En elvaårig flicka från Wien och hennes åttaårige bror döptes för att få följa med tåget ut ur Nazi-Tyskland i februari 1939. Jag har intervjuat dem båda 2010.
En sjuttonårig ung man, för gammal för barntransport, hängde på missionshuset i Wien och talade med ansvarige pastor Göte Hedenquist på så sätt att pastor Pernow i Sverige skulle godkänna honom för räddning. Hans ord finns i ett privat brev i min ägo.
Inför Judiska församlingen 2006 vittnade en man, född i Berlin, om hur han som barn råddes att ta kontakt med Israelsmissionen där, för att få hjälp att fly. Men när det visade sig att villkoret var att han måste låta döpa sig, vägrade han och kom i stället till Sverige genom den judiska församlingen. Vittnesmålet finns på nätet, sökbart för alla.
Några av mina källor är namngivna, andra önskar anonymitet – men helt klart står att judemissionärerna i Israelsmissionen helst önskade så kallade evangeliska barn till Sverige – och att detta också var den svenska ärkebiskopens samt den svenska regeringens önskan.
Faktum är att det var själve generaldirektören för Kungliga Socialstyrelsen, Sigfrid Hansson (statsminister Per Albin Hanssons storebror), som satt i enskild överläggning med Israelsmissionens pastor Pernow. Det är hans tjänstemän som tillsammans med Pernow valde vilka barn som skulle räddas, ett och ett.
Och i dessa möten blev den svenska regeringens och ärkebiskopens önskemål till tydliga direktiv, klart och redigt formulerade både i pastorernas brevväxling och i officiella myndighetshandlingar: Barnen skulle vara kristna så kallade icke-arier, deras föräldrar måste ha tydliga utvandringsplaner till tredje land, de måste förbinda sig att hämta barnen efter max två år (Sverige ville inte ha dem kvar) och de måste skriftligt förbinda sig att inte söka sig till Sverige själva.
Pastor Pernow kompletterade därefter urvalskriterierna i flera brev till pastor Hedenquist i Wien. Till exempel skriver han den 25 november 1938 att ”Barnen måste vara väluppfostrade och välartade, så att vi för all del inte få hit några svåra och otrevliga element, ty det skulle skada både saken och vår missions anseende.”
Pastor Göte Hedenquist i Wien visade mod, medmänsklighet och handlingskraft i en svår och farlig tid. Jag hånar honom inte med en stavelse. Hans barn vill hedra sin fars minne och alla andra modiga på Israelsmissionen i Wien, och jag instämmer: De räddade över tre tusen människor undan nazisterna.
Men det går inte att bortse från att det – bland judemissionärernas efterlämnade skrifter – finns fler uttryck för en sortering av barn utifrån tro än vad som kom med i min bok. Till exempel skriver Göte Hedenquist till pastor Pernow i december 1938: ”Vi ha fått möjligheter nu att tillsammans med kväkarna sända ett större antal barn till Holland, av alla konfessioner, upp till 1 000 st. Men när det första antalet kan gå iväg, veta vi ej ännu. Jag vore dock tacksam att alltjämt få välja ut en del huvudsakligen evangeliska för Sverige, så att Sverige alltjämt kan behålla sitt goda anseende här.”
Det står alltså klart att de svenska judemissionärerna önskade döpta barn till Sverige samt att barn lät döpa sig enbart för att räddas.
Den villkorade godheten är måhända lika god som all annan godhet – eller, kanske är den inte det? Var går gränsen mellan avsikt och resultat, väger handling alltid tyngre än ord?
Jag har inte fler svar på de frågorna än någon annan. Men för att ens kunna reflektera över det måste dokumenten fram och också de goda gärningarna skärskådas. Den svenska självbilden måste inbegripa det faktum att räddning undan en säker död då, under kriget, kunde villkoras med god uppfostran samt skriftliga försäkringar om att flyktingarna varken skulle söka sig hit eller deras barn bli kvar. Då först kan vi läsa av vår egen samtid, bedöma våra nuvarande politiska ställningstaganden och väga halten godhet i våra egna handlingar.