Litteraturen har alltid lystet använt sig av levande människor. Runt våra mest lästa och älskade romaner finns det äkta makar som blivit förtvivlade, vänner som brutit kontakten och föräldrar som upprörts över hämndlystna porträtt. Graden av fantasi och fabulering har gått upp och ner genom litteraturhistorien.
I vissa perioder har det varit lätt för omgivningen att se vilka de verkliga förebilderna varit, i andra har författarnas fantasi förvandlat dem så mycket att de själva inte känt igen sig. Många är med i romaner utan att veta om det.
Just nu är fabuleringsgraden låg. Litteraturen använder sig öppet av verkliga personer och händelser. Då är det naturligt att fler kommer att känna sig utnyttjade. Och även om dessa personer skulle vilja tysta ner sina gästspel i romanens värld står journalister och bankar på deras dörr och undrar HUR DET KÄNNS att med eller mot sin vilja ha hamnat mellan pärmarna.
Jag är kluven inför den här realitydramaturgin. På ett sätt är det sunt att ordet i offentligheten har demokratiserats. Att den som blivit omskriven har rätt att ge sin egen version – om det så är i en tevesoffa eller i en kvällstidning. Litteraturen och konsten är inte längre hög och oantastlig. Anna Karenina hade fått möta Lev Tolstoj hos Janne Josefsson. Samtidigt är det något sorgligt i att litteraturen är neddragen i vårt dagliga nät- och mediaträsk. Att den inte tar oss till andra ställen.
I dag ser vi ytterligare en tillspetsning: nu är det barnens tur. I mars gav författaren Julie Myerson ut den häftigt omdiskuterade ”The lost child” i England. Myerson har gett ut flera romaner, varav ”Den fete och jag” kom på svenska 1999.
Egentligen var hennes tanke att skriva en bok om Mary Yelloly, en viktoriansk kvinnlig målare som dog ung. Men när hennes 17-årige sons cannabismissbruk slår sönder familjens vardagsliv bestämmmer hon sig för att fläta in berättelsen om honom i studien av Yelloly. Boken har undertiteln ”A true story”.
”The lost Child” skildrar en helvetesspiral. Sonen röker extrastark cannabis. Först försöker paret Myerson lyda experternas råd: sätt hårt mot hårt. De kastar ut honom, byter lås och när han står och skriker utanför huset ringer de polisen. De härdar ut i tre veckor. Sedan gör det så ont att de låter honom flytta hem igen. Ingenting blir bättre för det. Hans personlighet har förändrats. Han snor pengar, ljuger, slår ner föräldrarna och bjuder sina småsyskon på cannabis. Långsamt och mardrömslikt glider han bort från familjen.
Julie Myerson bryter mot ett tabu. Man hänger inte ut sina barn. Inte ens föräldrar som blivit porträtterade på de mest hiskliga sätt skriver vanligtvis motböcker. Alva och Gunnar Myrdal försvarade sig inte i bokform. Ändå var sonen Jan en vuxen man när han gav ut sin frispråkiga ”Barndom”-svit.
Debatten i England har heller inte låtit vänta på sig. Är det rätt av en författare att lämna ut sitt barn, har indignerade kritiker undrat. Bloggarna har haft högtidsdagar (alltifrån: ”tack, du har beskrivit vår vardag med en missbrukande tonåring” till ”du som mor borde ta hand om din son i stället för att profitera på honom”). Myerson själv har sagt att hon skrivit boken för att England vägrar inse att landet har drogberoende 13–14-åriga ungdomar som snabbt måste få hjälp. När diskussionen var som hätskast gick hennes man, Jonathan Myerson, ut och försvarade hustrun i en stor artikel.
För att skruva upp dramatiken ytterligare sökte The Daily Mail upp sonen, som i dag drar sig fram som gatumusiker. ”Hon har tagit de värsta åren i mitt liv och förvandlat dem till konst”, sa han bittert. Och: ”hon har skrivit om mig sedan jag var två år”. Där fick han helt klart in en poäng. Speciellt när det senare avslöjades att det varit Julie Myerson som skrivit den anonyma kolumnen ”Living with teenagers” som regelbundet gått i The Guardian och skildrat vardagen i en tonårsfamilj.
