Välkommen till min mottagning. Vi börjar med en dikt inskickad av Björn som handlar om trötthet, om ledan inför alla slitsamma dagar som man ska ta sig igenom. Det finns en tydlig upplevelse i den här dikten, men den riskerar att försvinna för att dikten blir onödigt tung och mångordig. Jag skulle välja ett säkert knep: att stryka. I ett slag brukar dikten då ofta bli starkare och mer koncentrerad. Så här lyder Björns dikt.

Ännu en dag av slit
och slitets tomma
efterspel. Kvällen är
mörkblå och
mumlar, inne och
ute. Det drar en
kylig vind nånstans
ifrån. Imorgon är
bara ytterligare ett
idag, en
spelöppning med
alla föregående
förluster som
brickor, villiga att
förloras igen.

Låt oss alltså se vad som händer om man stryker. Vi tar bort de rader som låter otympliga och slitna. Så fort bilderna blir otympliga förlorar man som läsare kontakten med diktens grundkänsla som egentligen är stark. Den här dikten behöver egentligen inte orden "och slitets tomma efterspel" i inledningen - man förstår ändå att slitet är så tungt att man inte riktigt kommer ur det. Det är ju hela diktens tema. Sedan kan man stryka "en/spelöppning med/alla föregående/förluster som/brickor, villiga att/förloras igen". Det är onödigt och bilden med spelet och brickorna är ganska så sliten. Och framförallt: dikten är egentligen redan i hamn där, utan att den riktigt vet om det. Se här! Jag tycker att det blivit en mer koncentrerad dikt där känslan samtidigt blivit mer intensiv..

Ännu en dag av slit
Kvällen är
mörkblå och
mumlar, inne och
ute. Det drar en
kylig vind nånstans
ifrån. Imorgon är
bara ytterligare ett
idag.

Tack för besöket och på återseende.