Vi svenskar sägs ibland ha ett speciellt förhållande till naturen. Främst tänker man kanske då på de djupa skogarna, som framstår som en så naturlig del av Sverige att de rent av tolkats som projektionsytor för svensk nationalism.
Att skogen skulle ha en särskild plats i svenska hjärtan är dock inte självklart för författaren och skogskännaren Kerstin Ekman: "I tjugotre år strövade jag i skogarna i Hotagens socken i nordvästra Jämtland. Tre gånger mötte jag människor. Jag började fråga och fick veta att få uppsöker en skog utan att ha något ärende i den, som bärplockning eller älgjakt."
Det skriver hon i sin rejält tilltagna essäsamling "Herrarna i skogen" som kommer ut i dagarna. I sju kapitel går Kerstin Ekman här igenom människans förhållande till skogen genom tiderna, och hon närmar sig sitt ämne genom såväl Gunnar Ekelöf som Gilgamesheposet, statliga utredningar om skogsplantering som egna exkursioner med flora och lupp.
De herrar som nämns i titeln syftar på de författare, vetenskapsmän och botaniker - alltid män - som genom åren gjort henne sällskap på promenaderna. Men det har mestadels varit ett platonskt sällskap, för skogen har som sagt varit rätt folktom.
"Huset där jag bor ligger i en skogsbygd i norra Roslagen. Åkrarna och beteshagarna är små, öarna i deras mitt med björk, asp och stenrösen är desto större. Åt vilket håll jag än går ut i markerna från vårt hus kommer jag in i skogen."
På väg mot Kerstin Ekmans nuvarande bostad kör vi genom en och annan marsfrusen produktionsskog. Så kallas de ödsliga virkesindustrier som täcker merparten av Sveriges skogsbeklädda yta. Den som plockat svamp i sådana skogar vet att de bjuder på ungefär lika stor artrikedom som ett kalhygge. 95 procent av våra skogar, läser jag i "Herrarna i skogen", är numera produktiv mark. Skogsskövling pågår med andra ord inte bara i Amazonas regnskogar, vilket man ibland kan få intryck av.
Vad är det för tänkande som möjliggjort en sådan exploatering? Är det så att vi har blivit alienerade från skogen? Och skulle det i så fall bara vara något dåligt?
Trots miljöbeskrivningen av Kerstins Ekmans hemtrakt hade jag kanske ändå väntat mig något mer i stil med John Bauer än det rätt alldagliga kulturlandskap med blandskog som omgärdar hennes hem - ett litet anspråkslöst trähus med en modern traktor parkerad bakom vedboden. Vid grinden blir vi utskällda av norrlandsspetsen Stella, som efter att maken Börje kommit och öppnat återgår till att gnaga av pälsen på ett gammalt älgben. Att Stella är en god jakthund förstår man av de älg- och hjorthorn som sitter upphängda på väggarna inne i huset.
Kerstin Ekman tar emot i mossgrön kofta. Efter att tillsammans med maken ha ställt fram kaffe och hembakt bröd sätter hon sig ned och pekar ut mot blandskogen utanför fönstret:
- Man gör sig så övervackra bilder av skogen jämt, men jag har fäst mig vid den här vardagliga skogen. Ofta fastnar människor för vackra utsikter eller dramatiska vattenfall. Jag föredrar skogen, men det kan vara svårt att känna kärlek till den. Skogen kräver mycket av sina älskande. Det är krångligt att ta sig fram där, och den erbjuder inte samma ögonblickliga skönhetsupplevelse. Här tror jag att det botaniska intresset kan vara till hjälp, och en känsla för hur biotoperna är sammansatta, säger hon.
I takt med att urbaniseringen fortsätter, och kunskapen om naturen förtvinar, blir skogen mer främmande för oss. Samtidigt har naturromantiken alltid frodats som mest bland storstadsmänniskor, och det är väl knappast en slump att några av de mest dramatiska och sublima skogsskildringarna tillkom under romantiken, då industrialismen hade börjat omdana samhället.
Liksom det mesta hos Kerstin Ekman har även svenskens förhållande till skogen två sidor. Å ena sidan nutidsmänniskans bristande skogskunskap, å den andra den närhet till skogen som i många familjer finns bara ett par generationer tillbaka.
- Skogen är ett kollektivt minne eftersom vi kommer från landet många av oss. Men bara att vi kan använda ett uttryck som "jag ska ut i naturen" visar att vi har avlägsnat oss från den. Därför går det lätt att exploatera den. Jag tror att skogen utgör en tomhet av två skäl. Dels att få människor går där. Dels att den blivit en produktionsyta med kalhyggen, säger hon.
En känsla av förlust vilar över framställningen när Kerstin Ekman beskriver den svenska skogsskövlingen, från det stora "engångsuttaget" på 1800-talet, då 300-årig urskog försvann för alltid, till 70-talets maskinella avverkning då nybildningar som "föryngringsyta" i stället för "kalhygge" kom i svang. Det beror kanske på att Kerstin Ekman inte bara definierar skogen som en samling träd med tillhörande växter och djur, utan också minne och språk.
