Själv rör han sig i sitt eget Tokyo, vid sidan om tiden.
På Meiji-Jingustadion föddes han som författare den eftermiddag i april 1978 då han såg basebollmatchen mellan Yakult Swallows och Hiroshima Carps. Det var en känsla av självförtroende som kom över honom.
– Jag såg ett fragment av boken framför mig och visste plötsligt att denna lilla detalj innehöll en hel roman.
Detta blev romanen, "Hear the Wind Sing". Så har hans skrivande fortsatt. En bild, en mening, en känsla som plötsligt rymmer allt.
– När jag började skriva "Kafka på stranden" såg jag en 15 år gammal pojke framför mig. Inte 14 år, inte 16, utan just 15. Han lämnade sitt hem och reste ut i ett främmande mystiskt land. Bara detta lilla. Det var så det började. Det var allt jag visste om handlingen.
”En femtonårsdag känns som en idealisk dag att rymma på. Före den hade det varit för tidigt. Efter den blir det förmodligen alldeles för sent.”
Det är konstigt med Tokyo. Bakom varje brant stegrande korsning, bakom larmet längs de stora gatorna, finns en annan, tystare värld. Låga hus, fågelkvitter, pilträd som böjer sig över gatan. Haruki Murakamis kontor ligger i ett chokladbrunt hus av lackat tegel bakom modets paradgata Omotesando. Cinnamon Inc, Aktiebolaget Kanel, står det på hans brevlåda.
Murakami är en jagad man. Han säger alltid nej till teve, uppläsningar, debatter. Ytterst sällan ger han intervjuer. Vi träffar honom när 2008 års körsbärsblomning går mot sitt slut. Han har just kommit tillbaka från Honolulu, från favorithotellet på Waikiki Beach:
– Jag brukar åka dit och skriva, ingen hittar mig där. Ibland ger jag någon intervju för en tidning, men mycket sällan. Jag träffar nästan aldrig andra författare för att tala om litteratur. De flesta tycker nog att jag är en tråkig och envis människa. Men allt jag vill är att skriva. Ingenting annat.
Hans fru Yoko var som vanligt med på resan. I Murakamis genombrottsroman "Norwegian Wood" slits den tjugoårige huvudpersonen Toru mellan två unga kvinnor som båda har en svart erfarenhet, men helt olika sätt att bemästra världen. Yoko sägs vara förebilden för flickan Midori, hon som hanterar livet med galghumor och stort mod.
Trots att Murakami snart fyller sextio år räknas han som ungdomens författare. Hans huvudpersoner äter spagetti och lyssnar på REM och tillhör en global värld, de kunde lika gärna bo i London som i Tokyo. Hans referenser präglas också av att han levt många år i Europa och USA.
De japanska författare som tidigare varit mest kända utanför Japan, Yukio Mishima och Yazunari Kawabata gillar han inte.
– Ärligt talat har jag inte läst Mishima. Jag har försökt, men inte lyckats. Han är inte min sorts författare, och jag delar verkligen inte hans politiska åsikter.
Haruki Murakami är en man med stor integritet och mycket humor. Han faller dräpande repliker med uttryckslöst ansikte. Hans skratt är smittande. Han pratar lika gärna om fotboll, vinyl och dagspolitik som om litteratur. En gång ville han arbeta med film. Som manusförfattare. Det var i slutet på sextiotalet.
– Det var Antonioni, Godard, Pasolini … filmens värld var så spännande och jag ville vara en del av den!
Fortfarande inspireras han mycket av film. Ett distinkt uttalat: "Yesss!" visar att han verkligen blir engagerad.
– Lynchsan! Yesss! "Twin Peaks" väntade jag spänt på varje kväll. Hans storylines och hans stil var så ovanlig och oförutsägbar. När jag såg "Twin Peaks" första gången tänkte jag att det han gör ligger nära mig. Jag kände en stark samhörighet med hans berättelser. Ingen kan förklara varför hans värld är så underlig och så vacker. Ingen har ord för det. Det är stort, tycker jag.
Hittills har ingen av Murakamis böcker blivit film. För att han ständigt tackat nej. Men när vi talar om David Lynch avslöjar han att nu ska, för första gången, en av hans böcker filmatiseras av en utländsk regissör. Han ser mycket förtjust ut och beklagar att han inte får berätta några detaljer.
Vi talar i stället om japanska filmer som betytt mycket för honom, som till exempel Kenji Mizoguchis "Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet".