Och hur är då boken ”The lost child”? Riktigt bra. Den känns konstigt nog inte alls spekulativ. Tvärtom är skildringen av sonens missbruk (den där målaren blir man aldrig speciellt intresserad av) skriven med en så återhållen förtvivlan och stark kärlek att man blir tårögd.
Det fina är att det inte finns ett spår av anklagelse mot sonen. De delar öde. De ska bära det tillsammans.
Förra våren kom en besläktad bok här i Sverige, Astrid Flemberg-Alacalás ”Och vet inte vart”, som konstigt nog inte väckte debatt. Enligt baksidestexten är den ”delvis självbiografisk”.
Boken handlar om hur romanjaget tillsammans med sin man Sal åker till Colombia för att hämta två adoptivbarn, något som författaren också gjort i verkligheten. I intervjuer har Astrid Flemberg-Alcalá sagt att hon i skildringen av adoptionen och barnens första år helt använt sina dagböcker. De två adoptivpojkarna är ganska stora när de hämtas, 3 och 4 år, och starkt traumatiserade. Redan från början blir det problem. En får våldsamma raseriutbrott, den andre tiger.
Och så fortsätter det genom åren: de slåss, skolkar, ljuger, snattar, säljer droger. Uppväxten kantas av kuratorer, terapeuter, socialtjänst, läkare och poliser.
Det här är moderns berättelse. Hon säger själv att hon aldrig varit en bra mamma. Och man får en känsla av att hon faktiskt aldrig tyckt om sönerna på riktigt. Deras ankomst utsatte hennes förhållande med Sal för alltför stora påfrestningar. Du älskade alltid pappa mest, säger en av sönerna på slutsidorna och har nog rätt. Den här boken är egentligen en kärleksbetygelse till maken.
Det finns stora likheter mellan de här två böckerna. Båda gör fiktion av verkliga barn. Båda är skrivna av mödrar (ett mycket större tabu än om de varit fäder). Båda handlar om familjesituationer som är olyckliga där alla vill att man ska vara lycklig. Och det sista är en av litteraturens mest fantastiska uppgifter: att ge oss sannare, svårare, djupare, rikare bilder av vad ett liv kan vara än vad samhällets ideal ger oss. Ändå: Myersons bok är stark. Men jag ogillar Astrid Flemberg-Alcalás.
Det handlar om hur Flemberg-Alcalá handskas med sönerna, de verkliga. Två redan utsatta barn kommer till Sverige. När det inte går bra lämnar hon som förälder ut dem i en bok. Hon berättar ju hur den viktiga anknytningen aldrig uppstår – och genom att skriva om detta stöter hon ut dem en gång till.
Kan man tycka illa om en bok på de grunderna? Är inte det enbart en moralisk invändning? Jag måste medge att jag själv blir brydd. För tio år sedan hade jag sagt att konsten har företräde; man använder de erfarenher, de minnen eller människor man behöver. Sin skilsmässa eller det senast rapporterade flickmordet, det spelar ingen roll. Är det bra skrivet har man rätt att skriva om vad som helst.
Men när litteraturen svänger och det verkliga inslagen blir tydligare, blir det svårare att hävda det. Det är därför nästan all offentlig diskussion om konst och kultur i dag på ett förvirrat sätt låter som moraldiskussioner.
Alla som ska bedöma och hantera de verk som skapas just nu, allt från kritiker till rektorer, famlar ungefär som jag. Tänk Konstfack. Tänk Lars Norén. Tänk Maja Lundgren.
Och det är ironiskt. Konsten har alltid kämpat för rätten att beskriva det dolda och mycket privata hos människan. I dag, när privatlivet exploateras överallt, är utmaningen snarare att begripa hur man ska skriva om verkliga människor på ett anständigt sätt.
Så 2009 måste litteraturen fråga sig: vem har makten att beskriva någon annan? Och hur använder man den makten? Frågan ställs på sin spets när det handlar om barn, som längre upp i livet än man vill tro är beroende av sina föräldrar. Vad händer när inte ens föräldrarna skyddar dem?