Döden är en klassisk dramaturgisk ingrediens. Författare tar livet av sina bokpersonligheter stup i ett, och ibland märker man att det sker i något slags desperation. Här måste det hända något! Hur ska jag få fart på historien? Ibland dör de i klasar, som i slutet av Shakespeares ”Hamlet”. Just där brukar jag alltid bli full i skratt och tänka att Shakespeare kanske bara blev less på allihop och inte visste vad han skulle göra med dem. Fast han löser det ju väldigt bra.

Plötsligt läser jag fem böcker som alla har Döden som en motor i berättelsen. Ove vill inte leva längre när hans fru dör, Joe åker till sin gamla hemstad när hans pappa ligger för döden, kommunalpampen Barry Fairbrothers död sätter i gång en serie händelser i lilla Pagford, Louisa försöker rädda ryggmärgsskadade Will som bara vill dö, och i Tel Aviv försöker Ricki Neuman skriva den stora judiska romanen efter Förintelsen. Inför döden måste vi omvärdera vårt liv.

Först tänker jag att Ricki Neumans ”Ni är inte så märkvärdiga som ni tror” inte hör ihop med de andra. Döden i hans bok är ju Förintelsen, den går inte att jämföra med något annat och för resten handlar boken om identitet och inte om döden.

Men den stora skillnaden är att Ricki Neuman inte tar livet av någon för dramaturgins skull. I stället arbetar han sig fram till en större, allmänmänsklig hållning till döden. ”Man måste hitta ett förhållningssätt”, säger han modstulet, och berättar om ett kloster där munkarna sover i en stenkista en natt varje år, som ett memento mori, en påminnelse om sin dödlighet.

Det verkar ju rätt obekvämt, säger jag som mest skulle bli påmind om min värkande rygg. Och i alla dessa böcker blir jag inte påmind om döden, tvärtom. De handlar ju om livet, om hur stort det är! Det syns bara bättre när döden finns med som en mörk skugga.