Anabel Hernández kände inte Gonzáles Domínguez personligen, men hör alltför ofta berättelserna om mördade kolleger. Det har blivit plågsam vardag.
Hon tar fram sin mobiltelefon och går in på en sajt som uppdaterar de senaste dödstalen.
– Gonzáles Domínguez är den förste som dödas under nye presidenten Enrique Peña Nieto. 56 journalister dödades och 13 försvann under Felipe Calderóns sex år vid makten. Under de senaste tolv åren är det över 100 och inga gärningsmän har hamnat i fängelse, konstaterar hon sakligt.
Vi träffas i lobbyn på hennes hotell i Göteborg, där hon i dag, fredag, framträder vid Mediedagarna för att tala om sin bok ”Señores de narco” (Knarkbaronerna).
Hernández betonar att siffran över hur många människor som dödats totalt de senaste sex åren som en följd av det upptrappade våldet i knarkkrigets och korruptionens Mexiko är än mer grotesk. Någon säger 50.000, någon säger 60.000, Anabel Hernández säger 80.000. Till det kan läggas alla kvinnor, män, barn, bröder och systrar som försvunnit utan spår.
40-åriga tvåbarnsamamman Hernández lever under dödshot och vet att hon kunde redan ha varit och riskerar att bli en i den hemska statistiken.
– Att leva så här är inte att leva, men jag måste göra det här. Att vara tyst är inget alternativ, säger hon.
Hernández kamp startade då hon personligen drabbades av våldet. 2000 blev hennes pappa, som var ingenjör, kidnappad och mördad. Fadern hade inget med knarkkriget att göra. Däremot var han en i raden av förhållandevis förmögna män som blev bortförda av kriminella, som försökte pressa familjen på pengar.
– När vi frågade polisen hur det gick med utredningen frågade den lokale polischefen hur mycket vi var beredda att betala för att de skulle utreda fallet, berättar Hernández.
Hur knarkbossarnas pengar korrumperar det mexikanska samhället på alla nivåer fick hon än mer klart för sig när hon ägnade fem år åt research för sin bok, som utkom 2010. Där berättar hon hur Mexiko förändrades i början av 80-talet när colombianska kokainligor började använda Mexiko som transitland för sin knarksmuggling till USA. De mexikanska drogbaronerna blev rika och deras inflytande korrumperade makten på alla nivåer, ända upp till regeringen.
Boken beskriver hur våldet blossade upp när dåvarande presidenten Vicente Fox, enligt Hernández, ställde sig på samma sida som ”Chapo” Guzman, den ökände ledaren för Sinalogruppen, och gick i krig med andra drogkarteller. Anabel Hernández är övertygad om att om Fox valt att slåss mot samtliga knarkbaroner hade våldsspiralen i Mexiko kunnat undvikas. Sedan presidenten Felipe Calderón kom till makten 2006 och satte in miltär för att bekämpa kartellerna har våldet bara eskalerat.
– Det beror på att regeringen är en del av knarkkartellerna, säger Hernández, som bygger sin bok på faktiska dokument och högt uppsatta källor inom miltären.
Från en av dessa källor vet hon att det sattes ett pris på hennes huvud, men det är inte drogbaronerna som vill röja den grävande journalisten ur vägen. Enligt Anabel Hernández är det polisen.
– Drogbaronerna bryr sig inte. Alla vet vad de håller på med. Men i boken berättar jag också om att landets mäktigaste polischef jobbade för knarkkartellen, och efter det sade han att han skulle döda mig, säger Hernández.
Hon talar snabbt och engagerat och berättar att en av hennes poliskällor råkade höra vad som sades under ett möte mellan högt uppsatta poliser, där det utgick en order om att Anabel Hernández skulle vara med om en olycka. Sedan dess har hon alltid livvakter vid sin sida – i alla fall när hon vistas i hemlandet.
En månad efter att boken kom ut hade hennes släkt en sammankomst. Hernández lämnade festen med sin dotter, son och livvakter i förtid. Strax efteråt trängde sig två män in i huset.
