Kära danska broderfolk.
Det är tack vare era mer eller mindre besynnerliga upptåg som vi kulturredaktörer i grannländerna hållit spalterna kokande detta år. Först med Karikatyrkrisen (föredömligt och skarpt beskriven i en bok av Rune Engelbreth Larsen och Tøger Seidenfaden) och sedan med Kanondebatten.
Även om båda dessa debatter uppstått av tvivelaktiga skäl, som har att göra med Dansk Folkepartis frånstötande uppfattning om integrationspolitik, har de tvingat fram en diskussion som vi inte skulle vilja vara utan.
Sedan jag hösten 1972 under en termin på Vindings hushållningsskole utanför Vejle lärde mig laga forloren hare, steka æbleflæsk och varje morgon glatt sjunga ur Højskolesangbogen, har den danska nationalromantiken haft en speciell klanglåda i bröstet.
Men tonerna skär sig när det står klart att chauvinisterna kidnappat flagga och visor. Det finns en stor dansk kulturskatt att ha kontakt med, utan tvekan. Men varför kom den på tapeten just nu? Svaret är en aning grumligt.
Den kulturradikala strömning som är utgångspunkt i både dansk och svensk kulturdebatt under 1900-talet leds åt sidan när det med berått mod ska slås fast en tradition och fastställas en kanon. Backlash för kulturradikalismen.
En kanon uppstår på en mängd komplexa vägar, den växer fram, utvidgas, krymps, omförhandlas. Här är det tvärtom. En utredning görs, ett kommittéarbete genomförs, ungefär som ett juryarbete, och en lista diskuteras fram.
Men när den färgsprakande, grafiskt påkostade danska Praktkanon nu spottats ur pressarna i 175 000 exemplar med en cd i ryggen får man förhålla sig inte bara till en abstrakt problematik - det häpnadsväckande att regeringen vill sammanställa en nationell, kulturell topplista, och kalla den kanon - utan också till ett stort, ambitiöst arbete.
Så kanon i teorin och kanon i praktiken är inte detsamma.
Det är ingen tvekan om att ämnesgrupperna har kämpat för spets, djup och bredd i urvalet. Och säkert har det varit knepigt att bli överens först om urvalskriterier och sedan slutgiltigt nagla fast vinnaren. Som för det mesta varit en man.
Vid det här laget känns det tradigt att ständigt kommentera könsobalansen, men jag hittar namnet på sju kvinnor i en verklista på 96 titlar. Kulturministerns Kulturkanon bärs av starka, danska mäns armar. Litteraturen är "bäst" på kvinnor med blygsamma 3 av 12, (tack för Leonora Christinas "Jammers Minde", Karen Blixen och Inger Christensen i alla fall) men Arkitektur, Musik, Scen - måste dagens små danskor och danskar få i sig en föreställning att det konstnärliga livet är enkönat?
Det är svårt att från ett grannland värdera urvalet på ett kvalificerat sätt. Om det var rimligt att välja det ena framför det andra. Men hur mycket arbete som än ligger bakom känns resultatet snopet med tanke på åthävorna kring projektet.
Jag arbetade en tid som kulturråd i Storbritannien, och den danska Kanonboken påminner mig om de skrifter och böcker om hemlandets kultur som Svenska institutet skickade ut för att introducera Sverige i världen. En läcker presentation av axplock från olika kulturella ämnesområden.
I den danska kulturkanon är urvalet av musik stort, 24 verk i stället för 12, som under de andra ämnesrubrikerna. Jag uppfattar ändå musikurvalet som det mest svajiga i boken, och det minst tydliga i motiveringarna.
Är det inte fusk att klumpa ihop "Evergreens" och motivera med att dessa låtar har präglat danskarnas vardag genom årtiondena?
Litteraturmänniskorna har minsann suttit och pillat ärtor på sin kant, och de fick bara 12 verk på sin lott.
Och hur kommer det sig att Kierkegaards "Enten - Eller" motiveras med att "Teksten og forfattaren er i dag kendt i store dele av verden og teksten citeres flittigt i et hav av sammenhænge". Kierkegaard som kändis. Är det ett kvalitetskriterium?
Scengruppen fick med "Julemandshæren" - en performance där aktivister utklädda till jultomtar gick och delade ut varor till folk på varuhuset Magasin. Intressant tidsdokument. Men kanon?
Det är mycket riktigt på nivågrupperingarna det hela slinter. Högkulturen, den kanon som format den intellektuella traditionen, ska trivas med highlights från populärkulturen som präglar medvetandet på annat sätt. Populärkulturen ger starka referenser till en tid och en social gemenskap.
Tanken är god, men plötsligt börjar kanon likna ett album med gamla godingar, och skärpan mattas.
Under molvärker den större frågan: Finns det ett värde i att restaurera den gamla berättelsen och den nationella kulturen? Eller är det tvärtom en fara?
Vi har hört att Lars von Trier redan har klippt sönder den danska flaggan i protest, bort med korset, och sytt ihop den i helrött.
Jenny Tunedal, redaktör för Lyrikvännen, är inne på frågan när hon skriver i serien Min svenska kanon (DN 17/8): "Texter tillhör inte nationalstater, de tillhör i bästa fall språket som läsaren läser dem på. Stefan Jonsson vänder sig mot folkpartisten Cecilia Wikströms idé om en svensk kanon: "En kanon existerar redan, som själva pulsen i den litterära offentligheten och kulturen och det är skolans uppgift att hålla den levande.
Frågan är om vi ska låta politikerna ta litteraturen som gisslan för att strypa mångfalden i denna offentlighet"(DN 31/7).
Ebba Witt-Brattström svarar på ett av Jonssons resonemang: "aftonbön för verklighetsfrämmande idealister i kulturens elitgetto" (DN 9/8). Och Per Svensson, kulturchef på Expressen, försvarar tanken på en sorts kanon för skolbruk, men: "En kanon ställd i den kortsiktiga politiska poängplockningens tjänst? Spik i foten." (Expressen 17/8)
Litteraturprofessor Erik A Nielsen, som sitter i urvalsgruppen för litteratur, talar i en artikel i februari (Politiken 3/2) för den nationella kanon genom att jämföra med miljökampen: "Frem til omkring midten af 1900-tallet var der stort set ingen, der forestillede sig, at det kunde blive nødvendigt at beskytte naturen."
Men det blev det, som sagt. Och man hade kanske inte heller föreställt sig att det skulle gå så snabbt att tappa en bildningstradition som det faktiskt gjort. Under tiden har "tyranniske kanoner" med kommersiell kraft tagit över sinnena på unga människor. Nielsen manar till besinning, och välkomnar debatten om kulturell kvalitet. Det är "obegripligt länge sedan" en sådan fördes.
Jag tycker han har en stor poäng. Det svulstiga i ansatsen, det fåniga i pretentionerna på att sammanställa en kanon, är avdragsgillt i förhållande till ambitionen att skolbarnen ska få reda på lite om den kultur som de trots allt lever i.
Därför blir det i praktiken harmlöst med denna orienteringskarta över minnesvärda verk, som vill göra ett litet försök att dra upp en generation unga människor ur obildningens träsk. Ingen kommer att ta den på särskilt blodigt allvar. Den kommer inte att bli en ny katekes, måttstock eller rättesnöre. Den risken är obefintlig. Men med tanke på upplagan och marknadsföringen blir den förmodligen läst, åtminstone av lärarna.
Ibsen och Hamsun - som var på väg att kvala in - fick vackert stanna i Norge, vad jag förstår. Men vart tog Kalle Anka (Anders And) vägen? Han skulle ju vara med i den danska kanon. Lyckades han smita?