DN:s Jonas Thente lyssnar till tystnaderna mellan strecken i Emma Rendels nya album "Pentti & Deathgirl". Läs mer om svensk seriekonst i Svenska bilder, del 6.
Det som först slår en med Emma Rendels figurer i ”Pentti & Deathgirl” (Jonathan Cape, 2009) är den naivism som efter bara några serierutor passerar som realism.
Pentti, en extremt homofobisk pre-komma-ut-bög i den första serien av två i Rendels album, påminner mest om en larv av något slag. Den där böljande, muskulösa instängdheten som pulserar framåt, förutom att det i Penttis fall är fråga om att hålla inne snarare än att låta spricka fram.
Det sägs inte så mycket i Rendels första serie, och den skulle egentligen kunna sammanfattas i en enda mening. Som en galghumoristisk sketch.
Serien om Pentti skulle därmed kunna avfärdas som en banal moralitet, om det inte vore för tystnaderna mellan raderna och strecken.
Albumets andra serie, om Deathgirl, är än enklare. Och än mer bekymmersam för läsaren, vilket är att betrakta som beröm. Här har vi ett annat exempel på en person som inte passar in.
Anledningen till att Deathgirl är utanför i skolklassen fattar man tämligen omedelbart. Det är inte särskilt comme il faut att rita likkistor och snaror på inbjudningskorten till födelesdagskalaset.
Men eftersom man strävar efter att hitta den gemensamma nämnaren mellan Pentti och Deathgirl, så: alienation, utsatthet, aggression. Så pass.