Välkomna hit! Katarina har skickat mig en annorlunda sorgedikt. "Efter slåttern" lyder så här:

Efter slåttern

Den kvällen
ställde hon ifrån sig sorgen
lutade den mot
ladugårdsväggen
som en lie efter slåttern

sensommarljuset
strök med handen
bort det sista

och över nyslagna
timotejängar ljöd
kyrkklockornas
helgmålsringning.

Se vilken fin inledningsscen!

"Den kvällen" skriver Katarina, och vi förstår på en gång att det är något speciellt med just den här kvällen. Tonen är lite trött, lite utmattad. Kvinnan, berättar dikten, ställer ifrån sig "sorgen/lutad mot ladugårdsväggen".

Man förstår att hon varit med om ett tungt arbete. Katarina lyckas få det att både vara slåtter och sorgearbete samtidigt - utan att det känns det minsta ansträngt.

Hon skapar en sorts bildblandning mellan sorgen och lien (som ju också för tankarna till död). Jag tycker att hennes dikt på ett mjukt och sinnligt sätt beskriver känslan av att varit med om något långt, något svårt, och nu är hon på något sätt färdig. En känsla som fin ackompanjeras av sensommarkvällens ljus och lugna dofter.

Det enda som jag är tveksam till är slutet med "kyrkklockarnas/helgmålsringning", speciellt helgmålsringingen. En dikt som känts så frisk och originell låter plötsligt mer sluten, konventionell.

Pröva att ta bort "helgmålsringning" och låt dikten helt enkelt avslutas med "kyrkklockorna". Då behålls den sin fina fräschör ända till slutet.

På återseende!