Antonia Fraser ska precis lämna premiärfesten för av en av Pinters pjäser. Hon går fram till den kände dramatikern för att säga att hon uppskattar uppsättningen.
"Måste du gå?", frågar han.
Hon tänker tyst på all logistik som väntar på hemmaplan; sex barn som ska till skolan, researcharbetet som måste bli klart och den tröttsamma resan på nattåget natten före.
"Nej, det är inte absolut nödvändigt", svarar hon.
Mötet slutar med att de pratar till klockan sex på morgonen och efter att ha avslutat sina respektive äktenskap lever de tillsammans i 33 år.
Skrivandet som tröst
Harold Pinter älskade att berätta historien om hur de möttes för vänner och bekanta, och den har också fått ge namn åt Antonia Frasers biografi över maken, "Måste du gå?", med den viktiga undertiteln "Mitt liv med Harold Pinter". Antonia Fraser är författare och har skrivit ett antal uppskattade historiska biografier, bland annat om Marie Antoinette. Men boken om Harold Pinter kom till på helt andra villkor. Redan en månad efter hans död började hon skriva, utifrån dagboksanteckningar från deras tid tillsammans och ett år senare publicerades boken i Storbritannien.
– På ett underligt vis var arbetet en stor tröst för mig, jag fick återuppleva vårt förflutna tillsammans, berättar hon under sitt Stockholmsbesök.
I Sverige blev Harold Pinter känd för en bredare publik först när han fick Nobelpriset 2005, och då som dramatiker. Klichébilden av honom är den absurdistiske dramatikern och den politiska aktivisten - han som kallade Tony Blair för krigsförbrytare.
Antonia Fraser bjuder på en helt annan sida av honom: romantikern Harold Pinter, som överraskar med blommor i husets alla rum, som skriver dikter om kärlek, lycka och längtan.
I boken grälar ni aldrig, var ni alltid så lyckliga tillsammans?
– Alla långa förhållanden har sina gräl, men o ja, vi var förfärligt lyckliga. Jag skulle gärna ha allt tillbaka.
Antonia Fraser ger också en nyanserad bild av Pinters politiska engagemang, som växte allt starkare efter hans första tydligt politiska kommentar, om Chile 1973. En oväntad detalj är att de båda en gång i tiden röstade på Margaret Thatcher.
Själv har Harold Pinter sagt att han aldrig skrivit en politisk pjäs.
– Ja, jag tror att han menade att inget han skrev var enbart politiskt. Men precis så var han, ständigt motsägelsefull. Han tyckte alltid att det var roligare att säga emot än att hålla med.
Året då Harold Pinter fick Nobelpriset beskrev både Pinter själv och Antonia Fraser som det värsta och det bästa. Svårt sjuk i cancer sedan flera år var han alltför svag för att ta emot priset på plats i Stockholm. När Nobelföreläsningen skulle spelas in fördes han i ambulans till en studio.
– För första gången var jag orolig för att han inte skulle klara det. Kamerorna rullade och han såg så oerhört svag ut, en skugga av sitt forna jag. Men när jag tittade på skärmen var han plötsligt där, den Harold jag kände, med full kraft och auktoritet. Han var en skådespelare och han växte med utmaningen.