I en DN-intervju i slutet av juli jämförde Ernst Brunner landets bästsäljarförfattare med skarvarna som skitar ner hans sommarö. "Skönlitteraturen kommer att gå under", sade han, för att sedan tillägga att många av hans författarkolleger överväger att sluta skriva. Han hänvisade till försäljningslistan där åtta av tio böcker var just deckare.
Höstens bokutgivning på de tre största förlagen pekar i en annan riktning. Albert Bonniers nöjer sig med att lansera tre svenska deckare fram till årsskiftet, Wahlström & Widstrand ger ut två och Norstedts bara en.
Det rör sig dock om säljande namn. Leif G ersson, Arne Dahl, Mari Jungstedt och Åke Edwardson lär dominera försäljningen även i höst. Dessutom konkurrerar uppstickaren Piratförlaget med nya spänningsromaner från Jan Guillou och Liza Marklund.
- Debatten är väldigt snedvriden, säger Eva Bonnier, förlagschef på Albert Bonniers. Jag tror att anledningen att det blivit så här är att det är just en grupp med framgångsrika unga kvinnor som skriver deckare.
Anna-Karin Korpi, informationschef på Wahlström & idstrand, är inne på samma spår:
- Man kan ju lätt få känslan att det bara ges ut underhållning eftersom det säljer bäst och uppmärksammas mest. Det ser vi inte minst på att mängden inskickade deckarmanus ständigt ökar. Men vi arbetar brett.
Stephen Farran-Lee, förläggare på Norstedts:
- Sommarens topplistor är inte talande för hela året. De flesta satsar på mer lättsmält litteratur inför semesterveckorna, men det är nästan lika missvisande att bara titta på höstutgivningen. Då är det i regel betydligt färre kriminalromaner än resten av året.
- Jag tycker debatten är förståelig, fortsätter han. Det är för stor fokusering på deckare både från vår sida och från er sida. Det blir som en självuppfyllande profetia där förlagen, pressen och kritikerna springer åt samma håll. Annan litteratur får mindre uppmärksamhet.
Det råder inget tvivel om att antalet svenska deckar- och underhållningsromaner har ökat avsevärt på senare år. Jonas Modig, ordförande i Europeiska förläggarföreningen, lyfter fram den tyska marknaden som en motor bakom deckarboomen:
- Efter Henning Mankell och Liza Marklund kastar de sig över kriminalromaner från Sverige. Det är en upptrampad stig för nya författare. Genomslaget i Tyskland är en förklaring till att det blivit så populärt att skriva deckare, säger Jonas Modig.
Finns det en liknande debatt i övriga Europa?
- Nej, det här känns som en typisk svensk ankdammsdebatt. Deckarna är inget hot. Den bästa litteraturen klarar sig alltid.
Kjell Bolund, ordförande i Svenska förläggareföreningen, tror att utvecklingen snarare kommer att gå mot färre svenska deckare:
- Det finns mycket osäkerhet och oro bland förlagen inför att lansera ännu fler deckarförfattare. Det finns en inbyggd broms. Man når en gräns för vad man tror att marknaden kan ta emot.
Eva Bonnier bekräftar tesen:
- Allt går i vågor. Och deckarmarknaden kan snart vara mättad. Den "goda" litteraturen är inte utrotningshotad, men vi får inte glömma att deckare kan vara väldigt bra också. Hur som helst blir det sådana här debatter med jämna mellanrum. Och frågeställningarna är desamma varje gång. Det kanske är ett bevis på att bokbranschen fortfarande är väldigt konservativ (skratt).
Här har hon kanske en poäng. Gunnel Furuland, som i våras disputerade med avhandlingen "Romanen som vardagsvara" om de skönlitterära häftesserierna i Sverige på 1830-talet, ser tydliga kopplingar till sommarens deckardebatt:
- När det i början av artonhundratalet kom billiga häften med underhållande texter började många läsa och det retade den intellektuella eliten som tidigare haft litteraturen för sig själv, säger hon och citerar en kulturartikel av J K Askelöw från 1838:
"Denna plockläsning, som väl ej ursprungligen varit ämnat att öfversvämma land och rike, har dock nu mellertid gort det. Den herrskar ifrån pigkammaren till fruns toilett; den grasserar jemmerligen ibland drängar, bodbetjenter, skolpiltar, studenter, yngre embetsmän och gamla gubbar. Allt för det goda köpets skull!"
- Men personligen är jag lite Askelöw, tillägger Furuland. Jag arbetar som bibliotekarie och ser tydligt hur den smala litteraturen får stå tillbaka för deckarna. Politikerna bryr sig ju bara om utlåningssiffror, inte vad som lånas ut.