– Jag skrev boken för att de unga ska se vad vi gjorde. Jag ville inte vara moraliserande och otrevlig eller gammfeministisk och självrättfärdig. Jag skrev den också för att återupprätta den kvinnliga stoltheten. Det är en bristvara i dag. Det är inte så gångbart att vara stolt och glad kvinna nu för tiden. Det var vi, och det förtjänar att framhållas.
– Och, tillägger hon och drar en diskret bordeauxfärg på läpparna, 70-talet var kvinnorörelsen. Det var kvinnorna som verkligen åstadkom något. Revolution. Kulturevolution. Så är det.
”Å alla kära systrar!” är en bok om Grupp 8-rörelsen, dess uppgång och fall, men det är också en berättelse om en ung kvinnas längtan efter tillhörighet. Efter ett sammanhang.
– Jag förstod att i kvinnorörelsen tog kvinnorna varandra på allvar. Jag var bara 17–18 år, men hade redan upptäckt att kvinnor var föraktade och förnedrade. Jag var en sådan som alltid sa ”jamen flickorna då, får inte dom …???”
Var det viktigt att berätta din version; vem du var i rörelsen?
– Nej, det tycker jag inte, säger hon efter en kort paus. De som är rörelsen, som betytt något för mig under 70-talet, de vet vem jag är. Det här är inga memoarer, de skulle ha sett helt annorlunda ut. Det här är Aktivist-Ebba och jag var under många år inte så mycket annat.
Ebba Witt-Brattström var under gymnasietiden en feministwannabe. Föräldrarna var flyktingar, pappan kom som antinazist från Tyskland år 1933 och mamman från Estland 1944. I familjen fanns också Ebbas mormor som upplevt ryska revolutionen och inbördeskriget och Sovjetunionens första ockupation av Estland.
– Hon var ingen enkel person. Hon brukade daska till oss barn med disktrasan, en sån där rejäl trasa, ingen Wettexduk, när hon tyckte vi var kaxiga. Vi skulle vara så himla tacksamma. Därför är jag inte aggressionshämmad. Jag blir inte rädd. Jag känner bara ”aha det är som i köket hemma”.
Föräldrarna satte Ebba i en av stans privatskolor, Franska skolan, en flickskola där även prinsessorna hade gått. Men hennes gryende kvinnokamp var ingen revolt mot denna borgerlighetens bastion.
– Det fanns en stor grupp invandrarbarn som gick där, du hade allt från adeln till städerskedöttrar.
Men städerskedöttrarna var väl ändå undantag?
– Jo. Ja. Men vi var ganska många undantag. Jag kom ju från Årsta och att åka in till stan från Årsta i skoluniform var inte alltid lätt. Men det var jätteviktigt att gå i flickskola. Flickor tjänar på att gå i flickskola, säger hon och menar att de då slipper pojkarnas konkurrens om utrymmet. Att de får prata till punkt.
– Så egentligen har vi offrat flickorna i och med samskolan. Det kan man se nu. Fler unga kvinnor än män tar visserligen universitetsexamen men de mår sämre.
År 1972 gick Ebba, då snart 19 år, med i Grupp 8. ”Då började mitt kvinnoliv”, skriver hon i boken och säger samtidigt att hon hade ”tur”.
– Unga kvinnor drabbas ofta av en kollektiv depression när de går ut i samhället och upptäcker att de inte alls är värda det någon har tutat i dem; som att de bor i världens mest jämställda land, att de har alla lagar på sin sida och kan ta för sig. Jag tror jag hade det på känn och tog en aktivistisk hållning. Jag kan bli väldigt deprimerad om jag möter motstånd, säger hon plötsligt och fortsätter:
– Det har varit en hel del motstånd i den akademiska världen. Då får man ta ett steg åt sidan och till exempel söka en gästprofessur i Berlin. Byta fot, vara strateg. Man måste vara det. Min pappa sa alltid: ”Ebba, den glädjen ska man inte ge dem, att man blir ledsen eller så.” Det tänker jag alltid på.
Som nybliven medlem i Grupp 8 fylldes Ebbas universitetsstudier och extrajobb på av möten, studiecirklar, demonstrationer, aktioner och lägervistelser i kvinnokampens tecken. Vetgirigheten, uppfinningsrikedomen och energin tycktes gränslös. På ett feministläger i Danmark studeras till exempel några av deltagarnas livmodertapp för att se hur dessa förändras i färg och konsistens beroende på menscykel. Man publicerade virkbeskrivningar på pungvärmare som julklappstips i Kvinnobulletinen och kvinnokampsymbolen som korsstygnsbroderi. Men mest handlar det om att utbilda rörelsens kvinnor i kvinnohistoria, till att bli feminister. Och ställa krav. Demonstrera, protestera, skapa opinion.
