- Många tycker att det Diktonius skrev blev allt sämre med tiden. Jag håller inte med om det, säger Jörn Donner när jag träffar honom en augustiförmiddag i hans arbetsrum i Kronohagen i Helsingfors. Sensommarhettan dallrar över staden, och det är ett par veckor tills den produktive författarens nya bok utkommer. "Diktonius. Ett liv" (Schildts/Alfabeta) tar avstamp i Donners första möte med Elmer Diktonius i början av 1950-talet. Men hur ägde det första mötet egentligen rum?
- Jag hade skrivit en mycket kritisk recension av Diktonius sista diktsamling "Novembervår" när den kom ut 1951. Av någon anledning sökte jag kort därefter upp honom i Grankulla där han bodde. Det var inte många som gjorde det på den tiden. Senare, när svenska författarvänner som Sven Lindqvist kom på besök, ville de ofta besöka Diktonius, så jag tog med dem dit. Men då var han redan ganska virrig, tyvärr.
I början av 1950-talet tog Donner själv avstånd från sin egen generation som verkade helt ointresserad av vad som hände ute i världen. I stället kom han att stå på god fot med en rad äldre författare, bland dem Gunnar Björling och Hagar Olsson. För en rastlös yngling som längtade ut i världen lämpade sig bilden av den unge, revolutionäre och kosmopolitiske Elmer Diktonius speciellt bra som förebild. Föga anade Donner då att den åldrande författaren för länge sedan lämnat de politiska utopierna bakom sig.
Kvar fanns en sliten gammal man som snart skulle försvinna in i glömskan på Nickby sjukhus. Diktonius dog tio år senare, bara 65 år gammal. Efter sig lämnade han expressiva ungdomsdikter som i dag har klassikerstatus, men även en senare, ofta förbisedd produktion där naturkontemplationen står i fokus. "Jaguaren" (en anspelning på Diktonius kanske kändaste dikt) hade, med en ofta citerad rad av Johannes Salminen, blivit en "spinnande bondkatt". En röd tråd i Donners biografi är att många har haft svårt att acceptera den sene Diktonius; man har helt enkelt varit betydligt mer förtjust i den unge bildstormaren.
- Det han skrev blev naturligtvis annorlunda, och framför allt passade det inte riktigt in i 1960- och 70-talens tidsmode. Den tidens unga radikaler kritiserade naturligtvis inte bara Diktonius, utan hela modernismen, som de ansåg vara för "estetisk" och trött. Det fanns en ideologisk kulturvänster som godkände Diktonius produktion fram till "Stark men mörk" (1930), medan den som kom efter inte ansågs ligga rätt i tiden. Själv tycker jag att även Diktonius senare produktion innehåller många fina dikter. Men det är klart: han var inte radikal då längre. Men måste man vara radikal hela tiden?
Bilden av Diktonius som revolutionär blev snabbt missvisande. Han skrev visserligen ett par krönikor i vilka han pläderade för att folk skulle ansluta sig till Helsingfors svenska arbetarförening, men i övrigt producerade han försvinnande få politiska texter.
- Visserligen kunde han ibland uppträda på någon litterär afton med vänsterförtecken, eller underteckna appeller som andra hade hittat på, mot dödsstraffet till exempel, men annars deltog han nästan aldrig i dylika sammanhang. Han var helt enkelt ingen aktiv person. Han gjorde ju också några valhänta försök att skriva reportage - med skrala resultat. Han var ingen reporter, för det var han alltför inåtvänd.
Under stora delar av 1930-talet hade Diktonius ett rikt socialt nätverk i Sverige. Klassiskt är numera besöket som några av de Fem unga - Artur Lundkvist, Erik Asklund och Josef Kjellgren - avlade hos Diktonius på Åland sommaren 1930. Detta är något av den finlandssvenska modernismens höjdpunkt; unga svenska författare som uppsöker sin finlandssvenske förebild - detta ungefär vid samma tidpunkt som Hagar Olsson undervisar sina svenska systrar i Fogelstadgruppen. Men kriget gör att det uppstår splittring i leden. Det är tydligt att det plågade Diktonius att det efter det finska fälttåget österut 1941 skar sig med en del av hans gamla svenska vänner som vände sig mot fortsättningskriget, som till exempel Eyvind Johnson.
