Välkomna! Bodil har skickat mig en kort dikt som lyder så här:

Ett hav
som plötsligt slutar
i ett stup
fortsätter där nere
ett annat hav
som sköljer mot djungler

Det här är en sådan där patient som man bara vill klappa om och skicka hem med orden: ni är friskare än de flesta! För vilken suggestiv dikt Bodil lyckas skapa på bara sex, korta rader. Man blir på ett märkvärdigt sätt genast ett med den och glider med ned genom de olika nivåerna. För det är den hisnande nedåtrörelsen som är hemligheten med den här dikten. Se bara på hennes första rader: "Ett hav/som plötsligt slutar/i ett stup". Redan där börja det hända, trots att man knappt märker det: havet slutar i ett stup - alltså inte klippor uppåt utan i ett stup, som ju går nedåt. Sedan sägs havet fortsätta nedåt: "fortsätter där nere/ett annat hav/som sköljer mot djungler". Vi fortsätter alltså ännu längre ner - mot ett hav som tycks placerat ännu längre ner och som sköljer mot någon form av växtlighet.

Dikten skapar den där sugande känslan som man får när man befinner sig i flygplan mellan berg och över djupa dalgångar. Eller, som här, under vattnet och där ser hur det finns en annan värld som fortsätter ner i stup och bråddjup. Skickligt manar hon fram den där svindeln och förvirringen man känner när ett invant sätt att se plötsligt vänds ut och in.

Tre grepp förstärker effekten: Genom att bara använda små bokstäver, förutom inledningens E, förstärks känslan av att man motståndslöst glider genom raderna. Genom att bryta raderna på exakt rätt ställen förstärks den gradvisa nedstigningen. Och så har det större betydelse än man tror att ordet "hav" upprepas - det blir verkligen två väldiga hav som ligger under varandra. Snyggt.

På återseende.