– De sköt inte, de bara visade sina pistoler. Det var sådana pistoler som bara polisen och armén använder, säger Hernández.
Vad säger dina barn om allt det här?
– Min pojke är bara tre år, så han förstår det inte. Det är värre för min dotter som är 16. Hon kan inte leva som kompisarna gör, hon kan inte gå ut på bio en kväll. Hon är väldigt trött på det här. Det är jag också och alla i min familj.
När du började undersöka knarkkartellerna, förstod du då vad du gav dig in på, hur farligt det var?
– Ja, det gjorde jag och jag har alltid förväntat mig att det skulle bli så här. Mina källor inom militären sade: gör det inte, detta är inget jobb för en kvinna, det är inte ett jobb för någon, det är mycket farligt.
Så varför gör du det?
– För att jag vill förklara för folk vad som händer. Jag måste göra det som mexikan, som kvinna och som journalist.
Som kvinna?
– Som kvinna och mamma. Jag vill ge mina barn en bättre framtid. Knarkkartellerna har förstört Mexiko och jag vill inte att mina barn ska behöva leva i det Mexiko som jag lever i.
Du lever med samma dödshot som din italienske kollega Roberto Saviano. Jag intervjuade honom i London strax när hans bok ”Gomorra” om italienska maffian kommit ut. Han sade att han inte ångrade att han skrivit boken, men det som gav honom dåligt samvete var att han dragit in sin familj i något utan deras tillåtelse.
– Jag har träffat Roberto och jag kan bara hålla med. Jag känner mig skyldig.
Du har satt ditt liv på spel för att avslöja maktmissbruket. Det finns många modiga journalister, men knappast alla skulle vara beredda att göra det du gör.
– Jag känner mig absolut inte som en hjältinna. Om du bodde i Mexiko är jag säker på att du skulle göra detsamma som jag. För du kan inte bara stå där och se på hur allt faller samman. Jag tror också att ni i Sverige måste vara på er vakt för det här problemet. Ni tror att ni lever i himlen, men på något sätt kommer narkotikan in över de svenska gränserna. Den organiserade brottsligheten spinner sina nätverk.
Menar du att det som hänt i Mexiko även kan hända i ett land som vårt?
– Jag tror att den organiserade brottsligheten är den största faran för alla länder. Jag tror inte att andra länder förstår vad som hänt i Mexiko, hur det som vi nu kan kalla för mexikanifiering riskerar att bli en modell för hur den organiserade brottsligheten kan förstöra ett land.
Hur har det kunnat gå så illa för Mexiko?
– Det handlar bara om pengar. Om du intervjuar en knarkkung säger han att han kan sälja mjölk eller kakor, men knark ger större pengar och då säljer han det. Han säger att han egentligen inte vill döda någon, men om han måste mörda för att bli miljonär gör han det. I dag styr knarkkartellerna världens narkotikahandel. Så här är mitt budskap: När någon köper marijuana eller kokain köper de samtidigt en kula som kommer att döda någon i Mexiko. Tyvärr förstår folk inte det.
Det är en mycket mörk bild som Anabel Hernández tecknar av sitt land. Hon säger att det inte bara är regeringen och myndigheterna som är korrumperade. Det handlar om ett helt samhälle, där knarkhandlarna till och med har egna popband och egna fotbollslag. Hon är inte utan hopp inför framtiden, men betonar att mexikanerna måste titta sig själva i spegeln och inse hur illa det är ställt.
– Tyvärr är folket i Mexiko så tyst. Visst, de är rädda och har all anledning att vara det, men det handlar också om att man inte vågar sätta sig upp mot dem som styr. Folk måste ställa sig upp och säga: Stopp, vi vill ha en förändring.
En revolution?
– Jag är absolut emot våldsamheter, men det mexikanska folket måste agera. Vi har ansvar för vad som händer, men det har även resten av världen. Alla människor har lite ansvar och genom att bekämpa narkotikahandeln kan man hjälpa till, säger Anabel Hernández.
”Señores de narco” har ännu inte översatts till svenska, men boken kommer på engelska i september.