I Murakamis värld spelar spöken och andar en stor roll. Människor glider mellan världar. I "Kafka på stranden" kommer ett flickspöke alldeles självklart på nattligt besök och sitter och dinglar med benen i luften.
– I Japan finns ingen gräns mellan dem som lever och de som har levat, de som finns i "andravärlden". Andar och gudar är närvarande på ett självklart sätt. När jag skriver kommer något från andra sidan och ger mig någonting... utan kontakt med andravärlden kan jag inte skriva.
Han bestämde sig för att flytta tillbaka till Japan efter jordbävningen i Kyoto 1995 som förstörde hans föräldrars hus.
Boken "Underground" – om gasattacken mot tunnelbanan i Tokyo – blev också hans väg tillbaka till det japanska samhället. Till att återupptäcka och lära känna det land han lämnat.
Han gjorde närmare 70 djupintervjuer med människor som måndagen den 20 mars 1995 på olika sätt upplevde saringas-attacken i tunnelbanan.
– Genom dem växte också en berättelse om Japan. Varje människa kom att berätta inte bara om gasattacken, utan om sitt liv, sin barndom, sina drömmar, sin kärlek, sitt arbete. När jag började göra dessa intervjuer ville jag bara veta vad som hände på tåget, men jag upptäckte att jag var mer intresserad av deras liv! Jag ville veta allt om dem som människor. De blev också förvånade.
– Under ett års tid lyssnade jag på dessa band. Mitt huvud var fullt av deras röster. Och deras röster lever fortfarande i mig. Jag hör dem. Det är för dem jag skriver.
Det finns något i Murakamis Underground-projekt som påminner om Anton Tjechovs resa till Sachalin. Tjechov hade tröttnat på det litterära klimatet i Moskva och reste till den ökända fängelseön. Efter sina erfarenheter av Sachalin återkommer Tjechov till Moskva, och skriver sina främsta verk.
Vi berättar om Sachalin och en resa 1990, och Murakami ser alltmer häpen ut:
– Mycket märkligt att ni tar upp detta med Sachalin. Tjechov och Sachalin spelar en central roll i min kommande bok! Tjechovs bok har stor betydelse för mig. Jag reste också till Sachalin, men det var svårt med alla restriktioner från de ryska myndigheterna.
– Jag är inte som Balzac, Pusjkin eller Mozart. Jag är inget geni. Balzac behövde bara gräva ett par decimeter ner för att hitta sin berättelse. Jag måste gräva mycket djupt. Kanske femtio meter. Men det besvärar mig inte, jag är en utmärkt grävare. Och jag har ett stort tålamod.
Ni är mycket disciplinerad.
– Ja, ja jag är mycket disciplinerad. Eller kanske skulle man kunna säga tålmodig. Jag har inga problem med att arbeta och vänta.
Hur länge då? Flera år?
– Nja, snarare kanske tjugo trettio minuter ... Han skrattar åt sig själv.
Hans fru Yoko är hans främsta läsare och hårdaste kritiker. Varje bok resulterar i en stor uppgörelse med några dagars kris.
– Här har jag arbetat med min text i ett par år, och så kommer hon och säger att det inte fungerar. Jag blir arg, slänger igen dörren och går min väg. Ett tag. Sedan gör jag som hon säger. Hon har alltid rätt. Det brukar ta några månader att skriva om. Sedan läser hon igen. Under tiden putsar jag mina vinylskivor och katalogiserar.
Man skulle kunna tänka sig att han vid något tillfälle blivit en smula fartblind av sin framgång. Men den risken finns inte med Yoko som följeslagare.
– Jag hinner aldrig bli uppblåst. Hon tar alltid ned mig på jorden.
Eller som han säger på engelska: "She's a natural born backseat driver."
Vi gör intervjun på engelska, ett språk som har en stor betydelse för honom. Murakami har översatt Raymond Carver, John Irving, Scott Fitzgerald, Truman Capote. Hans nyöversättning av Salingers "Räddaren i nöden" toppade japanska bästsäljarlistan.
– Om det någon gång uppstår ett hinder eller tvekan i mitt eget skrivande så arbetar jag med mina översättningar ett tag. Det ger mig alltid ett visst lugn att arbeta med andras texter. Förr kunde jag också skriva mina egna texter direkt på engelska och sedan översätta tillbaka till japanska.
Han gör en paus och tar sats med frågan:
– May I speak about vinyl?
