Det skulle vara ganska lätt att göra en liten rolig dockteater av deckargenren, med commedia dell’arte-karaktärer som återkom i varje ny pjäs (som intill förvillelse vore den förra pjäsen lik). Den Psykopatiske Seriemördaren, till exempel, som med ett djävulskt flin långsamt torterar ihjäl sina offer på nya spännande sätt varje gång. Det skulle nog finnas två sorters offer: dels Den Hjälplösa Kvinnan som trippar omkring på höga klackar och piper, dels Det Försvarslösa Barnet som oskyldigt leker i sin sandlåda när Den Sataniske Seriemördaren närmar sig. (Män är inte bra som offer, de verkar inte tillräckligt svaga. Publiken skulle bua.)

Och sen kommer Den Kloka Detektiven och reder upp alltsammans! (Rutig tweedmössa och pipa.)

Eller också skulle jag kunna använda alla klichéerna till att skriva en självhjälpsbok med titeln ”Vem är mördaren i ditt liv?”, bli rik som ett troll och hålla föredrag över hela världen under rubriken ”Livet – en pågående brottsutredning” och ”Seriemördaren – ett återkommande bekymmer i ditt liv”. Tänk på dina problem som mordgåtor, akta dig för att döma fel person och leta reda på hållbara bevis och trovärdiga vittnen. (Usch, det där kändes så självklart att jag undrar om någon redan har gjort det.)

Nå, när man läser så många deckare som jag gör kan man bli väldigt, väldigt trött på vissa klichéer som återkommer, uppställda som pjäserna i sällskapsspelet Cluedo: tänkbara mördare, mordvapen, mordmiljöer. Somliga deckarförfattare är så förutsägbara att man blir dyster. Fast det är väl, glädjande nog, för att de flesta har svårt att föreställa sig mördare.

De goda författarna kan också använda klichéer, men då får man akta sig. För vips blir man dragen vid näsan, och har återigen lärt sig deckarläsarens hårda läxa: det är sällan författaren aktivt behöver lura läsaren. Oftast snärjer sig läsaren i sina egna förutfattade meningar.