Det blir nog en aning svårare för Åsa Linderborg att nå fram till det åtråvärda Augustpriset än det var för förra årets vinnare: Susanna Alakoski med debuten "Svinalängorna".
Förra året stod Alakoskis rakt berättade och övertygande skildring av ett barn med alkoholistföräldrar mot fem förhållandevis snåriga böcker.
I år står Linderborgs rakt berättade och övertygande skildring av ett barn med alkoholistförälder mot fem något mindre snåriga titlar, jämfört med förra årets. Eller nja, man kan nog dess värre räkna bort årets poet, Ulf Karl Olov Nilsson, som är en av sin generations mest övertygande tungviktare men är svår att tänka sig som hårt paket under julgranen.
Även Daniel Sjölin får nog anses vara uträknad. Han är förvisso känd från tv, men hans tredje roman drar alltför mycket åt det litteraturdebatterande och ironiska för att vara njutbar för den stora publiken.
Återstår tre riktigt etablerade författare. Carl-Henning Wijkmark och Beate Grimsrud har skrivit var sin nocturnal fantasi med klar dragning åt det surrealistiska. Det är ganska korta, intima romaner som kräver en smula koncentration och introspektion av sina läsare.
Och så har vi Torgny Lindgren. Hans stillsamt vansinniga "Norrlands akvavit" handlar om en pastor som blivit ateist på gamla dagar och drar ut i Västerbotten för att avkristna de församlingar han en gång kristnat. Det är helt klart den charmigaste av de nominerade titlarna, men frågan är om charmens svarta springare räcker för att slå eländesuppväxtens vita drottning.
Jag tror inte det, så grattis Åsa Linderborg.