Ikea och Berlin, älgtavlor och oktoberöl, Abba och Wagner – förbindelserna mellan Sverige och Tyskland har många nivåer. En festtalare kunde också peka på de täta litterära förbindelserna – från den tyska romantikens genomslag i den svenska, via de svenska tidiga realisternas genomslag i Tyskland vid mitten av 1830-talet (Bremer, Flygare-Carlén, Almqvist), tyska barnböcker i Sverige under 1800-talet, Selma Lagerlöfs och August Strindbergs starka ställning i det tyska språkområdet, intresset i Sverige för Weimarrepublikens kultur, för Brechts teater och Frankfurtskolans idéer, segertåget i Tyskland för Astrid Lindgren och svensk barn- och ungdomslitteratur, haussen där för svensk kriminalfiktion under de senaste åren. Exemplen kunde förstås göras många fler.
Det finns så många träd att betrakta med förundran att förändringarna i denna skog riskerar att bli skymda. Förhållandet mellan Tyskland och Sverige på det litterära området har nämligen genomgått stora förvandlingar. Inte minst syns det i strömmen av översättningar mellan länderna.
Någon riktigt pålitlig statistik finns inte tillgänglig, men allt tyder på att de skönlitterära översättningarna i Sverige främst kom från tyskan under 1800-talets första decennier. I den fanns författare som har gått till litteraturhistorien, men också en bred ström av dåtidens underhållningslitteratur som gav spänning och förströelse åt svenska läsare. För varje Schelling vars verk nådde Sverige fanns minst en Heinrich Zschokke. Men inflödet av tysk romanlitteratur skulle snart vika för den franska och den engelska. Vad som en gång var en mäktig flod av översättningar förvandlades på några decennier till en rännil. Under 1870-talet var 17 procent av de romaner och noveller som utgavs på svenska ursprungligen skrivna på tyska. Andelen sjönk sedan och vid slutet av 1920-talet var den 7 procent, vid slutet av 1960-talet bara 3 procent och numera endast ungefär 1 procent. Det ger till och med en festtalare något att tänka på.
Bakom siffrorna ovan ligger förstås den anglosaxiska kulturens triumf under 1900-talet (som i sin tur hänger samman med förändringar i handelsförbindelser och geopolitiska relationer). Det är ett massivt, vardagligt genomslag i musik, tv-serier, dataspel, filmer och kläder som var på väg långt före andra världskriget. I svensk bokutgivning är engelskan sedan länge det ledande skönlitterära källspråket. Samma mönster gäller i importen av tryckta böcker.
Statistiken kring översättningar ger förstås inte hela sanningen om kulturförbindelserna mellan Tyskland och Sverige (som har ägnats omfattande och omsorgsfull forskning). Det finns kulturellt genomslag som mäts i annat än antal titlar – ett enda verk kan som bekant ha mer omfattande inflytande än en hel genre. Tysk litteratur och filosofi hävdar fortfarande sin plats i den svenska elitkulturen. Det finns alltid nya lärofäder med dunkelsköna teorier att introducera, någon romantiker att återupptäcka, en ung, begåvad författare att lansera. Kultursidorna hyllar dem. Men till den breda publiken når de sällan fram.
Inom populärkulturen verkar Tyskland nästan ha bortfallit för svenskt vidkommande. Tidens drömmar hämtas från andra kontinenter, andra fantasivärldar. När Pippi Långstrump, Kurt Wallander och Lisbeth Salander reser runt i världen har de inga jämförbara medpassagerare med tyskt pass i den diktade innerfickan. De som de nickar igenkännande åt kommer från andra delar av världen, och har namn som Sherlock Holmes, Nalle Puh och Bridget Jones – för att inte tala om Rambo, Carrie Bradshaw och Gregory House. Bekvämast vore förstås om alla sådana personer kunde avfärdas som betydelselösa resenärer i ytlighetens luftrum. Men uppenbarligen finns något hos dem som berör många, och gör det kring hela världen. Det är en inte oväsentlig nivå av kulturellt inflytande.
Både tyskan och svenskan brukar räknas till de tio ledande litterära källspråken i världen (alltså de språk som litteratur översätts från), även om tyskan är klart högre placerad och språket har mångdubbelt större utbredning än svenskan. Paradoxen är att Sverige de senaste åren har blivit en allt starkare exportör av just populärkultur till Tyskland. I strömmarna av litteratur mellan de bägge länderna är den svenska kriminalfiktionen numera en viktig faktor. Den vågen har sedan länge förberetts av framgångarna för den svenska barn- och ungdomslitteraturen – att den Pippi Långstrump-inspirerade Lisbeth Salander får ett så brett genomslag är knappast en slump, eftersom läsare världen över i decennier har umgåtts med hennes förebild. Visst har andra slags svenska författare haft framgångar i Tyskland (bland dem P O Enquist, Lars Gustafsson och Torgny Lindgren) men statistiskt sett dominerar nu kriminalförfattarna. Enligt preliminära uppgifter gällande de senaste åren är de svenska skönlitterära författare som nu översätts mest till tyska Astrid Lindgren, Håkan Nesser, Henning Mankell, Åke Edwardson, Maj Sjöwall & Per Wahlöö, Martin Widmark, Åsa Larsson och Stieg Larsson.
För tyskt vidkommande finns inget liknande klart mönster, men överst på topplistan av skönlitterära författare som översatts till svenska under de senaste åren finns ett antal som skriver för barn och ungdomar: Cornelia Funke, Kirsten Boie, Gabi Adam och Christine Nöstlinger. Under det skiktet finns bröderna Grimm, Franz Kafka och Herta Müller. Men från Tyskland finns just nu ingen motsvarighet till den svenska krim-vågen, inga fiktioner som stormar bästsäljarlistorna eller får luften i biografsalongerna att tätna.
Antalet läsare säger visserligen föga om litterär betydelse på lång sikt, men på kort sikt är den statistiska bilden tydlig. I Sverige vädjar tysk vuxenlitteratur just nu till enstaka hjärtan snarare än till de verkligt många.
Anförda siffror bygger på tidigare forskning (om översätt-ningar, främst Sten Torgerson, Lars Furuland och Hans Olof Johansson). Uppgifter gällande de senaste åren ur Kungliga Bibliotekets årliga statistik och databasen Suecana extranea. Statistiken för olika perioder är inte helt jämförbar, men ger trots det en rimlig översiktsbild.
Ilustration: Lotten Sunna Foto: Scanpix