Den sista sommarsolen faller snett in över Bellmanmuseets trädgård på Långholmen. Det blänker i glasen med vin och öl som står framställda åt förlagets gäster. Man firar sina två romandebutanter, Viktoria Myrén och Henrik Bromander. Släktingar och vänner ler och ser stolta ut. Det är fest.
– Jag har känt mig som en refuserad författare så länge jag kan minnas. Ja, redan innan jag skrivit någon bok, säger Viktoria Myrén. Jag ville så gärna att det skulle bli av.
Nu på tisdag kommer romanen ”I en familj finns inga fiender” ut.
– I dag är det nervöst på ett roligt sätt. Det blir värre när det närmar sig recensionsdagen.
Hennes bok handlar om en kvinna som överger sin man och sina barn och beger sig till en ärvd släktgård.
– Den innehåller ganska mycket fula tankar. Marie är väl inte världens finaste mamma kanske, medger Myrén. Det är väl många föräldrar som kan känna känslan att man bara vill sticka från alltihop. Men det flesta gör ju inte det. De håller fasaden uppe och pratar inte ens om det.
Minst fyrtiotre skönlitterära debutanter lanseras inför hösten. Drygt trettio av dem skriver romaner. Och av dem är nästan hälften journalister.
Men det finns också de som drömt om att skriva litteratur bara. Jämt. Tjugoåttaåriga Caroline Ringskog Ferrada-Noli debuterar i höst med romanen ”Naturen”.
– Det har varit ett jättelångt tjat fram till nu. Jag började skicka in manus redan när jag var tolv. Sen blev det dikter och antologier. Jag tror att jag har något att säga. Och jag vill förmedla det.
För att försörja sig har hon bland annat skrivit ”Paris-bloggen” på Svenska Dagbladet. Hon har också varit redaktionschef på tidningen Rodeo och skrivit i Bon. Och så går hon på juristlinjen.
– Jag fick inget bostadslån så jag var tvungen att börja utbilda mig. Men det är sjunde året som jag börjar på termin tre, lägger hon till.
Språket i hennes debutroman är eget och fint. ”Naturen” handlar om en ung kvinna som genomströmmas av mörker och som äcklas av det.
– En massa ondska i samhället kanaliseras genom den här personen. Allt mörker som bara ligger som mellanrum annars har hon tagit upp. Hon äcklas av sin samtid, av utvecklingsstörda, av kvinnor, av fulhet. Och hon är ursinnig över att de som äcklar henne existerar. Samtidigt äcklas hon av sig själv.
Men varför?
– För att jag upplever samhället som sjukt och tyst och jag upplever att allt det här finns och att det inte finns några vägar att adressera det. Jag upplever kvinnohat och rasism dagligen och det bara ligger och skvalpar och så lever man i det. Jag vet inte hur man ska hantera att det finns. Så någon fick ta på sig det.
En annan debutant som väcker nyfikenhet är Jesper Ersgård. Han är en av tre bröder som tillsammans sökte lyckan i Hollywood. Men efter att ha skrivit manus till filmerna ”Living in peril” och ”Rancid” kom han hem igen. I sommar gav han ut sin första roman, ”Ut kom vargarna”, en rejält blodig thriller.
– Den började som ett filmmanus. Men i filmbranschen är det två tusen personer som ska tycka till och som säger de mest obegripliga saker. Därför ville jag hellre göra en bok. Att sitta ensam och vara författare, regissör och producent i ett, är en betydligt mer angenäm upplevelse.
Men det här är inte hans första bokmanus.
– Nej, det finns en liten bakomhistoria. Jag skrev en roman om män som inte riktigt kan hantera sin könsroll, som jag skickade till ett av de stora förlagen. En förläggare gillade den och ville ge ut den. Men sen kom ekonomiavdelningen in och sa att målgruppen var för smal, att män inte läser böcker.
Så när deckaren var klar hamnade den hos ett av landets minsta. Konsekvensen blev att utgivningen passerade under tystnad. Men Ersgård konstaterar ödmjukt att en bokutgivning ändå inte är det viktigaste i världen.
På förlagsfesten har chefen intervjuat debutanterna på scenen och låtit dem läsa ur sina böcker. Viktoria Myrén läser om hur Marie möter sin mormors åldrande kropp och äcklas av den. Nu är hon författare. Och det kommer hon att fortsätta vara.
– Jag kan inte sluta. Även om jag aldrig skulle bli publicerad igen skulle jag fortsätta skriva romaner. Och det känns skönt att veta det, säger Viktoria Myrén.