Alla de som tycker att vadslagningen om årets Nobelpristagare på Ladbrokes var mer spännande än vad litteraturpristagarna skriver borde ha kastat sig som tigrar över en obemärkt bok med titeln ”Witness Literature” som Svenska Akademien gav ut 2002. I efterhand framstår den närmast som en planritning för Akademiens arbete.

Termen vittneslitteratur (författare som vittnar om förtryck, som Solzjenitsyn om Gulag) myntades av Elie Wiesel på 70-talet. Boken ger en antydan om hur viktig vittneslitteraturen har blivit för Svenska Akademien.

”Witness Literature” samlar inläggen från ett symposium om vittneslitteratur som Akademien höll i december 2001 med anledning av Nobelprisets hundraårsjubileum. Bland de medverkande hittar man en framtida ständig sekreterare, Peter Englund, då ännu inte invald i Akademien, och Nobelpristagare Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian. Där medverkar också Imre Kertész, som fick priset året efter symposiet, och Herta Müller.

Av bokens tio medverkande är det nu tre som inte har fått plats i Akademien eller belönats med Nobelpriset. Den brittiske historikern Timothy Garton Ash, den somaliske författaren Nuruddin Farah och den kinesiske författaren Li Rui.