Klockan är snart tolv på dagen. Den iskalla vinden får det knappa hundratal sörjande som samlats här på Mickiewiczgatan i Drohobych att trycka sig tätt samman, rygg vid rygg. Längst fram, vid gatubröstningen närmast parken, står stadens rabbin i bönesjal och läser kaddisch över författaren Bruno Schulz som sköts ihjäl av Gestapo på just denna plats den 19 november 1942. Sedan flera år tillbaka hedras Bruno Schulz minne på detta sätt - varje år på samma plats vid precis samma timme - och allt fler besökare från hela världen kommer för att delta i ceremonin. När rabbinen läst följer så den katolske församlingsprästen, sedan den ortodoxe; och när alla tre läst sina böner tystnar allt utom trafiken runt om.
Fastän det länge stått klart att Bruno Schulz tillhör 1900-talets riktigt stora prosaister - fullt jämbördig med Proust eller Kafka - är han ett levande bevis på hur en författare kan stängas in eller kanske snarare stängas ute av politiska gränser. Det är fortfarande ett trätoämne vem Schulz var och vilken nation han tillhörde och kampen om hans konstnärliga arv har pågått i decennier.
När Bruno Schulz föddes 1892 tillhörde Drohobych (Drohobycz på polska) den österrikiska delen av Galizien som efter 1873 tillerkänts viss autonomi inom dubbelmonarkin.
Till skillnad från många andra judiska familjer i denna del av Europa växte Schulz, vars familj var nästan helt sekulariserad, upp med polska som modersmål. Eftersom polska också var undervisningsspråk var det naturligt för honom att göra sina första litterära försök på polska, texter som han först provade ut genom att väva in dem i brev till vänner i Warszawa.
När debutboken "Kanelbutikerna" (1934) till slut publicerades blev den något av en kultbok för 1930-talets unga polska avantgarde. Vad som fascinerade var inte bara Schulz flödande fantasirika språk utan också han sätt att förvandla hemstaden Drohobych till mittpunkten i ett helt universum. - "Schulz gör varje vardaglig småsak till mirakel", skrev den polske dramatikern Stanislaw Ignacy Witkiewicz i en recension. Trots det entusiastiska mottagandet litade inte den ängslige Schulz på att författarskapet skulle kunna försörja honom. I trettiofem år upprätthöll han en tjänst som teckningslärare i Drohobych gymnasium och försökte dryga ut inkomsten med grafik och teckningar.
Men så kom kriget, och Drohobych hamnade först under sovjetisk ockupation; sedan under tysk. Och om Bruno Schulz inte fäst sig vid sina judiska rötter tidigare fick han all anledning att göra det nu.
Nazisternas framfart i Ukraina har ju gått till historien för sin snudd på obegripliga brutalitet; än i dag kan man i skogarna kring Drohobych se spåren av de massgravar SS:s Einsatztruppen tvingade judar att gräva innan de sköts. Att Schulz överlevde så pass länge berodde på att han hamnade under beskydd av stadens Gestapo-chef, SS-Hauptscharführer Felix Landau, som satte Schulz att utföra mängder av utsmyckningsarbeten. Bland annat lät han Schulz dekorera sin sons barnkammare i den stora villa han lagt beslag på för egen räkning.
Inflytelserika vänner i Warszawa gjorde allt som stod i deras makt för att försöka få Schulz att fly medan det ännu fanns tid. Den 19 november hade han så äntligen bestämt sig. Han hade fått falska papper och skulle resa samma kväll när han hamnade mitt i en av de upprensningsorganisationer som SS organiserade och sköts ihjäl av en rival till Landau som på detta groteska sätt försökte utkräva något slags hämnd.
Under den så kallade svarta torsdagen i Drohobych sköts mer än 250 av Drohobychs judiska invånare ihjäl av tyska säkerhetsstyrkor. Schulz hade bara vågat sig ut för att skaffa bröd till resan.
