Plötsligt finner jag mig uppslukad av ett samtal om kulturhuset Kungen i Sandviken. Det har gått av bara farten eftersom samtalet ingår som del i nya numret av fanzinetidskriften Det grymma svärdet, som denna gång kommer nästan helt utan ­bilder och helt utan serier och fanzineestetik över huvud taget. Det är bara text, och i de här sammanhangen är det ett ganska provokativt grepp.

Utan att darra det minsta på omdömet kan jag utnämna Det grymma svärdet till Sveriges bästa tidskrift. Inte enbart kulturtidskrift alltså, utan tidskrift över huvud taget. Den fullständiga avsaknaden av fjäskig trendspaning, överproducerad, ängslig mainstreamprosa och redaktionell proffspräktighet känns som att mucka från en ubåt och andas ofiltrerat syre i dagsljus efter sex månaders oavbruten klaustrofobi på havsbotten.

Så vad handlar det om egentligen? Ja, hade det varit en riktig, vanlig, hängmörad tidskrift så hade jag kunnat nämna några artiklar och berättat vad de handlar om och vilken hipp designer, dj eller systemkritiker som uttalar sig om snittet på säsongens t-shirts.

Men det faller sig inte riktigt så med Det grymma svärdet. Jag minns inte så mycket av vad där står, men mer av hur det står. Det är tilltalet, dummer. De här skribenterna skriver var och en för sig mest till sig själva och det är en konst förbehållen alltför få efter reklambranschens födelse.

Det är ett dubbelnummer. Den outtalade premissen är att tidskrifter – för att räknas som sådana och komma ifråga för statligt stöd – måste utkomma med fyra nummer per år. Men i det här fallet finns det också tematisk fog för det.

Nummer 9 är en sedvanlig mischmasch av impressioner och recensioner av olika skribenter i olika genrer. Nummer 10 är redaktören Pontus Lundkvists vindlande biografiska medvetandeström som mynnar ut i det verkliga skeendet bakom den sistlidna sommarskandalen vars upprinnelse var en satirisk krönika som bland annat innehöll uppmaningen att skjuta en känd ledarskribent.

Lundkvist beskriver turerna i det tumult han naivt drogs in i när han försökte dra satiren in absurdum och hans slutsatser är en bitter dom över ett blint, korkat medialt åsiktsmaskineri där amorteringarna på bostadsrätten, snarare än den politiska övertygelsen, avgör huruvida man som enskild kugge skall snurra åt höger eller vänster.

Jag gör inte rättvisa åt Lundkvists betydligt mer mångbottnade analys av samtiden, han har mer att säga om den. Mycket mer. Hans personliga, analytiska skärpa och litterära begåvning är ovedersägliga. Och i rollen som redaktör för Det grymma svärdet – tja, hade jag varit ett stort förlag med samtidslitterära ambitioner så hade jag anställt honom på stört.