När ett gammalt skogsområde huggs ner försvinner även finmaskiga nät av djur- och människostigar som trampats upp sedan generationer tillbaka, och som berättar om tidigare generationers livsmönster. Grova furor där jägare ristat in märken efter fällda bytesdjur sågas upp till säsongens nya soffbordsdesign, eller mals ner till en ny upplaga av en Kerstin Ekman-roman. Ett minne raderas ut. Något annat skapas på nytt.
Beskrivningen i boken av hennes första möte med 70-talets kalhyggen skulle ha kunnat ingå i ett tal på en demonstration för bevarandet av svenska urskogsreservat:
"Kvadratkilometer efter kvadratkilometer hade förvandlats till stenig yta och bråte. Här och där stod en avbruten stam som blivit glömd. Det enda jag sett som liknade detta var Jacques Callots bilder från trettioåriga krigets slagfält. Detta var Graningeverkens kalytor i Ångermanland. Samtidigt pågick Vietnamkriget i en avlägsen världsdel. Där använde USA:s armé ett gift som lövade av träden så att försvararna inte skulle kunna gömma sig i skogarna. Det framkallade cancer hos människor. Jag fick en stark känsla av att leva i en dödscivilisation. Den har aldrig riktigt lämnat mig."
Hennes åsikter om miljöpolitik tycks förvisso vara starka. Hon kritiserar den ensidiga granplantering som bidrog till stormen "Gudruns" förstörelse häromåret, och hon uppmanar miljödebattörer att bli mer pedagogiska och bättre förklara vad begrepp som biologisk mångfald egentligen betyder. Men den som väntar sig att den mest folkkära av Svenska Akademiens ofrivilliga ledamöter nu skulle bli en lika stridbar försvarare av svenska urskogsreservat som av Salman Rushdies yttrandefrihet tar miste. Hon värjer sig bestämt mot att framställas som miljödebattör.
- Det här är inte en debattbok. Det är en skönlitterär bok. Jag håller på essän som en skönlitterär form. Kanske behöver skogen hellre filosofer än debattörer, människor som reder ut vad "natur" och "miljö" egentligen betyder, säger hon.
Att tänka sig Kerstin Ekman som trädkramare vore också en vrångbild. Hon både äger och avverkar skog själv, och anser också att skogsbruket är en nödvändig del av vår kultur.
- Vi kan inte få tillbaka den ursprungliga skogen, det är en utopi. Om vi ska låta urskogen växa tillbaka går civilisationen under. Det kostar att vara människa nu - sjukvård, mediciner och tekniska bekvämligheter. Det var väl det som var fel med 70-talets miljörörelse: att man skulle flytta ut i övergivna hemman i Norrland. Jag kan tänka mig roligare saker än att få skurkgumsknän och tbc, säger hon med ett underfundigt leende.
Detta är vad hon i det första kapitlet kallar "dilemmat": viljan att bevara skogen, och det materiella tvånget att försaka den. Dilemmat spårar hon tillbaka till skriftkulturernas gryning, då de mytologiska gestalterna Gilgamesh och Enkidu för att döda odjuret Humbaba hugger ner cederskogen där odjuret bor: "Inte mycket har ändrats genom årtusendenna som gått: Enkidu stämplar, Gilgamesh avverkar. De flottar timret på Eufrat ner till staden Nippur."
En liknande strategi använde Caesars arméer då de högg ner skogen i Gallien för att besegra de barbarer som tagit skydd bland träden.
- Inställningen till naturresurser har alltid varit expansiv och konsumistisk. Avskogningen går väldigt långt tillbaka i tiden, då man till exempel tog ekskog för att bygga galärer, eller lät fåren beta bort skogen i Medelhavsregionen. Men parallellt med detta har det alltid funnits en annan sorts människor också, som vill att vi ska ta det lite lugnare. Redan när bergshanteringen började fanns det röster som varnade för att vi tog ut för mycket skog, berättar hon.
I Kerstin Ekmans fall skulle man också kunna tala om konstnärliga argument mot alltför stor skogsavverkning.
- När det gäller mitt skönlitterära författande känner jag en stor tacksamhet mot skogen. Den är över huvud taget ett fint område för påhitt, fantasi och uppfinningar. Idén till den här boken fick jag redan på 70-talet. Då trodde jag att jag skulle baka in allt det där i "Rövarna i Skuleskogen". Jag hade en pärm om skogen
Hon försvinner i väg och kommer tillbaka med pärmen, som är täckt med fastlimmade vykortsmotiv: ett flygperspektiv över en bruksort, ett lodjur, franska grottmålningar och en skogstjärn. När hon slår upp den 30 år gamla pärmen visar sig orden på registerflikarna vara identiska med kapitelrubrikerna i den nya boken: "den lövgröna skoge", "gran", "varelserna", "förvandlingsrummet" etcetera.
I det ljuset framstår plötsligt hela raden av belönade och rosade Kerstin Ekman-romaner som ett skolk från hennes egentliga livsverk, "Herrarna i skogen", som efter tre decennier slutligen blivit färdigt.
Innan vi skils åt tar vi en promenad genom det frusna landskapet. Trots att det knappast är glest mellan gårdarna möter vi inte en kotte.