– Jag är en skivsamlare. Jag samlar på vinyl. För några år sedan var jag i Stockholm. Allt jag såg av staden var några skivaffärer. Det var fantastiskt. I tre dagar - inget annat än vinyl. Framför allt köpte jag svensk 50-talsjazz. Sedan reste jag hem med en hyllmeter lp-skivor. Berndt Egerbladh, Åke Persson, Jan Johansson!
Musiken är en avgörande del av Murakamis litterära värld. Han skriver till musik, om musik, med musik. Musiken var hans första väg i vuxenlivet.
I en essä från 2007 skriver han: "I princip allt jag kan om skrivande härrör från musiken. Det låter kanske motsägelsefullt att säga, men om jag inte varit så besatt av musik hade jag kanske inte blivit författare. Min stil är lika influerad av Charlie Parkers upprepade improviserade riff som av F Scott Fitzgeralds elegant flödande prosa. Och jag betraktar fortfarande Miles Davis ständiga, musikaliska pånyttfödelse som en litterär modell."
Murakamis senaste roman, "After Dark", utspelar sig en natt i Shinjukus nöjeskvarter. Längs Tokyos gator och broar har han vandrat tidiga mornar, efter långa nätter. Han har slutat med det. I åtta år drev han och Yoko jazzklubben Peter Cat och var uppe varje natt.
– Numera lever jag ett väldigt inrutat liv. Man måste hålla sig vid god hälsa för att kunna leva ett så ohälsosamt liv som det innebär att vara författare. Man måste vara mycket stark för att orka vara en underlig människa.
Murakami är en inbiten löpare. Vore det möjligt för dig att skriva utan att springa?
– Då skulle jag bli fet. Men alla mina favoritförfattare var alkoholister - Chandler, Fitzgerald, Hemingway.
– Jag började springa 1983. För mig är det så sammanlänkat att springa och att skriva. Om jag ska kunna koncentrera mig framför en dator fem sex timmar varje dag måste jag vara vältränad. Springa eller simma. Det finns ett gammalt talesätt: en sund själ i en sund kropp. Men i mitt fall är det snarare en osund själ som kräver en sund kropp.
– Jag har inget nattliv. Jag går upp fyra på morgonen och lägger mig klockan nio på kvällen. Om en vän ber mig följa med på teater eller gå ut... så svarar jag tyvärr, jag måste gå och lägga mig klockan nio. Numera är det ingen som bjuder in mig längre. Jag går aldrig på fester och mottagningar.
Måste din fru också gå upp fyra på morgonen?
– Det är naturligt för oss. Vi har samma rytm. När vi var yngre och hade jazzklubben var vi tvungna att lägga oss vid 3-4-tiden på natten, och sov till lunchtid nästa dag. Vi hatade det. När jag var ung tänkte jag alltid att det måste finnas ett fantastiskt, spännande liv efter midnatt. Men jag hade fel. Det fanns ingenting där.
Något som fanns där redan för den unge Haruki var döden. I "Norwegian Wood", liksom i så många av hans böcker, är den närvarande från första sidan.
"Detta hade tyckts mig vara den enkla, logiska sanningen. Livet är på den här sidan, döden på den andra sidan. Jag är här, inte där.
Men den natten då Kizuki dog förlorade jag förmågan att se på livet och döden i sådana enkla termer, döden var inte längre livets motsats. Den fanns redan där, inuti mig, den hade alltid funnits där."
– Flera av mina vänner har begått självmord. Jag har ibland en känsla av att ha blivit kvar, av att jag är en överlevande i den här världen. Och att jag är skyldig dem att berätta. Att jag har ett ansvar för att ta vara på livet för deras räkning. Självmord kan ibland vara en mycket vacker akt.
Haruki Murakami säger att döden inte skrämmer honom.
– När jag var yngre trodde jag att jag skulle leva för evigt och kunna skriva tusentals böcker. Men så är det ju inte. Jag är inte rädd för att dö. Men jag är rädd för att dö innan jag är klar med en viss bok.
– Nu är jag snart lika gammal som Dostojevskij var när han dog. Dostojevskij skev "Bröderna Karamazov" vid 60 års ålder, sedan dog han. Det är hans bästa, och han skrev den under sina sista år. Jag tycker att det är fantastiskt - de flesta författare blir svagare och svagare. Många slutar skriva helt. Men Dostojevskij blev bättre och bättre och sedan dog han.
– Jag tycker att det är ett ganska idealiskt liv.