Vid det här laget kan vi historien: Stieg Larssons deckartrilogi, Millenniumserien om Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander, toppar försäljningslista efter försäljningslista. Närmare fem miljoner exemplar är sålda, varav drygt hälften utanför Sverige. Rättigheterna är sålda till 30 länder. Filmatiseringen pågår just nu, med planerad premiär vintern 2009. "Det är ingen bästsäljare längre, det är ett fenomen", säger försäljningschefen på Norstedts.
Om Millenniumtrilogin är ett fenomen, vad handlar i så fall det fenomenet om? Naturligtvis till en del Lisbeth Salander. Datorhackare i världsklass, liten, tunn, arg som fan, fenomenal. I henne har Stieg Larsson hittat en perfekt aktör för den uppdaterade feminism som utan tvekan är en av orsakerna till seriens framgångar.
Lisbeth Salander befinner sig på precis den nivå där det mesta av det feministiska tänkandet utspelar sig just nu, i ett samhälle som långsamt har uppnått ett visst genusmedvetande. Genom henne, hennes erfarenheter och upptäckter, låter Larsson oss förstå att mäns nedvärderande behandling av kvinnor inte är enskilda olycksfall, utan strukturellt betingad. Och genom henne låter han oss också förstå att lösningen likväl är individuell. Att lösningen heter: Vägra vara offer. Ta ingen skit. Kvinnor kan.
För Lisbeth Salander kan verkligen. Hon kan framför allt det som det här samhället hetast drömmer om just nu, just här: Ta kontroll. Behålla kontroll. Vara i kontroll.
Den starkaste drömmen i Millenniumtrilogin menar jag är just drömmen om kontroll. Denna dröm förverkligas av Lisbeth Salander. Därför njuter vi av att umgås med henne. Hon sätter sig vid en dator och simsalabim existerar det inga hemligheter, inga privatliv, ingen dold information allt blir offentligt och vi blir de som vet. Att sitta vid en laptop i sällskap med Salander är att vara i lag med den moderne gud som i informationssamhället behärskar tekniken och därför är allseende, allvetande. Det är en berusande känsla.
Drömmen om kontroll är också den dröm som förenar skurkar och hjältar i den saga där goda och onda karaktärer i övrigt hålls strängt åtskilda. Den första delens sadistiske seriemördare förklarar sina handlingar genom att tala om "det gudomliga i att ha absolut kontroll över en människas liv och död". Hans ord går igen i tredje delens storskurk Zalachenko, som i ett prekärt läge inser att "kontroll betyder allt" en insikt som hjältinnan Salander delar, hon som lärt sig "allt om självbehärskning" och aldrig gör "någonting utan att först överväga konsekvenserna". Hon som inser att större än att döda de män som hotar henne är att ta kontrollen över dem.
Vad kännetecknar den hjältinna som förmår ta kontroll? Framför allt en egenskap: ett radikalt oberoende. Detta oberoende är en del av Stieg Larssons samtida feminism, på ljusårs avstånd från modersdyrkan och Elin Wägnerskt värnande om allt levande. Lösningen på kvinnors beroendeställning i förhållande till män är kvinnors oberoende av allt.
Lisbeth Salander är oberoende av den tid som andra människor delar. Hon kan inte hålla normala arbetstider utan jobbar när hon själv får lust. Hon vänder på dygnet och blir irriterad när någon ringer och väcker henne klockan halv två på dagen.
Lisbeth Salander är oberoende av pengar. Genom sina enorma datorkunskaper svindlar hon till sig tre miljarder kronor och kan därmed förverkliga ytterligare en av vår tids framträdande drömmar: leta igenom en bostadsbilaga och med ett finger peka ut exakt var hon vill bo i Stockholms innerstad och sedan bo där.
Lisbeth Salander är oberoende av mat. Naturligtvis måste hon äta, men hon behöver inte ta hänsyn till några GI-värden, fetthalter eller kolhydrater. Salander äter Billys panpizza mitt i natten, hon dricker Coca-Cola och käkar hamburgare utan att det märks ett uns på hennes midjemått. Hon är nämligen, oh lyckliga varelse, naturligt tunn; "helt enkelt född mager". Hon är 24 år men ser ut som fjorton. Beskrivningarna av henne är genusneutrala: född av kvinnligt kön liknas hon likväl vid en spinkig pojke, en grekisk sagonymf, ett spöke, ett ondskefullt rovdjur, en okontrollerbar kryssningsmissil och en spindel.
Lisbeth Salander är oberoende av utbildning. Att hon har skolkat sig igenom högstadiet, aldrig gått gymnasiet eller någon högre utbildning hindrar henne inte från att lösa Fermats gåta, läsa vetenskapliga tegelstenar om DNA eller överföra främmande datorers hårddiskar till sin egen.
Lisbeth Salander är oberoende av en fast identitet. Som sexuell varelse kan hon inte etiketteras som vare sig homo-, hetero- eller bisexuell. I den exklusiva skara av datorhackare på elitnivå vari Salander ingår är idén om en verklig identitet helt utplånad. Här känner deltagarna varandra genom namn som Plague, Wasp och Six Of One. Någon som påstår sig vara "en svart, manlig amerikansk medborgare av katolsk härkomst, bosatt i Toronto, Kanada" kan lika gärna vara "vit, kvinna, lutheran och bosatt i Skövde".