– Grupp 8 var ett jättestort barfotauniversitet. Vi ville suga i oss kunskap och var tvungna att hitta den själva. Jag vill inte romantisera det för mycket men det var underbart. Och man blev fullständigt genombildad.
Men var det inte också en ”sträng” organisation? Alla skulle klä sig likadant i Mah-Jongkläder och smink var nästan förbjudet?
– Det var nischat. En markör. Här kommer vänstern. Men Mah-Jong … de var så fina. Underbara. Den sexigaste manskostymen var Mah-Jongkostymen, säger hon drömskt.
Hade Horace en sådan?
– Nej, nej, han hade bara trasiga jeans.
Grupp 8 ställde en rad krav på makthavarna, som daghem åt alla barn, avskaffa porren, rätt till fri abort, kortare arbetsdag och bort med kvinnors deltidsarbete och kvinnolöner. Med statistik som vapen var deras krav svåra att ignorera.
– Det var låginkomstutredningens siffror vi använde oss av, och siffror bet på dåvarande finansministern Gunnar Sträng. Men vad man skulle göra åt det fixade han inte, säger Ebba Witt-Brattström.
– Siffrorna var grunden men vi hade också orden. Vi trodde att om vi bara förklarade hur det låg till så skulle alla säga ”Jaa, nu ändrar vi det”. Vi var ju så underbart blåögda och naiva.
Kvinnolöner finns kvar, liksom porren och kravet på kortare arbetsdag. Jo, hon tycker det är sorgligt, och anser att de släppte taget för snabbt. De trodde ju att när frågorna kommit upp på den politiska agendan så skulle en förändring ske.
– Så det är klart att vi måste starta om. Verklighetens kvinna är ingen hjältinna i dag. Nu upphöjs undantagen som Lisbeth Salander som tar lagen i egna händer och som har den där smala pojkkroppen och som egentligen är lesbisk, men när han den där Blomkvist kommer … och får hon bara sitta ovanpå så … Ajajaj! Madre Mia!
Ebba Witt-Brattström tar sig för pannan.
– Nej! Ta inte lagen i egna händer! Gå samman tills lagen efterlevs!
Hennes mobiltelefon ringer och hon kommer av sig. Signalen är en spänstig version av Griegs ”Anitras dans”. Samtalet blir kort och glatt. Hej och puss.
När jag frågar hur hon ser på den svenska kvinnokampen i dag, med Berlin som utkikspost, svarar hon inte direkt på frågan. I stället berättar hon att hon inte hade kunnat skriva sin bok om hon inte flyttat från Sverige.
– I den värld jag levt i de senaste tolv åren har det kollektivistiska, brukslitteraturen, kvinnorna och det ideologiska inte ansetts som sunt.
– Och fast jag uppfattar mig som en stentuff kvinnolitteraturhistoriker så har jag låtit mig påverkas. För mig handlade det inte bara om att ta ett steg ur den svenska kulturoffentligheten, som jag tycker är för liten och besvärlig på många sätt, utan också att komma undan från geniestetiken.
Men den svenska kvinnokampen i dag?
– Den är för splittrad. Olika intresseprofiler med olika kravprofiler och en rädsla för majoritetsfeministisk aktivism. Om man inte går samman kommer man ingenvart. Det visar alla sociala rörelser.
Hur ser du på din egen insats i Grupp 8 så här efteråt?
– Den var helt okej, till och med på gränsen till bra, säger hon och skrattar. Mer kunde jag ha gjort men inte annorlunda.
Men mer? Vid ett tillfälle, det skriver du om, kollapsade du ju?
– Nämen det var bara en helg, säger hon avvärjande. Jag låg bara kvar i sängen, men då läste jag väl någonting. Alltså det är självgående hos mig. Jag är sådan, det är inget jag tänker på. Jag har lågt blodtryck och kompenserar det med att vara superaktiv.
När Grupp 8 upplöstes i början av 80-talet hade redan Ebba Witt-Brattström en fot inne i den akademiska världen.
– För mig blev det inget avbrott i den där tillhörigheten eftersom jag gick rakt in i kvinnoforskningen. Det blev en naturlig följd och så småningom kom Stödstrumporna. Kärnan där var åttor. Men sen har det känts tufft. Det har det.
FI, Feministiskt initiativ, vill hon inte prata om, ”de ska ha sin chans”. Men än finns lusten att protestera, demonstrera, att starta en ny Grupp 8 men då med de unga i frontlinjen.
– Då kommer jag och många äldre feminister rusande. Då blir det rullatorstockning. Det lovar jag! Det finns en enorm stolthet bland gamla åttor. Det är ingen slump att så många vill ha melodin ”Befrielsen är nära” på sin begravning. Jag har också beställt den! Där ska de stå och sjunga: ”Tack mödrar det gjorde ni bra.”