Om man lägger ut en pdf med en text på sin egen hemsida är det ingen bok. Om man däremot skaffar ett ISBN-nummer till samma text och den hamnar till försäljning i en nätbokhandel kallas dokumentet plötsligt för bok.
En text. En bok. Samma – men ändå inte.
Rimligt?
Oavsett vilket är detta något vi måste förhålla oss till. Rasmus Fleischer, historiker och författare, säger att den tröskel som tidigare fanns för att skapa en ”bok” i princip är borta i ett läge där ett förlag inte längre krävs för att komma ut som författare. Eller möjligen ”författare”. Vad man ska kalla en bok kan tyckas en basal fråga, men den är central i diskussionen om vad våra bibliotek bör vara och bli.
– Jag ville ifrågasätta vad digitaliseringen går ut på. Ofta ses den som något rätlinjigt, och det är mycket heja på: ”nu ska vi bli digitala!” Det finns en ängslighet hos bibliotekarierna, trots att de ofta är först med att tillägna sig ny teknik och har en hög nivå av reflektion, säger Fleischer, som egentligen bara skulle skriva ett par essäer, men som slutade med att ha skrivit två böcker.
”Boken” och ”Biblioteket” (Ink) var utgångspunkt för ett välbesökt seminarium på Bokmässan, och i dem kan man sätta hundöron på frågor om såväl bokmoms och e-boksutlåning som om samhällsfunktioner och fysiska mötesplatser.
Något att grubbla på är hur man hanterar exempelvis:
att den låga bokmomsen gör att allt fler vill knöka in allt mer under vinjetten ”bok” – av skatteskäl.
de så kallade robotförlag som utan mänskligt redaktörskap klipper och klistrar information från internet (inte minst från Wikipedia), snabbt skapar böcker i dagsaktuella ämnen, med ISBN-nummer och allt. Dessa böcker citeras sedan som källor – inte minst på Wikipedia.
att det för tvivelaktig litteratur numera finns ”ISBN-paradis”, som Fleischer kallar det, på till exempel Mauritius. En bok med mauritiskt ISBN-nummer bör man alltså förhålla sig källkritisk till.
I en tid där alltmer informtion och allt fler böcker (inklusive ”böcker”) – finns tillgängliga digitalt kan man i förlängningen ifrågasätta hela biblioteket (söka kan man ju göra själv). Å andra sidan: samma utveckling borde göra kunskap om urval och sortering central – och bibliotekarierna till högvilt.
Fast så är det inte. Av Sveriges 4 600 bibliotekarier är tre av tio över 55 år. Åtta av tio är kvinnor, och ska de få igen vad de lagt ut för sin utbildning måste de jobba till 69.
Och bibliotekarierna är rätt trötta på att behöva slåss för sin blotta existens, sa DIK-ordföranden Karin Linder under ett seminarium om kårens framtid, där också representanter för förbundets norska och danska motsvarigheter deltog. I Norge konkurrerar numera privata ”litteraturhus” med folkbiblioteken, och där kan man inte bara låna böcker utan även leksaker. Man kan laga mat också eller gå på tur – på lånade skidor.
På bokmässan syns emellertid ingen som inte värnar bibblan, och Rasmus Fleischer tar upprepade gånger upp själva rummet: biblioteken får inte släppa värdet av att vara ett fysiskt rum, med fysiska böcker i öppna hyllor. Det betyder inte att man inte ska vara digital, man ska vara båda delarna, och se till att det materiella blir digitalt, men också det omvända: att materialisera det digitala, till exempel genom utskrifter.
Vilka böcker som ska finnas på de där öppna hyllorna är för övrigt en annan brännande fråga med bibliotekarien i fokus. I spartider sköter de inte längre alltid urvalet; i stället tillämpas profilköp från privata företag som BTJ. Och i Danmark har nedskärningar och arbetslöshet drivit fram alternativa arbetsplatser, inte minst i näringslivet där deras kunskaper värdesätts och betalas för, enligt ordföranden Pernille Drost.
Men yrkesstoltheten och identifikationen med det ursprungliga uppdraget är fortsatt starka. När Pernille Drost försiktigt försökte byta namn på fackförbundet – det handlar ju om så mycket mer än böcker nu – möttes hon av starka protester: en gång bibliotekarie, alltid bibliotekarie.
– De sa: ingen ska bestämma vad det ska stå på min gravsten.