- Diktonius kunde ju inte säga vad han tyckte, även om han tyckte någonting helt annat, därför att breven i Finland censurerades, understryker Donner. Det var påfrestande eftersom han, bortsett från några få människor i Finland, betraktade dessa svenska kolleger som sina verkliga vänner. Och de tycktes inte gilla vad han skrev. Han ansåg sig inte förrådd, men däremot nog övergiven.
Under läsningen av Donners bok fäster man sig igen vid Diktonius tidiga och skarpa kritik av Hitler. I en tid när många finska intellektuella hade en mycket ambivalent inställning till Tredje riket har denna del av Diktonius publicistik fått oförtjänt lite uppmärksamhet. Ibland är de raljerande tongångarna nästan som hämtade ur Chaplins "Diktatorn". Föga förvånande då att det tyska sändebudet i Finland 1936 väckte åtal mot Arbetarbladets chefredaktör K-A Fagerholm på grund av en av Diktonius artiklar.
- Diktonius var tidigt ute. Redan 1933 kom han över utländska böcker som nagelfor nazisternas illgärningar. Det var få finländare som läste sådant på den tiden, och ännu färre som vågade kritisera Hitler. Hela den tongivande pressen i Finland teg. Och det var ju väldigt få av de finländska litterära koryféerna på 1930-talet som över huvud taget aktivt diskuterade världshändelserna. Hela den europeiska borgerligheten var mer eller mindre för Hitler ända fram till världskrigets utbrott. Mot den bakgrunden tycker jag nog att det är rätt märkligt att Diktonius framställts som opportunist.
Mycket av Diktonius liv ägde rum på finska. Han gick i finsk skola, gifte sig finskt och bodde långa tider på finskspråkiga orter. En av Donners teser är att Diktonius verbala virtuositet - ofta framskymtande framför allt i breven - i själva verket dolde en stor språklig osäkerhet.
- Det stämmer att Diktonius levde i en språklig dubbelhet som kunde vara både berikande och problematisk. Hans miljö är inte det sedvanliga kustlandskapet som den finlandssvenska litteraturen sugit blod ur i hundra år, utan det finska bondlandet. I hans fall föll sig finskan ofta naturligare, låt vara att dikterna sedan skrevs på svenska.
Redan mycket tidigt, 1912, skriver Diktonius en dikt som tycks förutspå hans öde: "I hjärnans gömmor gror ett frö/som suger livets must och märg./Min kista skall ha blodröd färg./Jag vet: i vanvett skall jag dö." Diktonius var bara 61 år när han togs in på Nickby sjukhus. Efter 1953 avtar också den tidigare så livliga korrespondensen helt. Tystnaden blev total.
- Diktonius umgicks i mycket tidig ålder med undergångsvisioner. Han hade en mycket dyster syn på sin framtid, förklarar Donner och berättar sedan om hur han i slutet av 50-talet tillsammans med Gunnar Björling uppsöker Diktonius på sjukhuset. Men till Björlings stora fasa känner Diktonius inte längre igen sin modernistiske vapendragare.
Jag frågar om det inte var så att författarskapets bränsle tog slut för flera av de stora finlandssvenska modernisterna. Diktonius tystnade under sitt sista decennium, Hagar Olsson led av bacillfobi och lämnade ogärna sitt hem i Helsingfors medan Gunnar Björling de sista tio åren främst sammanställde nya urval av sina gamla dikter i sin bastu i Brunnsparken. Donner håller med, dock med ett förbehåll:
- Björling var ändå produktiv, för han hade det här inre ljuset. Jag brukar citera György Lukács som skrivit att "Das innere Licht ist eine schlechte Beleichtungsart". Alltså att det inre ljuset ger dålig belysning. När det gällde Björling stämde det dock inte. Vissa av de andra modernisterna var däremot inte lika lyckligt lottade. Kretsarna var små, perspektivet blev trångt och de vanliga mänskliga erfarenheterna torkade in.
Diktonius levde egentligen bara ett litterärt, musikaliskt och konstnärligt liv, framhåller Donner. Men som författare måste man ständigt hitta nya landskap, det spelar sedan ingen roll om man gör det i arkiven eller genom egna upplevelser.
- Georges Simenons fantasirikedom var bevisligen stor, men oerhört mycket av det han skrev var byggt på egna upplevelser. Detsamma gäller Hemingway. Och många andra, i synnerhet prosaförfattare. Men Diktonius vissnade tidigt. Vilket nog i mycket berodde på att han tvingades leva och arbeta under usla omständigheter. Man kan inte låta bli att undra hur det hade sett ut ifall han någon gång hade haft en tryggad ekonomi.