ibland barnflickor tillfälligt boende hos oss. Nu är det väl annorlunda, man försöker dela på ansvaret.

Det var på sextiotalet som Margareta Strömstedt började recensera barnböcker i Dagens Nyheter. I boken finns ingenting om hennes yrkesliv som kritiker, tv-producent och författare ("det är ju privat, en helt annan bok"). Men hon beskriver oförglömligt en kulturmiddag på DN som nybliven frilans. En lika dråplig som sorgsen beskrivning av en manligt dominerad värld som premierar unga manliga genier och ser kvinnor som objekt.

Margareta Strömstedt spelade spelet i Fara Diba-frisyr och nätstrumpor i högklackade skor. Snygg - men inte jämbördig.

- Det var något väldigt plågsamt i att inte få tala med dem man ville, att man var tvungen att kämpa för att göra sig synlig. Det fanns så få kvinnor, två tre kanske.

- Det tråkiga var att man inte hade ett mer utvecklat systerskap. Att jag tyckte att det var så fantastiskt att tala med de här unga männen. Det var först när jag började läsa kvinnohistoria som jag blev intresserad av andra kvinnor. I dag blir jag glad av att se hur systerskapet växer, det märker jag av både jämnåriga och yngre väninnor.

I takt med Margareta Strömstedts frigörelseprojekt ("tiden hjälpte mig, andra kvinnor och kvinnorörelsen") som gör henne starkare och friare utvecklas och omprövas äktenskapet. Efter ett par avgörande händelser i slutet av sjuttiotalet lägger sig ett slags lugn över deras liv och svartsjukan försvinner.

Vi talar om att hon började skriva sent i livet. Det är ingenting hon ångrar i dag - hon är glad att hon började.

- Jag var inte mogen tidigare. Fast jag skulle gärna ha så mycket kraft att jag kunde skriva ett par böcker till. Jag älskar att tänka det. Då kanske man kan leva tills man har skrivit dem.

- Efter sjuttio är kroppen dum, den orkar inte så mycket som man tror. Fast på sätt och vis är livet mycket bättre. För man har äntligen lärt sig att leva varje dag i nuet.

Perspektivet sträcker sig inte längre än några år framåt. Det kommer en inte vid, det som förut gjorde en bekymrad, säger Margareta Strömberg.

- Man är i ett annat landskap. Det allra underbaraste i livet, förutom barn och barnbarn, är att prata med folk.

Samtala med vänner. Upptäcka att det händer något med männi­skors personligheter. Att det inre blir avlövat och trist och tomt. Det beror nog på erfarenheter som har med hemligheterna att göra.