Barbro Hedvall kommer med flyg från Skåne. Hon har sommarsolbrännan kvar och sätter sig mycket rakryggad i stolen mitt emot mig med en kopp kaffe och en kaka; en hallongrotta.
I dagarna utkommer hennes bok ”Vår rättmätiga plats”, om kvinnorna som kämpade för att Sverige skulle få kvinnlig rösträtt. Pionjärerna som drev frågan, eller den Stora Saken som de sa. De som uppvaktade ministrar och hovet, skrev debattartiklar, delade ut flygblad, reste land och rike runt och höll föredrag. De som först efter drygt två decennier, 1921, nådde sitt mål. De som sällan eller aldrig nämns vid namn i historieböckerna.
– De är helt klart bortglömda, slår Barbro Hedvall fast, och deras historia är värd att berättas. Tänk bara på den internationella kvinnliga rösträttskongressen 1911. Den organiserade de väldigt proffsigt och den blev den största kongress vi haft i Sverige.
Men trots proffsigheten och alla uppvaktningar, Sverige var sist i Norden med att få kvinnlig rösträtt. Varför?
– Jag vet inte, erkänner hon. Men jag tror att det berodde på vårt tvåkammarsystem. I första kammaren satt de starkt konservativt sinnade männen och de kunde blockera frågan. Sedan föll också frågan opinionsmässigt i samband med borggårdskrisen och första världskrigets utbrott.
Att första kammarens män röstade emot berodde på att de ansåg att frågan om kvinnlig rösträtt inte hade någon dignitet, skriver Barbro Hedvall i sin bok. De brydde sig inte. De hade ju inga röster att förlora på att säga nej.
Men de såg väl det också som ett hot? Att den manliga hierarkin då hade rubbats?
– Det var ett hot. Om kvinnorna fick rösträtt skulle männen kanske förlora sina platser till kvinnor och det skulle vara en statusförlust. Dessutom menade de att om kvinnorna blev politiskt aktiva skulle hemmet vanvårdas.
Kvinnorna som kämpade för rösträtt framställdes ofta som manhaftiga, aggressiva och illa klädda. I själva verket var de mycket noga med sitt yttre och att inte ”strida för plikt och rätt” som det stod i en tidningsnotis.
– De tog avstånd från suffragetternas militanta metoder och det var helt rätt, menar Barbro Hedvall. Svensk politisk kultur är en lagomkultur. Om man är för argsint eller upprörd når man inte sitt syfte.
År efter år av uppvaktningar hos ministrar och till och med hovet med efterföljande besvikelser – var rösträttskvinnorna ändå inte väl hänsynsfulla?
– De var uthålliga och tålmodiga och rasande amatörism har ingen verkan, svarar Barbro Hedvall diplomatiskt men säger sedan:
– De var väldigt insyltade i makten på gott och ont, de fick tillträde, men var många gånger för försiktiga.
I sin bok delar hon in kvinnokämparna i tre grupper: Grundarna (med bland andra Anna Whitlock och Agda Montelius), studentskorna och pennskaften.
Bland studentskorna fanns kvinnor som Signe Bergman och Lydia Wahlström. De två var konkurrenter inom LKPR, landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt som bildades 1903.
– Signe och Lydia hade helt olika politiska uppfattningar och till slut avgick Lydia som ordförande i LKPR och Signe kunde så småningom ta över. Hon vann. Man blir nyfiken på Signe men några personliga efterlämnade papper har jag inte hittat.
Men det är i den sista gruppen, bland pennskaften med namn som Elin Wägner och Else Kleen, som Barbro Hedvall känner sig mest hemma.
– De är ändå yngst, säger hon och skrattar. De såg på rösträtten för kvinnor som en självklar sak och det är den. Och de gav sig inte.
Den svenska kvinnorösträttskampen började på 1880-talet men det var först efter flera år som frågan på allvar fick gehör och ett politiskt tryck. Såväl liberala som högerregeringar ville hellre satsa på allmän rösträtt för männen (den var vid denna tid starkt klassbunden och inkomst- och förmögenhetsbaserad).
Och medan Finland (1906), Norge (1913) och Danmark (1915) fick kvinnlig rösträtt organiserade sig de svenska förespråkarna allt starkare. Men de fick strida för utrymmet. Den politisk arenan upptogs av unionsupplösningen 1905, storstrejken 1909, försvarsfrågan 1911 och första världskrigets utbrott 1914.
– Organisationen var rösträttskvinnornas styrka, menar Barbro Hedvall. Den var enormt omfattande och kvinnorna arbetade frivilligt, obetalda.
Det finns paralleller att dra mellan rösträttskvinnorna och kvinnorörelsen på 1970-talet. Hur de organiserade sig, utbildade de sina och drev kampanjer och frågor.
– Ja, det handlar om kvinnor som ska få sin rätt. Men Grupp 8 var en spjutspetsgrupp som hade mer likheter med suffragetterna.
Fanns det någonting som 70-talets kvinnorörelse kunde ha tagit lärdom av hos rösträttskvinnorna?
– Mera humor kanske. Rösträttskvinnorna drev med sina motståndare, säger Barbro Hedvall och biter en tugga av hallongrottan.
Både rösträttskvinnornas organisation LKPR och kvinnorörelsens Grupp 8 har anklagats för att i huvudsak bestå av välutbildade kvinnor medan arbetarkvinnorna varit i minoritet.
– Ja, det där har man hört förr. Men aldrig har man anklagat till exempel Tage Erlander för att han var högutbildad men talade till alla män, även arbetare.
– LKPR var klart liberalt och arbetarkvinnorna var svåra att få med men kom ibland på möten. De hade liten tid och ork. De borgerliga kvinnorna var så verbala och rösträttsfrågan krävde ett teoretiskt engagemang, menar Barbro Hedvall.
Kanske sinkades den kvinnliga rösträtten också av att det fanns lojalitetskonflikter inom LKPR. Skulle rösträttskvinnor som höll på högern följa partilinjen (männens rösträtt först eller på samma villkor som männen, det vill säga efter klass och inkomst) eller kämpa för allmän rösträtt för alla.
– Jag hade hängt av högern, Lydia Wahlström och kompani, om jag fått bestämma! säger Barbro Hedvall tvärsäkert. Och, tillägger hon, argumenterat för att vi alla är människor.