"Ibland hatar jag mig själv så mycket att jag vill spy".
Diktdoktorn tar pulsen känner frustration och trötthet. Ordination: några raders strykning och dikten blir som ny!
Välkomna!
Karin har skickat en dikt som hon vill få diagnosticerad. Det är en dikt som är både, frustrerad, arg och ledsen. Framförallt uttrycker den LEDA!
Diktjaget är urtrött på sig självt.
Vissa rader uttrycker det här bra, andra uttrycker det svagare. Då tappar dikten i tempo.
Men det här är en dikt där man lätt kan stryka några rader och - vips! - så blir den mycket tätare och starkare rakt igenom.
Jag ska visa hur man skulle kunna göra. Så här lyder Karins dikt:
Ibland hatar jag mig själv så mycket att jag vill spy
jag vill somna in och vakna upp i en värld
som består av sockervadd och karuseller... och jag som inte tycker om sockervadd
men istället är min verklighet en stenhård vägg
jag får inte säga fel, jag får inte göra fel, jag får inte vara fel
och ändå är allt så fel
vems fel är det?
jag vill göra allting helt rätt, istället blir allt så fel
fel som i 1+2=4
när jag vill vara vacker säger spegelbilden ’ful, ful, ful’
när jag vill vara modig, blir jag rädd
och sen är det kört
för då kan det inte bli annat än fel
och jag krafsar och krafsar på min stenvägg
antagligen den starkaste buren som finns
en bur byggd av rädsla
och där borta ropar ’allt som är rätt’ till mig: ”kom, kom, kom”
jag vill gå dit, men jag kan inte.
Det gäller att inte stryka bort den lite spretiga energin som finns i dikten.
Jag har tagit bort rader 3-4 rader och kastat om ordningen på ett ställe ("antagligen den starkaste buren som finns/en bur byggd av rädsla").
Då skulle Karins dikt kunna låta så här:
Ibland hatar jag mig själv så mycket att jag vill spy
jag vill somna in och vakna upp i en värld
som består av sockervadd och karuseller... och jag som inte tycker om sockervadd
men istället är min verklighet stenhård
jag får inte säga fel, jag får inte göra fel, jag får inte vara fel
och ändå är allt så fel
vems fel är det?
jag vill göra allting helt rätt, istället blir allt så fel
när jag vill vara vacker säger spegelbilden ’ful, ful, ful’
när jag vill vara modig, blir jag rädd
en bur byggd av rädsla
antagligen den starkaste buren som finns
som ett koppel som håller mig fast
och där borta ropar ’allt som är rätt’ till mig: ”kom, kom, kom”
jag vill gå dit, men jag kan inte.
Tack för besöket och på återseende!