Fyrtioåttaårige Julian Treslove – med ett par barn från två kraschade äktenskap, en anonym yrkeskarriär, ständiga misslyckanden i tvåsamhet – har just varit på middag tillsammans med närmaste vännen, den pompöse populär­filosofen Sam Finkler, hemma hos deras åldrande gamle lärare Libor Sevcik. Sam och Libor är nyblivna änklingar. Och judiska. Julian sörjer deras sorg – men mest att han inte är judisk och har deras självklara identitet.

Under Julians nattliga promenad hemåt genom ett ljumt London stannar han och tittar i ett skyltfönster på Mortimer Street och –pang! – blir bryskt upptryckt mot rutan och rånad på allt han har.

Det mest omskakande är inte att näsan knäckts, att han har kränkts, förlorat plånbok, mobiltelefon och en ärvd gammal klocka. Inte heller att han varit oförmögen att kämpa emot.

Det mest omskakande är att attacken utförts av en kvinna. Och det hon sade;

Var det ”Du, Julian”? Nej. ”Hör du, Julle”, då? Nej. Hon sade: ”Du jude!”

Så inleds judisk-brittiske författaren Howard Jacobsons roman ”The Finkler question”, som i oktober belönades med Man Booker-priset, Storbritanniens mest betydande litteraturpris. Det är en intelligent och starkt ifrågasättande roman om eviga ämnen som vänskap, förlust, gemenskap och utanförskap. Och framför allt om judiskhet. På längden och tvären möter vi praktiserande och sekulariserade judar, sionister och antisionister, icke­judar som vill vara judar, ­judar som skäms för att vara judar. Sam Finkler var den ende judiske pojke som Julian Treslove kände, och sedan skolåren har ”Finklers” blivit hans omskrivning för judar. Därmed heter boken judefrågan.

Det är en varm och torrt humoristisk bok, på det sätt som brukar prägla anglojudiska författare.

Men etiketten ”comic writer” är inget som Howard Jacobson skrattar åt.

– Jag hatar det, säger han på ett sätt som bara en bildad britt kan göra: torrt.

– Definieras man som humoristisk författare ser folk någon som berättar skojigheter: folk som ramlar omkull, tappar byxorna, har löjligt sex. Mina romaner är tragiska berättelser, det jag vill uppnå är skratt där det är olämpligt, där det gör ont.

Howard Jacobson är mycket älskvärd, verserad och intresserad. Han berättar om den ovanligt varma hösten i London och beklagar att han ”löjligt nog” aldrig har besökt Sverige. Men han skrockar skadeglatt när jag berättar att i Stockholm viner polarvindarna runt knuten.

Kanske trodde han att Man Booker-juryn än en gång skulle förbise honom, för bara dagarna före prisutdelningen gick han i en Guardian­essä till storms mot missuppfattningarna kring komisk litteratur. ”En roman som inte är humoristisk gör inte sitt jobb”, var hans tes.

– Alla stora författare är i ett eller annat hänseende humoristiska, menar jag, med en vitalitet och glöd som ligger väldigt nära ren humor. Men det finns personer som ser humor i seriös litteratur som ett pistolskott under en violinkonsert. De menar att humorn förstör den litterära transen – och jag menar att de har fel.

Jag påpekar att inte minst hans eget land har producerat en drös humoristiska romanförfattare under senare decennier och jag prövar menande ett par 50- och 60-talistförfattarnamn på honom, han tystnar för en sekund och säger:

– Jag ska vara väldigt försiktig här, jag måste sluta vara oförskämd mot kolleger, men jag förstår vad du menar: samtidsromanerna. De är som alkoholfria drinkar – light. Jag hatar lightness. Så: jag håller med dig, men jag har aldrig sagt det till dig, okej?
Okej, men du har sagt att judar skämtar bättre än andra.

