Läsarna var huvudsakligen positiva till Dagens Nyheters lista över de viktigaste barn- och ungdomsböckerna, som publicerades på tisdagen. "Många av älsklingsböckerna var med", skrev till exempel Maj Schöldström Edström. Men den vanligaste kommentaren på dn.se var förstås "ni har ju glömt…" och så följde läsarnas egna favoriter.
Göran Wessberg saknade indianböckerna, ungdomsdeckarna (Erich Kästners "Emil och detektiverna"), pojkbusböckerna (Richmal Cromptons Bill-böcker), serierna och även de stora klassikerna av Jules Verne och Daniel Defoe.
Jo, det där med Jules Verne är nästan obegripligt, tycker jag själv. Hur kunde vi glömma honom? Men Daniel Defoes "Robinson Crusoe" skulle jag hänföra till vuxenklassikerna, trots att jag själv inte läst den i vuxen ålder.
Sen är det lite känsligt med indianböckerna. Läser man om dem i dag så reser sig håret: de flesta är svårsmältbart rasistiska. Det gäller också en del av de äldre klassikerna, och vi kommer att ha en artikel om det senare i höst (och förhoppningsvis ska vi även ha en artikel om tecknade serier för barn).
Men faktum kvarstår: ingen av oss kritiker röstade på "Emil och detektiverna", inte heller på Billböckerna eller Jules Verne. För oss kritiker kan det vara nyttigt att grubbla över vad det är vi väljer, och varför.
Magnus Nordin undrade över genreblandningen på listan: varför blanda ihop barnböcker med ungdomsböcker? "Att se Maxböckerna på samma lista som Mats Wahls ungdomsthrillers blir i sammanhanget en smula bisarr upplevelse".
Det är det ju, men det är ju lika absurt i vanliga fall på DN Kultur Barn/Ung. Vi recenserar både barn- och ungdomsböcker, pekböcker och ungdomsdeckare. Visst borde ungdomsböckerna ha en egen sida, men det tar nog ett tag till.
Läsaren Anna var förvånad över att "Anne Franks dagbok" fanns med på listan: "Jag skulle inte vilja att mina barn skulle läsa den boken när de lärt sig läsa vid 6-7 års ålder." Men listan var ju inte åldersindelad alls, utan tog upp alla sorters barnböcker mellan pekboksåldern och nästan-vuxna. Så det är klart att man inte ska låta sjuåringar läsa "Anne Franks dagbok" (om de inte är rätt speciella)!
Signaturen Cajsa undrade varför inte Inger Edelfeldts "Duktig pojke", "Missne och Robin" samt "Nattens barn" var med, och Hans-Eric Hellbergs "Kram"-serie. Cajsa bodde bredvid biblioteket under sin värsta läsålder, "så man kan säga att jag hade en viss koll på vad som ständigt var utlånat, och vad som alltid stod kvar på hyllorna". En klassiker som "Robinson Crusoe" stod alltid kvar, och "hade den högsta koncentrationen av Eljest och Ehuru jag någonsin sett".
Cajsa varnade också för faran med listor, att de kan upplevas som ett tvång och förstöra läslusten för unga läsare.
Den risken finns förstås. Men vad är värst, att få ett tips för mycket eller att inte få några tips alls? Jag har ingen känsla av att dagens barn läser mindre för att de fått för många tips - snarare har de svårt att hitta en framkomlig väg i den stora utgivningen. De behöver fler tips, inte färre.
Läsaren Patrik ansåg att det är viktigare att lyfta fram "nutida doldisar" än att hylla de döda mästarna. Just därför föreslog han Åsa Linds "Sandvargen" som en modern klassiker, en "lågmäld pärla där för barn intressanta frågor tar rygg på en handlingsdriven berättelse".
Kanske har vi fallit i den träskalliga Harold Bloomfällan när vi tog in en massa döda mästare på vår lista. Men nej, jag tycker inte det - just nu var det viktigare att lyfta fram kulturarvet. Nutiden är det vi sysslar med i tidningen varenda dag, just därför ville vi ha med ett historiskt perspektiv på listan.
På eftermiddagen dök det upp en brittisk undersökning som hävdade att Enid Blyton var den främsta författaren.
Nå, undrade en läsare, varför var inte hennes fantastiska Fem-böcker med på listan?
Nu är jag mycket förtjust i Femböckerna som jag växte upp med, men jag skulle aldrig i livet rösta in dem på en klassikerlista. De har inte det litterära värde som de andra böckerna har. Det skulle behövas en annan skala för populärlitteraturen, en ännu icke uppfunnen skala, där man mätte spänning och arketypiska symboler och annat. Och där skulle Enid Blyton nå ganska högt.
Fast, vill jag lägga till, man ska inte läsa de moderna översättningarna där maten försvunnit och stackars George inte får leva ut sitt hat mot att vara flicka. Femtiotalsöversättningarna är mycket bättre!
Så, vilka barnböcker borde enligt läsarna också ha fått vara med?
Grete Janus och Mogens Hertz femtiotalsklassiker "Boken om Nalle", Gunilla Woldes Totte-böcker, Barbro Lindgrens "Nu är vi gorillor låtsas vi", Anna Höglunds "Vad säger klockorna?", Alan Garners "Elidor", Max Lundgrens "Pojken med guldbyxorna", Gösta Attorps "Dominokungen", Jens Sigsgaards och Arne Ungermanns "Palle är ensam i världen", Maj Bylocks "Solstenen"-trilogi, Percy MacMahonss "Kirre, Pirre och Kalikolins pipa", Palmer Browns "Anna Lavinias underbara resa", Barbro Lindgrens "Sagan om den lilla farbrorn", C S Foresters "Po-po och drakarna", Lian Hearns Otoriböcker, Åsa Linds "Sandvargen", Irmelin Sandmans "Kapten Grunnstedt" (som är första delen i den serie som fortsätter med "Mattan från Kars") och "Hästen hemma" (som är tredje delen), Rumer Goddens "En present från Sebastian".
I morgon fortsätter diskussionen.