Välkomna! Ingrid har skickat in en dikt. Hon tycker att hon har svårt med radfallet, skriver hon. "Och när ska jag börja raden med versal?" fortsätter hon och undrar dessutom: "Kanske för övertydlig också?". Men det är ingen fara. Ingrid har skrivit en riktigt bra dikt. Den beskriver ett möte.

Jag står halv framför dig
vi säger Hej
sen, inget mer, inte om det

Ändå, jag vet att du vet
jag ser att du ser
att jag står halv framför dig

Min livskamrat dog ifrån mig
för tre månader, ett år, två år sen

Så jag står halv framför dig
jag vet att du vet
jag ser att du ser
men du säger inget, inte om det

Jag får sätta mig istället
för att få stöd

Redan i första raden förstår man att jaget just nu är skört och ömtåligt: "Jag står halv framför dig.” Någonting har hänt. Effektivt förstärker Ingrid den trevande känslan. De säger hej, det är tyst, de pratar möjligen, men inget om det som verkligen har hänt. Inte heller får vi läsare reda på vad som hänt förrän i mitten av dikten: "Min livskamrat dog ifrån mig/för tre månader, ett år, två år sen.”

I den enda raden fångar hon verkligen sorgens konstiga tid. Man kan tolka raden på olika sätt. Jag tolkar det som den där spöklika känslan av att en älskad människas död både kan kännas så nära och avlägsen samtidigt. Men också att tiden verkligen har gått - det har gått tre månader, ett år, två år - men sorgen är fortfarande kvar, nästintill oförändrad. Man lever i ett utdraget efter.

Ingrid förstärker den trevande stämningen mellan de två som möts genom att dikten stampar, dröjer, tar om. Det är väldigt fint gjort. Innan vi avslutar för idag backar vi tillbaka till hennes medskickade frågor. Radfallet fungerar utmärkt och versalerna känna helt naturligt placerade. Övertydligheten då? Den allra sista raden är det. "Jag får sätta mig istället" är bra, men förklaringen - "för att få stöd" - är för sammanfattande och summerande. Just där blir det övertydligt. Det är bättre att bara beskriva vad som händer än vad det betyder.

Rytmiskt tror jag att dikten kan behöva den allra sista raden om stödet, men jag undrar om det isåfall inte vore bättre att bara bygga ut bilden där hon sätter sig med några ord. Hon kan försöka andas lugnt, andas ut, vad som helst bara det inte förklaras varför hon gör det.
Ett liten sak till, Ingrid: skriv ut tredje radens "sen" till ett "sedan". Som läsare tvekar man en hundradels sekund om du menar att någon är "sen" och den lilla, lilla tvekan är onödig.

På återseende.