– Ja, eller åtminstone mer. Och har anledning att göra det. Som hos andra förföljda folkgrupper är judisk humor som masochism, vi vet att vi kommer att få stryk, så vi bjuder in smärtan när och där vi kan kontrollera den – och stoppa den.

Ni fick lära er tidigare än andra att världen är absurd och bara kan skrattas åt?

– Och grym, grymt absurd. Låt mig säga så här: en jude drar bättre judeskämt än en nazist. Det har naturligtvis med intelligens att göra, ett bra skämt är en intelligent handling, vi har alltid haft behovet att vara en intelligent folkgrupp.

Som svensk sekulariserad medelbegåvad, medelålders, medelklassman identifierar man sig lätt med Julian Treslove. Med hans behov av tryggheten i en självklar identitet som, exempelvis, den judiska erbjuder. Men det är bedrägligt, menar Howard Jacobson.
– Man kan vara jude och ändå känna sig utanför, lita på det.

– Folk frågar hur jag kom på Julian Treslove, en ickejudisk man som tittar in i min värld.

Mitt svar är att jag själv var sådan, att jag upplevde att judar var med i en gemenskap som jag stod utanför. Min familj förstod aldrig riktigt judendomen, var lite skrämd av den, gick nästan aldrig i synagogan. Så jag har studerat judar i hela mitt liv – utifrån tittat in och undrat om det är så där härligt.

Vad har du sett?

– Att jag är en dubbeloutsider, att jag står utanför både judendomen och det engelska livet. Det positiva är att det är en underbar position för en författare, jag tror inte man blir det utan utanförskap. Då blir du politiker eller fotbollsspelare.

– En främling betraktar och försöker förstå sin omgivning, och formulerar detta i ord.

Om Julian Treslove avundsjukt tittar in i den judiska gemenskapen så blickar vännen och överlägsne rivalen Sam Finkler ut. Han är irriterande självsäker på alla områden utom sin judiska identitet som han finner problematisk. Finkler startar lobbygruppen Ashamed jews för att protestera mot den israeliska statens handlande.

– Det är det intressanta med en typ som Finkler, säger Howard Jacobson. Och en växande fråga i England: judar som skäms för andra judar, framför allt Israel. Jag ville studera det där, hans position.

– Missförstå inte, judar har all rätt att kritisera Israel, och borde göra det, men den intressanta frågan är hur vissa judar runt världen anser att Israel, ett land de inte är medborgare i, har med just honom eller henne att göra: ”Varför gör vi så där?”

Gamle Libor Sevcik, å sin sida, som på allvar ser livets slut närma sig, är dock mest trött.

– Hans depressiva tillstånd, till hälften beroende på ålderdom och sorg, får näring av en utmattning kring hela den judiska frågan. Trött på att i ett helt liv ha behövt svara upp mot något, ta ställning för eller emot. Han vill slippa den påbjudna betydelsen av sin tillhörighet.

– Och den känslan kan jag förstå. En hel del bördor att ”aldrig glömma” läggs på oss judar; vi får aldrig glömma Förintelsen, aldrig glömma hur vi flydde från den eller det. Ibland kan man känna: Jag orkar inte minnas mer.

Howard Jacobson berättar att de tre huvudfigurerna i ”The Finkler question” lärt honom att aldrig bli för säker på något. Han menar att åsikterna är det värsta med människorna.
– Det är min övertygelse – att människor är bättre än sina övertygelser. Men den insikten har inte slagit vissa författare. Politiska romaner framför allt, man förstår att den här personen aldrig kommer att ändra ståndpunkt. Det är inte en roman för mig, det är inte konst, utan propaganda. Propaganda vet precis vad den vill, konst är motsatsen.

Vissheten dödar?

– Precis så. Jag har argumenterat med Richard Dawkins (känd ateist och författare, reds anm) och jag avskyr hans visshet. Jag tror själv inte på Gud, men det betyder bara att jag är skeptisk. Men både ateisten och den religiösa har samma vilda ögon, samma intolerans. Evangelister är vad de är.