Lisbeth Salander är framför allt oberoende av det som alltid hotar en människas frihet och kontroll, nämligen relationer. Hon har inga nära vänner. Den enda hon har kontakt med i sin familj är sin mor, som är så förvirrad att hon tror att Lisbeth är hennes andra dotter. Hon har aldrig varit kär och när hon för första gången blir det beslutar hon sig för att inte ha några känslor för mannen i fråga. Detta beslut blir också verklighet på sista sidan i trilogins avslutande del: eftersom hennes kärlek nu är slut släpper hon åter in mannen i sitt liv han utgör inte längre något hot. Happy end. Men utan någon klibbig kärlek.
Den kärnfamilj där nära relationer förväntas utvecklas och som feminismen ofta ställt sig kritisk till är här också definitivt avslöjad och nedmonterad. Salanders pappa är en skurk och psykopat som super och regelbundet misshandlar hennes mor. Denne far söker dottern två gånger att oskadliggöra. Salanders halvbror är en mördare som ger sig på även sin egen halvsyster. I en annan central familj i serien lär en pappa upp sin son till våldtäktsman. Sonen förgriper sig sexuellt på sin syster efter att hon har försökt döda deras gemensamma far. Den dysfunktionella familjen är liksom bara förnamnet.
Flera av de kritiker som försökt förklara Stieg Larssons framgångar återkommer till två ting. Dels Lisbeth Salander som en djupt originell hjältinnetyp, dels det politiska patos som fyller böckerna.
Jag tror att detta patos bör läsas som tvådelat. Det finns, som vi har sett, ett feministiskt sådant, kretsande kring en idé om att i ett sexistiskt samhälle är nästan alla kvinnor utsatta på ett eller annat sätt, men att de ändå alltid besitter förmågan att slå tillbaka. Men det finns även ett vänsterradikalt patos, som säger att de människor som brukar presenteras som vår tids hjältar i själva verket är samhälleliga parasiter.
Om en av dessa män, en klippare på börsen klädd i Armanikostym, bosatt på Strandvägen och med sommarvilla på Värmdö, heter det att han "ägnade sig åt svindel i en sådan omfattning att det inte längre var brottsligt det var affärer". Symboler som vanligtvis signalerar framgång slipsar med guldnål, golfklubbor, intressen som jakt och skytte indikerar här att vi har att göra med en moraliskt tvivelaktig person. Det rosa tidningsprasslet vid dyra, av andra städade skrivbord, ackompanjerar ett fiffel och båg lika förkastligt som någonsin en kofot eller ett avsågat hagelgevär.
Felet som dessa maktens män gör är att de hierarkiserar människors värde utifrån deras samhälleliga positioner. I deras värld är en rik mer värd än en fattig. En man mer värd än en kvinna. En direktör mer värd än en sekreterare. När dessa mäktiga män och deras hantlangare ser Lisbeth Salander ser de en trashig underklassbrud med vulgära tatueringar och billiga kläder. De tror sig därmed se en varelse utan makt.
Men de misstar sig, och deras misstag kommer att svida ända in på deras nakna skinn. Lisbeth Salanders hämnd på dem som dömt henne utifrån hennes yttre uppenbarelse är lika grym som ljuv.
Men vem är det egentligen som hämnas? Till det yttre en svartklädd tanig subkulturstjej i svarta kängor. Till det inre en människa som besitter egenskaper som oberoende, kontroll, självständighet, mod, en individualism så långt driven att den ibland kräver överträdelser av etiketter och sociala normer, en osannolik förmåga att slåss och en lika stor oförmåga till närhet.
Och det är här någonstans som det börjar bli problematiskt. Liknar inte denna figur en annan välkänd människotyp? Känner vi inte igen henne någonstans ifrån? Är det inte den ensamme cowboyen, the lone rider, actionmannen, kraftkarlen kort sagt den ultimata hjälten, som står fram för oss i ny skepnad?
De värden som betingar Lisbeth Salanders status som hjältinna är exakt desamma som alltid har betingat den moderne västerländske hjältens status. Det är bara det att i Stieg Larssons trilogi har hjälten bytt kön. Han har blivit hon. På ett sätt gör det all skillnad i världen. På ett annat sätt gör det ingen skillnad alls. Tvärtom: detta könsbyte gör så att de värden som skapar en sann hjälte, de värden som orsakar vår beundran, de värden som vår kultur har definierat som hjältemodiga, dessa värden kan nu överleva i en tid när mannen inte längre kan bära upp dem. Om Lisbeth Salander hade varit en man hade hon varit löjlig, förlegad, hopplöst out of date den moderna konsumtionsvärldens största synd. Nu är hon kvinna och vi ser henne därför som ny och originell. I själva verket blir hon en bärare av en synnerligen traditionsenlig syn på vilka mänskliga egenskaper som skapar en sann hjälte.
Det är på grund av det här som trilogins vänsterradikala patos till slut kommer att slå knut på sig själv. Detta patos sa att vi inte bör döma en människa efter hennes yttre attribut och sociala position. Men när vi sitter där som läsare med bultande hjärta inför vår tuffa hjältinna är det just detta vi har gjort: förförts av det yttre, låtit kön och samhällelig position låt vara en låg sådan i stället för en hög styra vår bedömning av en människa. Hennes nymodiga yttre får oss att tro på ett lika nymodigt inre. Böckernas radikala patos undergräver sig självt genom att få läsare att utföra just det som vi samtidigt varnas för. Som läsare beter vi oss alla som de maktens män Stieg Larsson kritiserar.
Kanske är det symptomatiskt. Ett feministiskt patos går att genomföra så att det klingar modernt och fräscht. Det vänsterradikala förmår inte uträtta mer än en litterär dubbelmoral.