Novellens status bland läsande svenskar är låg, kortare berättelser konsumeras helst i journalistisk reportageform. Som bekant råder heller ingen direkt överetablering av litteraturtidskrifter här i landet.
Annorlunda i Amerika. Litterära journaler finns i de flesta delstater – Alaska, med en befolkning strax under 700 000, har minst tre (varav Alaska Quarterly Review hör till USA:s mer välrenommerade).
Detta innebär att bokdebuterande amerikaner inte sällan redan etablerats hos den mer hängivna litteraturpubliken genom noveller de publicerat i någon av landets otaliga tidskrifter.
Wells Tower, en av vårens mest hyllade unga amerikanska författare, har gått den vägen. Novellsamlingen ”Everything Ravaged, Everything Burned” är hans debutbok och samlar berättelser som tidigare publicerats i tidskrifter som The New Yorker och The Paris Review.
Tower växte upp i en liten universitetsstad i North Carolina – i ”en lärarfamilj som körde skruttiga gamla bilar”, som han sa i en New York Times-intervju nyligen. Som de flesta andra hyllade unga amerikanska författare bor han numera i Brooklyn.
Men det är inte bland brownstones eller i Söderns bildade akademikerhem hans noveller utspelar sig. Snarare hos dem som bor ett par kvarter eller kilometer bort: snickare, mindre lyckade fastighetsmäklare. Det är USA:s lägre medelklass och arbetarklass som skildras, ensamma män som drar råa skämt och har en dyster syn på livet.
Berättelserna i ”Everything Ravaged, Everything Burned” är brutala och roliga. Framför allt skriver Wells Tower fram psykologiska skeenden med den där typen av subtil skärpa som gör att man som läsare hela tiden känner igen sig i karaktärer man helst inte vill sympatisera med.
Amerikanska kritiker har jämfört honom med David Foster Wallace och Sam Shepard.
Titelnovellen kommer sist, nästan som ett efterord. Plötsligt befinner vi oss med vikingar på härjningståg i den nordengelska övärlden.
Men jargongen i båten på väg mot 900-talets Lindisfarne kunde lika gärna vara hämtad från dagens amerikanska vägkrogar. Och när en präst (som eventuellt skickat drakar mot vikingarnas jylländska hemby) har oturen att få bröstkorgen uppsnittad och lungorna utdragna genom ryggen medan han fortfarande andas, rapporteras det med samma torra exakthet som när Wells Tower låter vana jägare flå en älg.
Det är en effektiv brygga mellan då och nu.
Jag läser ”Everything Ravaged, Everything Burned” samtidigt med Vanity Fairs aprilnummer. I det reser journalisten Michael Lewis till finanskrisens Island för att undersöka hur ett land kan bli bankrutt. Varför i hela friden, undrar Lewis, trodde sig en minimal nordatlantisk önation som ägnat större delen av de senaste 1 100 åren åt fiske plötsligt kapabel att erövra den globala finansmarknaden?
Svaret tycks vara just 1 100 år gammalt. Lewis menar att de isolerade islänningarna – eller rättare sagt, isländska män – aldrig släppt föreställningen om sig själva som ett allsmäktigt erövrarfolk.
Ringbrynjan kanske bytts in mot blåställ och kritstrecksrandig kostym. Men mannens inre viking lever kvar.