Vilken ny svensk bok hoppas du få låna ut nästa år?
”Läslusen”
SVAR: Tanken på en ny roman av Jonas Hassen Khemiri ger mig pulsstegring. Tyvärr lär hjärtat banka förgäves: språkgeniet Khemiri sysslar numera endast med dramatik. I övrigt saknar jag skrattet mellan bokpärmarna. Var är berättelsen som tvingar ned oss dubbelvikta i tunnelbanesätet? Humor låter banalt, men intelligent komik kan vara lika svårsnickrad som den mest utsökta Tranströmermetafor. Och när dramatiken nu roffat åt sig Jonas Hassen Khemiri måste prosan få något i utbyte. Därför vill jag tvinga serievärldens drottning Liv Strömquist att skriva 10-talets roligaste roman, den kan förslagsvis heta ”Blubby” och handla om Lena Adelsohn Liljeroth.
Hej bibliotekarien! Hur ser ditt drömbibliotek ut?
”Biblioteksfantast”
SVAR; Jag kallar det Publioteket. Publioteket är det perfekta äktenskapet mellan brittisk pub och svenskt folkbibliotek. Alla gillar folkbiblioteken, men eftersom de tyvärr i allmänhet utformas med den psykiatriska vårdsmottagningens estetik är Publioteket med sina Tiffanylampor, Chesterfieldfåtöljer och bokhyllor i fejkmahogny en mysigare plats att retirera till när läslusten pockar på. Tänk tv-serien ”Skål” hopvispad med Svenska Akademien, en våt dröm för törstiga Frostensonläsare. Publiotekets hjärta är en kombinerad utlånings- och bardisk där tjänstgörande bibliotekarie dunkar upp boktips och bärs. Besökare: ”Har ni nåt av Jens Liljestrand?” Bibliotekarien: ”Jo du. Står inne på damtoaletten. Ska du ha en fatöl?” Och så vidare. Det fina är att Publioteket finns på riktigt. I den brittiska hålan Yorkshire Dales finns en pub som, förutom att servera lokalbefolkningen öl, också fungerar som bibliotek.
Då och då dyker begreppet ”skrivarkursprosa” upp på kultursidorna, och jag får känslan att det används som ett skällsord. Varför? Man hör ju aldrig uttrycket ”konstfackskonst”?
”Undrande”
SVAR: Blodlös, mekanisk, skitnödig, intill förväxling likriktad: en hel uppsjö av glåpord har kastats över den så kallade ”skrivarkursprosan”. Och bakom belackarnas snäsiga invektiv hittar vi själva roten till det onda, skrivarkursprosans förmodade brist på äkthet. Det är som med tomater: de som drivits upp i växthus sägs alltid vara vattnigare än de praktexemplar som lapat naturlig sol på farmor Stinas prunkande bakgård, och därför blir en Mats Kempe (skrivarkurselev) enligt detta synsätt alltid mer oäkta än en Marcus Birro (självlärd fighter).
Visst kan det ligga något i kritikernas farhågor om klassrummets strömlinjeformande terror. Precis som på högstadiets skolgård är det sällan outsidern med mysko kläder som står högst i rang. Men om man betänker att skrivarskolorna odlat författarskap som Sonja Åkessons, Mikael Niemis och Sara Stridsbergs, så är det knappast en konstnärlig naturlag att växthustomater är vattnigare än andra.