I Drohobych i dag finns nästan inga spår kvar av Schulz. Begravningsplatsen dit hans kropp fördes i skydd av nattmörkret ligger nedplöjd under ett av de många groteska bostadskomplex som uppfördes under Sovjetåren. Bara platsen där han mördades finns kvar.
Och så bilderna, förstås.
Man hade hela tiden känt till målningarnas existens men Landauvillan hade fått nya ägare och det var först 2001 som den tyske dokumentärfilmaren Benjamin Geissler lyckades utverka tillstånd att ta fram dem. Målningarna hittades dock inte i barnets sovrum utan i ett litet rum som då måste ha använts som ett lekrum men som nu var kök. Där bakom fula köksluckor och väggspackel och år av fett och smuts från gas och olja hittade man målningarna - fem hela väggpaneler med illustrationer från bröderna Grimms sagor.
Det berättas om Schulz att han brukade gå runt och berätta historier för sina elever, olika historier för varje dag. Uppenbarligen improviserade han fram dem. Också väggmålningarna i Landauvillan såg ut att vara av samma improviserade karaktär. Här uppträder en kejsare med trekantshatt; en reslig och grym drottning; under ett gult huckle ses Schulz eget hopknipna ansikte kika fram. Helt uppenbart hade Geissler hittat en bildskatt av omätbart värde. Men vem tillhörde den?
De restauratörer Geissler fört med sig försökte få den ukrainska staten att gå med på att kulturminnesmärka väggmålningarna, men kulturministeriet i Kiev sade nej. Eftersom Schulz inte var av ukrainsk härkomst gick hans verk inte att klassa som nationalegendom. I stället gjorde Drohobychs stad då vad som allt att döma var en ekonomisk överenskommelse med Yad Vashem i Jerusalem. Innan någon förstått vad som hänt hade Yad Vashem låtit flyga in egna experter som tagit ut väggmålningarna med vägg och allt och transporterat dem till Jerusalem. Där förvaras de fortfarande, och ingen har fått se dem sedan dess.
På ett plan går det att förstå hur Yad Vashem resonerar. Väggmålningarna blir först begripliga, hävdar man, när man inser att Schulz målade dem bokstavligen för att rädda sitt eget liv. Alltså går de inte att se som enskilda konstverk utan måste bara förstås som ytterligare ett kapitel i historien om Förintelsen av Europas judar.
Men det lilla Bruno Schulz-sällskapet i Drohobych ser de försvunna bilderna som en del av ett förskingrat arv. Om och om igen har man vädjat till den ukrainska staten att ogiltigförklara överlåtelsen. Men ett Ukraina i djup politisk och ekonomisk kris har annat att tänka på än en för länge sedan död polsk-judisk författare. Efter många års processande skrev Ukrainas president Viktor Justjenko nyligen under ett avtal med Israel som stipulerar att Schulz bilder formellt är ukrainsk egendom men att Yad Vashem får behålla dem med rätten att förnya avtalet vart tjugonde år. I praktiken innebär det att bilderna kommer att stanna för gott i Israel.
Drohobych, den lilla staden i Ukraina, som Schulz placerat på den litterära världskartan med samma självklarhet som Proust sitt Combray eller Joyces Dublin får nöja sig med de rester som finns kvar.
Schulz gamla lärarrum har gjorts om till ett "museum" som öppnas högtidligt varje år på hans dödsdag. I montrar och vitriner hittar man originalutgåvorna av hans böcker och många av hans målningar och grafiska blad. I samband med den Bruno Schulz-festival som anordnas i Drohobych vartannat år går man i fackeltåg runt Drohobych och besöker bland annat det lilla huset på Florianskagatan där Schulz bodde efter faderns död och den än i dag kusligt ruvande Landauvillan där en utmärglad Schulz målade och suddade ut vad han målat nästa dag igen likt en tecknande Scheherazade - och utanför varje plats läser någon en utvald text av Schulz på något av alla de språk han blivit översatt till. Det hinner trots allt bli ganska många språk och ganska många platser innan natten är över.