Välkomna!

Jag har fått en dikt från Göran. I sitt följebrev skriver att han skrev dikten utifrån en bestämd känsla men att han aldrig varit nöjd med resultatet. "Hur nära är den soptunnan?", undrar han.

Långt ifrån, skulle jag säga! Tvärtom är det en riktigt bra dikt. Så här lyder den:

Biskops Arnö

det var en enda svalas sommar

i bruna rader
stod de
uppåt sluttningen
vi kan kalla dem träd
om de tittat upp
skulle tre punkter
ha varit blåa
vi kan kalla dem fåglar
utan vidare
flög vi tre
ihop vid tredje
takåsen
din sekundgula näbb
hackar i mig ännu
långt inne

där jag inte visste
jag fanns

Redan i första raden - "det var en enda svalas sommar" - etableras ett vemod som sedan finns kvar genom hela dikten. Man förstår att det den här sommaren hände något mellan tre personer, som här i dikten får fåglars gestalt. Som läsare vet vi inte riktigt vad, bara att det som hänt tycks ha varit starkt. Dikten visar hur effektivt det kan bli just när man håller igen orsaken till en känsla. Men däremot förstår man att någon av de inblandade skadat diktjaget, långt inne i ett inre som han knappt visste att han haft. Genom att skriva "din sekundgula" näbb förstärks känslan av något snabbt, aggressivt och vasst.

Men det bästa med den här dikten är Görans sätt att arbeta med de tre stroferna i mitten där han liksom vänder ut och in på vårt vaneseende. Titta på den första: "i bruna rader/stod de/uppåt sluttningen/vi kan kalla dem träd". Det är snyggt gjort. Hade vi tittat ut över den här landskapsscenen hade vi genast tänkt: där borta står träd. Men Göran vänder på det: dikten noterar de bruna raderna i sluttningen - och först därefter kommer det ord vi lärt oss för det som står där i rad: träd. Det är som han beskriver en vy eller syn innan man hunnit få ord på den. När man förlorat det invanda språket - man uppfattar världen, direkt och starkt, innan den blivit ord och benämningar. Så kan det ju tillexempel vara vid starkt känslotryck. Göran osäkrar dessutom språket ytterligare genom att till på köpet säga att: vi kan kalla dem träd!

I nästa strof fortsätter den här långa och liksom krängande åkningen. Här tittar träden upp och ser tre punkter i det blå. Och först därefter kommer ordet: fåglar. Och först därefter börjar de här fåglarna glida ihop med de tre personer som dikten handlar om.

Dikten beskriver en värld och en självbild som plötsligt vänds ut och in, både överraskande och omtumlande för diktens jag. Det är mycket väl genomfört. Så Göran: släng den absolut inte!

Tack och på återseende.