Han har en tjock halsduk virad flera varv runt halsen och armarna i kors över bröstet.
– Men det är väl något med pappor som gör att man måste älta dem.
Han tänker lite, säger något om frånvaro och fortsätter:
– De blir hemlighetsfulla gestalter som olika författare får för sig att de ska rota i.
Vi pratar lite om det där och när jag säger att övervikten av fadersskildringar kanske också beror på att mammor har en tendens att leva längre än papporna håller han med. Det är svårare att rota i någon som lever.
Lukas Moodysson skrev ”Döden & Co.” under några månader förra våren, efter att ha skrotat ett filmmanus som delvis rörde samma ämne. Ur anteckningar och papper fiskade han i stället upp en roman. Den handlar om Lucas som överrumplas av sin fars död och försöker hantera sorgen och minnet av en person som svikit och älskat. Lucas reser, rensar, resonerar.
När jag ber Lukas med k att beskriva boken säger han bara snabbt och med ett leende:
– Den är rolig och lättläst.
Fast då har han redan sagt:
– Döden. Den har förstås med döden att göra. Självklart har det med döden att göra, men det handlar också om någon som försöker reda ut saker och få ordning på sin tillvaro, på vad som hänger ihop, vad som inte gör det och varför hans pappa dog.
Men det roliga återkommer Lukas Moodysson till flera gånger. Han säger att det har varit så befriande att skriva, och menar såväl själva knattrandet, att slippa filmmediets tvångströja, som ämnet. Han har trivts i dödens närhet.
– Döden är så full av liv. Titeln är hämtad från en dikt av Sylvia Plath, och hon menar att det inte bara finns en död, utan flera. Det tror jag också. Döden är inte något entydigt – att livet tar slut – utan något som skiftar.
– Det var roligt att skriva en enkel berättelse om tågresan till en begravning, till exempel, men också ge plats för tankar och fantasier på ett inre plan. Det har varit underbart att vara i båda världarna: det synliga och det som finns inne i huvudet. Film skildrar inte det som inte syns, och det är något jag alltid har kämpat med och upplevt som ett problem. Filmkonsten är så visuell, så tuktad.
Moodysson menar att det utredande Lucas ägnar sig åt är besläktat med sorgen, och kanske blir sökandet efter förklaringar mest påtagligt i det obduktionsprotokoll som hans huvudperson försöker tolka.
– Jag uppfattar inte sorgen som förlamande utom i korta glimtar, snarare är det en sorg som river upp och tvingar i väg honom – och det kan jag känna igen mig i. Den sorg jag själv har upplevt var inte stillastående utan föränderlig,
ibland nästan skojig. Det dök upp fina, bra grejer i den också. Man minns saker, sådant som står en nära. Det finns en rörelse och en utveckling i att sörja någon. Ordet sorg fungerar inte för mig längre, det känns som om ”sorg” ska vara något dämpat, men min känsla var aldrig dämpad, mer konstig. Den fick mig att göra väldigt konstiga saker. Som att börja äta kött.
Han rätar lite på sig och pratar en stund om döda djur. Sen blir han tyst.
Det må finnas många likheter mellan Lukas och hans huvudperson, Lucas, men författaren menar att det var viktigt att skriva utan anspråk på sanningen.
– Jag är inte så intresserad av det självbiografiska, mer av identifikation. Stark identifikation uppstår lättare när man får ljuga också. Det är svårt att vara ärlig: man undanhåller alltid något – för att framstå i bättre dager, av hänsyn till andra. Får man hitta på lite behöver man inte försköna och på något märkligt sätt blir det ärligare då.
Fast sen säger han att han råkade ingå ett vad med en norsk poet han intervjuades av om att skriva något utan lögn. Mer exakt vad det handlar om säger han inte, men nämner att han är rädd för att läsa Karl Ove Knausgårds självbiografiska och hyllade ”Min kamp” och för hur bra den kan vara.
Lukas Moodysson skriver hela tiden, han har alltid en anteckningsbok med sig och allt blandas, dagboksliknande anteckningar, idéer, annat. Det har han gjort sedan han började skriva i tonåren. I dag kan han tycka att det är synd att så lite av det tidiga handlar om det vardagliga, om kompisar och engelskprov, men han minns tydligt varför han började skriva.
– Jag började skriva när jag var femton sexton. Jag hade varit ganska blyg men blev mer social på högstadiet, men höll isär det sociala livet och skrivandet, som mina kompisar nog inte visste så mycket om.
Vad han fascinerades av var språkets möjligheter och de oändliga sätten att kombinera ord. Hur något blir något i samband med något annat.
– Jag hade ett väldigt självförtroende och en överlägsen attityd. Jag skrev om Strindbergs ”Ett drömspel” och tyckte att den blev mycket bättre. Jag bad mamma (som var bibliotekarie, reds. anm.) låna hem den absolut svåraste poesi som fanns. Jag tyckte att jag kunde skriva mycket bättre.
Till sin glädje upptäckte han titeln ”Svart poesi” i en hylla hemma men blev grymt besviken över att den innehöll afroamerikansk poesi – inte deppdikter.
Han är inte lika övermodig längre, men har kvar intresset för livets mörkare sidor.
– Jag är grubblande och självkritisk men ganska glad, men det är i ögonblicken tätt inpå död och lidande som man förstår vad det är att vara människa. Livet definieras oftare på de platserna, och som författare vill man vara där saker ställs på sin spets.
Kanske blir det fler romaner, eventuellt ett filmmanus, men han är inte särskilt sugen på att regissera.
– Saker går lätt på rutin, men jag måste vara uppriktig mot mig själv – är resultatet tillräckligt bra? Är regiarbetet roligt? Just nu har jag inget svar på det. Jag är inte säker.
Det handlar inte bara om det förhållandevis svala mottagande hans senaste långfilm ”Mammut” fick, utan mer om självkritik, fast han påpekar det lite märkliga med publikmätningar: om lika många personer som såg ”Mammut” skulle läsa ”Döden & Co.” skulle boken betraktas som en succé.
Sen återkommer han till skrivandets lätthet i jämförelse med långfilmsapparaten.
– En film har så många led. Om man ska ha en replik ska man skriva den. Hitta en skådespelare. Spela in. Klippa. Ljudsätta. Men nu! Jag skriver repliken och så är det färdigt.
Han liknar känslan av att återvända till skrivandet vid vad han upplevde när han bytte litteraturen mot filmen i mitten av nittiotalet, och liknar den vid eufori.
– Den första euforin var när jag började skriva i tonåren. Den andra kom med ”Fucking Åmål”, när jag tyckte att jag hade hamnat i en återvändsgränd med skrivandet, inte brann för det längre och var tvungen att hoppa till något annat. Och en är nu, när jag öppnar en ny verktygslåda.
Men eufori handlar också om förstörelselust, tillägger han, att spränga i luften och bygga något annat, mycket finare, bredvid.