Morgon på Stockholms universitet. Poeten Naima Chahboun sitter i en soffa i ett fikarum på statsvetenskapliga institutionen. Snötyngda träd där ute. På anslagstavlan en almanacka med fotografier av ”världens mäktigaste ledare”.
I vinter har hon debuterat med en prosadiktsamling som är så fylld med politiskt laddade bildexplosioner att det känns som att desarmera en bomb att bara prata om den. Två koppar bryggkaffe på bordet. Dags att sätta i gång.
I ”Okunskapens arkeologi” talar en kylig röst bland annat om kärnvapenprogrammen under kalla kriget. Där finns historien om ett gammalt amerikanskt spionfall och skildringar av hur kroppar börjar ryka i elektriska stolen. Samt en samtid där avtrycken från ”NIKES blodiga sneakers” vindlar genom en värld i hyperkapitalistisk kollaps.
– Jag har arbetat på den i flera år, men boken är inte som man kanske kunde tro framskiktad ur drösvis med papper. Jag skriver så otroligt långsamt, och jag trodde inte att den skulle se ut så här när den var klar, säger Naima Chahboun.
– Jag hade en längtan efter att skriva något utan snitsiga avrundningar och hela tiden jaga poänger i texten.
Det där sista har sin speciella förklaring. Naima Chahbouns väg till den skrivna lyriken har nämligen gått via livescenen som går under namnet ”slam”. En stenhårt reglerad tävlingsform av poesi, där det gäller att trycka in så mycket ordladdning som möjligt under tre minuter framför micken. Efteråt buar eller hurrar publiken och räcker upp spadar med poängen på.
– Det finns flera poeter som kommit direkt från slammandet, som Johannes Anyuru. Men när de kommit in i värmen och blivit ”riktiga poeter på papper” har man glömt deras ”mörka förflutna”.
Varför lade du av?
– Man måste vara otroligt skicklig för att orka stå kvar på scen kväll efter kväll, hela tiden hitta nya knep som fungerar, och jag var trött på jobba med ett tonläge som … Ja, den här boken en nedskruvning, kan man säga.
Men ”tvätten” från det frustande ”slammandet” till den sobert formgivna boken har inte varit fullständig. Här finns till exempel de hammarslagsrungande allitterationerna som är ett vanligt grepp på scen. ”Finansens formuleringsprivilegium”, kan det stå. Eller: ”PRIVATISERINGENS PACIFICERING mot PIRATKOPIORNAS PANDEMISKA PRAKTIK”.
Systemkritik, skulle man sagt på sjuttiotalet, och det är som om de där råpolitiska årtiondena när författarna cirklade kring barrikaderna håller på att gå igen, inte bara med tanke på Chahbouns bok, utan också när man läser alster av andra i hennes generation.
– Kanske finns det ett krismedvetande just nu som jag tror kan locka till att skriva politisk litteratur, tänk bara på nynationalismen och rasismen som breder ut sig i Europa.
Göran Sonnevis kända sextiotalsrad rad om ”USA:s vidriga krig” i Vietnam, har hur som helst i Naima Chahbouns bok blivit ”USA:s vidriga demokrati”, följt av: ”nu trycker jag på knappen”. Som om bokens jag vill spränga alltsammans i luften.
Är det du som trycker på knappen?
– Det där är så intressant! När man står på scen är det ju så tydligt att rösten kommer från ens kropp, en själv, i en tryckt text kan det vara osäkrare.
– Det som skiljer mig från andra av dagens politiska poeter är kanske att mina bilder kommer liksom utifrån, inte från vardagen omkring mig, och texten är skriven med ett sorts kallt byråkratspråk som jag vill göra läsarna uppmärksamma på. Man ska vara misstänksam mot vad som egentligen sägs.
Men jag läser ändå din bok som en räfst med det västerländska sättet att leva?
– Det är klart att det finns en USA-kritik i boken. Vi lever i ett unipopulärt politiskt system, där USA …
Kina då?
– Hur mycket kinesiska kan du? Hur många kinesiska tv-serier har du sett? Vi är en liten klick välbärgad medelklass bland västvärldens demokratier som lever väldigt gott på resten av världen.
Kan man skriva politisk dikt från en sådan position?
– För det första sitter vi inte så säkert som vi tror, med tanke på klimatproblemet. Och för det andra: vad är alternativet? Att inte skriva alls?
– För mig är poesi ett sätt att tänka, fortsätter hon, någon sa att det handlar om att formulera något man redan vet. Som när man träffar en människa man känner men glömt namnet på. Till sist finns namnet där.
Plötsligt har det blivit förmiddag och dags för Naima Chahboun att sätta sig vid arbetsbordet igen. Hon håller just nu på med sin doktorsavhandling, undervisar då och då och berättar att hon ”lekt med ett statsvetenskapligt tänkande” i sin bok.
– Min pappa är från Marocko, det är därifrån mitt efternamn kommer, men jag är uppvuxen med min svenska mamma i Bromma, inte i Tensta som man tänker sig att ”invandrarförfattare” ska vara.
– Mamma jobbade som bibliotekarie, så det blev en del böcker i julklapp.
Först efteråt kommer jag ihåg att fråga vad ”Okunskapens arkeologi” – alltså titeln på boken – egentligen betyder. Naima Chanboun mejlsvarar att hon inte vill att man ska få för sig att hon anser att ”alla världens olyckor beror på okunskap” eller att hennes bok skulle vara menad att ”upplysa mänskligheten om dess brister”.
– Metoden jag använt kan ju beskrivas som ett slags arkeologi, ett rotande i det förflutna, men i stället för att som riktiga arkeologer noggrant avtäcka lager efter lager, har jag snarast grävt en grop rakt ner i jorden.
– Jag har liksom kastat upp allting jag hittat på marken och sedan försökt ordna det i ett mönster, som jag hoppas ska leda fram till andra svar än de som vetenskapen letar efter.
En knippe svar som bara riktig sprängladdad poesi kan ge, med andra ord.