Välkomna! Ganska många av de dikter som skickas till mig är rimmade. Det är betydligt svårare att skriva rimmad dikt än man kan tro. Rimmade dikter blir lätt klumpiga eftersom den som skriver blir så upptagen av att få rimmen att gå ihop så att hon eller han tappar bort vad dikten egentligen ska säga. Susanne har skickat in en dikt som använder rim så försiktigt att det tar några rader innan man märker att det är en rimmad dikt man läser. Det ser jag som ett plus. Bra rim är sällan ansträngda. Susanne binder ihop strofernas andrarader och tredjerader genom rim:

Viska tyst
att bara nerver hör
en stavelse i taget

en illusion
som likväl känns
och håller ljuset nära

Genast slår den här dikten an en ömtålig och lågmäld ton. Titta på den första strofen: "Viska tyst/att bara nerver hör/en stavelse i taget". Det är som om dikten omedelbart drar ner volymen och uppmanar oss att lyssna ordentligt. Den sköra tonen hålls genom hela dikten. Orden är genomgående milda: med viskningen, ljuset, sanden, vågorna, kornen.

Hur lyckas Susanne med den svåra konsten att både rimma och få något sagt? Både och. Det finns något stappligt och hackigt i rytmen som har att göra med att hon måste få ihop rimorden. Ändå fungerar dikten ganska bra. De tre första stroferna hänger samman på ett naturligt sätt. De förmedlar en sammanhängande känsla av något ödsligt och skört.

Men i sista strofen händer något. Där krånglas dikten till med "en illusion/som likväl känns". En formulering som låter snygg, men som innehållsmässigt ändå är misstänkt tom. Man fastnar: på vilket sätt är det jag läst en illusion? och illusion av vad? och vad är en illusion "som likväl känns"? Jag tror att Susanne kan säga något enklare där - eller säga det hon menar på ett enklare sätt. Sedan kan dikten med fördel avrundas med den slutraden "och håller ljuset nära".

På återseende.