Uttrar som åker kana, björnar som plaskar, småbaggar som stångas. Vi har sett dem i olika naturprogram, nästan alltid till en beskäftig förklaring att leken utvecklar färdigheter som krävs i den hårda naturen.
Evolutionsläran är en sträng magister. Allt roligt måste ha en nytta.
Men nu håller vetenskapen på att ompröva det där, läser jag i en glädjande artikel i nya Forskning & Framsteg (sept 2011).
I själva verket pekar det mesta på att djuren har kul bara för att – ha kul. Forskarna har lagt ner stor möda på att kartlägga lekens överlevnadsfördelar utan att det finns några. Busiga kattungar blir inte bättre på att fånga möss.
Somliga lekar är också lite för udda för att ge nytta. Som när måsar släpper musslor för att fånga dem i luften – eller den uttråkade bläckfisk som fann att hon kunde flyta till ytan om hon la sig över luftbubblorna som blåstes in i akvariet, och så gjorde det om och om igen. Och vad lär sig varaner av att skoja med sina skötare?
Ungars lek är till för sin egen skull – en fin gammal insikt att återupptäcka i vår nypedagogiska tid.