Stieg Larsson älskade science fiction. Robert Heinlein, Samuel R Delany, och tillsammans med sambon Eva redigerade han några år sf-magasinet Fanac.
Det är en lite avvikande omständighet i det liv som nu skrivs fram i bok efter bok i den nya Larsson-industrin, senast Eva Gabrielssons egen ”Millennium, Stieg och jag”.
I allt övrigt avtecknar sig ju en ganska rätlinjig bild av en hyvens, politiskt engagerad man som vägrade ge upp sin ungdoms radikala ideal. Som aldrig ville slå sig till ro och bara flyta med.
I det ligger en inte så liten dos romantik. Virket som glöder i eldsjälar är rätt likt det stoff som drömmare vävs av.
I många avseenden hade Stieg Larsson också huvudet bland molnen, förstår man av sambons vittnesmål. Hade dålig koll på räkningar och praktiska ting, det var hennes avdelning.
Drömmen om ett liv i kamp och övertygelse delades däremot av båda, och de fick betala ett högt pris för den. Den gav dem ett strävsamt och bitvis hårt liv, ofta under hot från högerextremister. Något formellt äktenskap blev det heller aldrig, möjligen på grund av hotbilden men kanske också på grund av Stiegs ointresse för så världsliga ting.
Vid ett par tillfällen flyttade hon till och med ifrån honom för att han ständigt lät sig sugas upp av annat, särskilt arbetet med Expo.
Till sist kostade det honom också livet. Mycket talar för att han bokstavligen slet och slarvade ihjäl sig. Med Lisbeth Salander, påpekar Eva Gabrielsson, delade Stieg förkärleken för skräpmat, med Mikael Blomkvist passionen för kaffe till övermått – och med dem båda det inre tvånget att jobba jämt. En dödlig kombination.
Det är så här långt rätt magra böcker som skrivits om Stieg Larsson, Eva Gabrielssons är inget undantag. Det mesta hon berättar om honom är redan välkänt, det nya är interiörerna ur deras liv tillsammans som hon kortfattat, sorgset och med nätt och jämnt återhållet raseri – tyvärr också en smula självcentrerat – drar upp konturerna av.
På sitt sätt en idealiskt engagerad tvåsamhet av modell 70-tal, och det hon inte minst vill visa är hur tätt den hör samman med berättelsen om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist – som alltså båda fått låna vissa drag av sin författare – liksom med böckernas grundtema: kampen mot övergrepp, nazism och kvinnofientlighet.
Men nej: medförfattare var hon inte. Indirekt medskapande, kanske.
Efter Stieg Larssons död har som bekant inte bara svensk sambolagstiftning utan också något i familjens inre förbindelser gjort att diskussionen om arv och rättigheter gått i baklås. Både Stiegs och Evas familjer har rötter i Västerbotten, delvis ter sig konflikten också som en sammanbiten, norrländsk grannfejd. Ingen säger något i onödan, ingen tänker om. Om int’ du öppnar grinden så int’ fan ska jag.
I ett intressant avsnitt i boken jämför Eva Gabrielsson Lisbeth Salanders hämndlystna drag med Stieg Larsson. Även han kunde minsann i tysthet invänta rätt tillfälle att ge igen. Efter några stycken förstår man att hon menar det uppskattande.
Själv samlade hon vid ett tillfälle sina vänner vid Reimersholmes strand för att under rituella former läsa ett svavelosande fornnordiskt nidrim där hon gav uttryck åt sin bitterhet mot alla som gjort Stieg ont.
Med sådana aktörer förstår man att det lär dröja innan vi ser sista akten i dramat om Millenniumseriens fjärde bok (som Eva Gabrielsson den här gången ändå placerar i tid och rum: den lär ligga i en dator på Expo, inlåst i ett kassaskåp som bara Stieg hade nyckeln till).
Hjärtat vill brista av medkänsla med den övergivna och snuvade sambon. Ändå undrar jag efter att ha läst hennes bok om inte eftervärlden kan vara lite nöjd med att rättigheterna, om aldrig så orättvist, hamnat hos en lagom distanserad familj och sköts av ett lagom engagerat bokförlag. Den litterära världen är överfull av arvingar som girigt vaktar en framliden närståendes verk mot varje om- och nytolkning.
Och Stieg Larsson hade alltså andra drömmar än bara de politiska. Utan det gåtfulla science fiction-skimret kring Lisbeth Salander och hennes hemliga hackervärld hade Millenniumserien gått spårlöst förbi – och en så säregen figur hade en författare med ordinärt realistiska thrillerambitioner aldrig vågat uppfinna.
Men mannen med huvudet bland molnen gjorde det, och så blev även fortsättningen rena sf-sagan. Han dog, men lämnade något sällsamt efter sig: en enkel farkost som visar sig vara ett interstellärt rymdskepp som lyfter i en aura av ljus och överskrider alla kända dimensioner.
Klart att människorna kring Stieg med den slitna kavajen är bländade, förstummade och söker jordiska förklaringar. Det var hans bakgrund. Det var han och jag. Engagemanget.
Och det var det säkert. Men det var något mer också, något som var hans egen hemlighet och som ingen biografi eller partsinlaga lär komma åt.
Lisbeth Salander, sa Stieg Larsson själv, är ett slags vuxen version av Pippi Långstrump. Men hon är något Pippi aldrig var: just hämndlysten. Det är i sig en tänkvärd förvandling. Hos Astrid Lindgren finns bara sorg, ingen hämnd. Den smög sig in som ett stort tema i svensk litteratur först när skribenter från det radikala 70-talet förlorade tron på revolutionen och blev thrillerförfattare.
Det finns ingen rättvisa i världen om man inte skipar den själv – det är en mörk insikt som på olika sätt färgat Carl Hamilton, Kurt Wallander och Lisbeth Salander.
Man får hoppas att den förorättade Eva Gabrielsson nöjer sig med att läsa nidrim.