Redan när Per Svensson möter mig vid bussen i Malmö börjar han berätta. ”Där borta är de nya författarkvarteren”, säger han och pekar bort mot några 30-talshus och nämner att Andrzej Tichy, Ida Börjel och Per Bergström som driver förlaget Ramús bor där. ”Men nu jag ska inte föreläsa”, säger han för att genast berätta att boulevarden vi följer inspirerats av Paris och att de offentliga byggnader vi passerar är byggda på Erik av Pommerns donationsjordar.
Per Svensson går bredvid mig i duffel. Varje gång jag träffar denne nu 55-årige kritiker tänker jag att han rör sig som en ung gymnasist. Han har en osedvanlig lätthet i steget och verkar alltid i full färd med att se och tolka saker runt omkring sig; städer, litteratur, konst, medier, bibliotek, kungahus. I höstas kom han ut med en bok om Malmö och redan är han halvvägs in i nästa projekt: en bok om konstnären Anders Zorn.
Nu får han Lagercrantzen, DN Kulturs kritikerpris som i år delas ut för andra gången. Kritik började Per Svensson skriva i Kvällsposten, fortsatte sedan i Expressen där han blev kulturchef och i dag har han den stiliga titeln ”senior columnist” på Sydsvenskan. Där skriver han artiklar som väcker läsarens lust att tänka.
– För mig handlar kritik om att läsa av en berättelse, att återge den för läsaren. Det spelar ingen roll om det är en roman eller en stad, båda kan läsas som berättelser. Jag vill veta vad de berättar om historien, samtiden och människan. Jag är ingen estet, säger han när vi slår oss ned med en te på fiket på Malmö moderna museum.
När jag invänder och säger att jag tycker att han med åren blivit en alltmer estetisk kritiker ser han klentrogen ut.
– Njae, vissa kan falla i trance över ett estetiskt problem, jag kan inte det. Jag försöker alltid ta reda på vilken konflikt eller vilken upplevelse som driver ett verk framåt. Det gäller också om jag skriver personporträtt.
Vilken konflikt är det då som driver Per Svensson framåt?
– Möjligen det som Marshall Berman skriver om i sina essäer, den moderna paradoxen: jag vill bejaka förändring men längtar hela tiden tillbaka till det som var. För mig var det alltid bättre förr, men blir också bättre dag för dag. Jag tror att det går igen i det mesta jag skriver …jag är en kulturkonservativ modernist och en modernitetsbejakande kulturkonservativ och jag är en individcentrerad liberal som ofta längtar efter värmen i de stora gemenskaperna.
Många som läser Per Svensson kan ur minnet citera favoritrader. Stilen är otroligt viktig, säger han, den ska vara klar och begriplig.
– En recension måste alltid vara en text i egen rätt. För mig är det avgörande. Det ska vara givande läsning också för den som inte läst boken. Kritiken ska också vara allmänbildande, människor vill lära sig saker. Och den ska vara underhållande! Just underhållningsvärdet är underskattat i Sverige.
När han nyligen recenserade nyöversättningen av Thomas Manns ”Bergtagen” jämförde han en av bipersonerna med Plura. Oväntade kopplingar gillar han.
– Det där är ett arv från Expressen, säger han något generat, jag vet att det kan bli ett överutnyttjat grepp. Men det har blivit mindre med åren, i takt med att jag tappat kontakten med populärkulturen. Mina gamla popreferenser blir alltmer obsoleta. Det populärkulturella minnet är väldigt kort.
Per Svensson är uppvuxen i Stockholmsförorten Täby. Pappan var postiljon och mamman jobbade i affär. I en av hans böcker, ”Storstugan”, finns ett ljuvligt fotografi där han står med sin mamma framför nybyggda höghus. Det är tidigt 60-tal och familjen Svensson har precis flyttat in på tolfte våningen.
– Jag var ett ensamt barn, inte på något dramatiskt eller tragiskt sätt, utan mer som läsande ungar ofta är. Min mormors syster, som var aktiv i Missionsförbundet, gav mig tidigt ”Barnens bibel”. Fantastiska storys, jag kunde dem utantill. Sedan började jag tillbringa mycket tid på biblioteket i Roslags Näsby. Jag läste kopiösa mängder. Jag var en nörd. Jag släpade en tung portfölj, fram och tillbaka, med Singleton, Röda Nejlikan, Hornblower-serien, Dumas, Sven Wernström, science fiction, osorterade historieböcker, allt möjligt.
– Det är därför jag är en sådan försvarare av de allmänna biblioteken. Jag hade ingen läsande bakgrund. Utan bibliotek och en demokratisk skola hade jag aldrig hamnat här. De två sakerna är avgörande för social klassutjämning. Kritiker och författare var aldrig något jag tänkte att jag skulle bli. Jag visste inte att det var något man kunde bli.
Många har beskrivit hur odräglig den intellektuella världen kan vara för den som har en annan bakgrund. Per Svensson verkar ganska oberörd, det tycks snarare ha gett honom känslan av en friare utsiktspunkt. I en artikel skrev han exempelvis att han inte begrep varför vi i Sverige så gärna premierar litteratur som är svårläst, som man måste ARBETA med. Ju jobbigare, desto bättre.
– Jag tror att det har att göra med protestantismens enorma betoning av plikten. Man skulle sitta i en kyrkbänk och höra prästen predika i timmar, säger han och fortsätter:
– Det där gör mig väldigt irriterad. Jag tycker att hela modernismen har sjanghajats av tråkmånsar. Den var ju från början väldigt sensuell och lekfull! Ta James Joyce ”Ulysses”. Att läsa den är ju egentligen som att höra en halvpackad men extremt spirituell typ som står vid en bardisk och drar billiga ordvitsar. Och den har lästs gravallvarligt.
Samtidigt har han inga problem att tala om kanon och kvalitet.
– Min personliga favorit är Thomas Mann. Men världens största författare, vilket jag mycket väl tycker att man kan utse, är William Shakespeare. Det beror på att det där finns sådant tolkningsutrymme. Vad man än gör med verken så behåller de ändå sin identitet. Kärnan förblir intakt. Du kan göra pyttipanna på Shakespeare och det är ändå Shakespeare.
Vad har du lärt dig av skribenten Olof Lagercrantz?
– Klarheten i hans stil är förebildlig. Är man det minsta intresserad av ämnet förstår man allt.
Jag säger att jag blev förvånad över mottagandet av Lagercrantz dagboksanteckningar, ”Vid sidan av”, förra året. Plötsligt var det ingen som talade om honom som läsare och stilist, utan enbart som maktmänniska och dubbelnatur.
– Det finns en romantisk bild av att skribenter måste vara goda. Men ett visst mått av elakhet är stimulerande för stilistiken. Man ska inte glömma att litteraturen och journalistiken kan ses som nördarnas revansch.