Vid en snabb blick över den samtida svenska seriescenen går det att utröna två typer av realism. Den detaljrika tecknaren som lämnar ut både vänner, möjliga könssjukdomar och engångsligg i sin strävan efter nerv och autenticitet. Den andra kategorin är samhällssatirisk och kvick, ofta politisk, men mer distanserad i förhållandet till det egna jaget i serieformatet. Båda är självbiografiska.
Vilken grupp Martin Kellermans cyniska alter ego Rocky tillhör kan de flesta gissa sig till. Det är inte heller svårt att placera debutanten Mikael Sols provokativa "Till alla jag legat med", där upphovsmannen tecknat alla sina, mindre smickrande, sexuella strapatser under ett år som singel. Även Simon Gärdenfors - serievärldens svar på litteraturens Maja Lundgren - kvalar in i den förstnämnda gruppen med sin omskrivna "Simons 120 dagar".
Bland de mer hemlighetsfulla, men minst lika angelägna serietecknarna, återfinns nykomlingen Sara Granér, kritikerrosade Nina Hemmingsson och Coco Moodysson. Granérs sociala patos är ständigt närvarande i hennes brutala seriestrippar. Hemmingsson går in i och ut ur sitt serieforms-jag, som slits mellan den hon är och stundtals den hon önskar att hon var. Där är den självbiografiska inramningen luddig, trots att den finns där. Coco Moodyssons "Aldrig godnatt" däremot är mer utpräglat dokumentär och rekapitulerar hennes ungdomsår i Stockholm på 80-talet. Samtidigt tecknar hon bearbetade minnen, medan den förstnämnda kategorin ocensurerat tar sig an ett samtida händelseförlopp, och ofta vältrar sig i sin egen, eller andras tomhet. Undantaget som bekräftar regeln i detta fall är möjligen Åsa Grennvalls expressiva och ångestladdade serier.
Med detta i bakhuvudet, finns det tydliga skillnader mellan hur manliga och kvinnliga serietecknare väljer att fylla, och profitera på, det självbiografiska utrymmet? Eller beror tesen enbart på en rad sammanträffanden i de senaste två årens serieboksutgivning?
Enligt Fredrik Strömberg, ordförande för Svenska seriefrämjandet, ligger sanningen någonstans mitt emellan.
- Det finns enorma skillnader inom genren. Alla utgår från sig själva, och är mer eller mindre tydligt självbiografiska. Det blir ett slags kontrakt med läsaren om att "det här är på riktigt", säger han, och fortsätter:
- Nina Hemmingssons serier handlar om henne, men mer på ett symboliskt plan. Sara Granér med flera driver en mer politisk agenda, samtidigt som de utgår från sig själva. Sedan har vi Martin Kellerman som enbart utgår från det egna jaget och inte bryr sig ett dugg om politik.
Rolf Classon, förläggare på serieförlaget Kartago, som ger ut "Rocky", menar att politik och i synnerhet feminismen är en av de starkaste rörelserna i serievärlden i dag. Seriebranschen som traditionellt varit mansdominerad har fått en nytändning. Främst på grund av det ökande intresset för serien som uttrycksform och att de kvinnliga serietecknarna blivit allt fler.
- Tjejerna har tagit plats och säger: "Vi kan också." Det finns många kvinnliga serietecknare med ett utpräglat vänsterperspektiv, säger Classon.
- När jag var ung skrev vi dikter om hur hemskt livet var. I dag gör man en tecknad serie om det i stället. Det är bra, från en terapeutisk synpunkt, fortsätter han.
Fredrik Strömberg instämmer.
- Många bär med sig saker som de varit med om och vill uttrycka. Serierna speglar samhället, där vi under en längre tid haft en aktiv jämställdhetsdebatt. Blir samhället mer stereotypt, så följer nog serierna efter, tyvärr, säger han.
Det relativt nystartade seriekollektivet Dotterbolaget, med bas i Malmö, grundat av bland andra Sara Granér, driver aktivt en feministisk agenda. Dotterbolaget gav förra året ut en antologi på temat. I denna medverkade bland andra serietecknaren Liv Strömquist, som också gett ut den feministiska sexserien "Drift" tillsammans med illustratören Jan Bielecki.
Strömquist har ägnat stora delar av sin karriär åt att bryta mot konventioner.
- Det finns många tråkiga serier av män där kvinnan framställs som jättesexualiserad, tycker hon. Eller så är hon en fru med brödkavel alternativt en blåst bimbo. Det kändes viktigt att mina serier skulle vara en motvikt till det.
Vid sidan av detta har en annan provokativ serieform vuxit fram, i samma stil som de nordamerikanska serietecknarna Joe Matts "Peepshow" och Chester Browns "I never liked you". Mikael Sols debutalbum "Till alla jag legat med" går i dessa fotspår. Serien, som skildrar den före detta Beckmansstudentens dekadenta singelliv efter att han dumpats av sin flickvän, är oförblommerat rak. Sol lämnar inte bara ut sitt eget sexliv - han målar också upp grafiska detaljer i mötet med det motsatta könet.
- Det ligger i tiden att vara privat. Se bara på Lars Noréns bok, dejtinghetsen och hela dokusåpatrenden. Det är ett nödvändigt ont att lämna ut min omgivning. Annars hade jag bara suttit på rummet och runkat, säger Mikael Sol, som också dagligen bloggar i ämnet.
Även Simon Gärdenfors lämnade ut inte bara sig själv, utan hela 96 oanande svenskar, i boken "Simons 120 dagar". Gärdenfors reste genom Sverige, utan pengar i 120 dagar, och fick mat och husrum, med löften om att han var "en trevlig kille".
Rolf Classon anser att denna typ av regisserad verklighet inte bör benämnas som självbiografisk.
- Det känns inte ärligt mot läsarna eller materialet när man skapar sin verklighet. Då försvinner den dokumentära känslan, säger han. Det har vuxit fram en sensationslystnad, som gör att det hela tappar poängen.
- Det är lätt att det eskalerar, instämmer Fredrik Strömberg.
Trots detta vill ingen av dem tala om serietecknandet ur ett genusperspektiv. I stället framhåller Strömberg en gråskala mellan biografi och fiktion där avsändaren väljer hur privat han eller hon vill vara. Rimligtvis landar Mikael Sol långt ut på denna, och exempelvis Coco Moodysson närmare fiktion, menar han.
Samtidigt tror Fredrik Strömberg på en återgång för det privata.
- 90-talets stora självbiografiska våg börjar plana ut. Många av de etablerade serietecknarna har gått vidare, skaffat familj och mognat. Anneli Furmark är antitesen till sensationslystnad, även om hon stundtals rör sig i gränslandet mellan biografi och fiktion.
Mikael Sol inflikar:
- Till och med Rocky har ju köpt en villa där han sitter och trycker.