Ett boksverige i koncentrat. En svåröverskådlig mötesplats för allsköns idéer, nasare och debattörer. En tummelplats för den svenska kultureliten (eller -camorran, om man så vill).
Allt detta, och säkert mycket mer, är bokmässan i Göteborg, som drar i gång på onsdag.
- Vi är som ett stort förlag, säger mässchefen Anna Falck. Eller som ett stort förlag borde vara kanske man ska säga. Vi har några bästsäljare, några som alla vill lyssna på, och sedan har vi mängder med små, ännu okända författare. Samma sak med ämnena. Från det alla talar om till mycket specialiserade debatter.
En titt i seminarieprogrammet visar mycket riktigt en provkarta på ett antal av årets stora samhällsfrågor. Klimatförändringar, flyktingpolitik, Kinas växande globala inflytande. För att inte tala om alla stora och små debatter som samlar upp det som landets kulturjournalister redan ägnat mycket tid åt att grubbla över. Behovet av en litterär kanon. Framtidens kulturpolitik. Biblioteksväsendets utveckling. Och: vad får man egentligen skriva om andra, verkliga, människor i en roman? För att inte tala om tiotusenkronorsfrågan: Skriver Kajsa Ingemarsson verkligen chick-lit?
Samtidigt är smalheten i vissa programpunkter nästan svindlande. Ett möte med "det unga avantgardet på den finskugriska gränsen", en del i festivalens stora satsning på Estland och dess litteratur (sponsrat av det estniska kulturministeriet). Eller biblioteksforskaren Otfried Czaikas seminarium om Kungliga Bibliotekets samlingar av nordisk teologihistoria från 1500- och 1600-talen.
- Tanken är att berätta om hur den nya forskning som nu bedrivs på KB kan bidra till att göra de här fantastiska samlingarna levande igen, säger Otfried Czaika när DN ringer upp. Jag ska försöka förmedla den glädje det finns i att kunna leta fritt bland alla dessa fantastiska föremål. Tyvärr är seminarietiden kort, men jag ska göra mitt bästa.
Spännvidden är stor. Rakt in i samtiden leder en annan seminariepunkt. Göran Adlén, kommunikationsanalytiker, ger sig på frågan om hur en författare bäst bygger sitt varumärke.
- Jag har tittat på de skilda strategier man kan välja, säger Göran Adlén. Å ena sidan har vi, till exempel, Camilla Läckberg, deckardrottningen som är med överallt i medierna, men inte särskilt ofta på kultursidorna. Å andra sidan poeten Katarina Frostenson, som gått en helt annan väg. I slutändan hamnar vi i en diskussion kring huruvida man kan lyckas som författare bara genom att vara en skicklig marknadsförare. Mitt svar är: nej. Du måste vara en skicklig hantverkare i grunden.
Om bokmässan är en spegel för bokbranschen, så är det en spegelbild full av hälsa som visas upp i år. Det är inte längre tal om att de stora förlagen ska låta bli att komma till Göteborg för att det kostar för mycket. Snarare köas det för att få plats. Men bokmässan kan inte växa mer, det finns inte plats för fler utställare i de jättelika mässhallarna.
I stället, förklarar Gunilla Sandin, programansvarig på bokmässan sedan 1995, får de satsa på att vässa kvaliteten. Själv tycker hon att de lyckas ganska bra.
Men ni saknar de riktigt stora internationella stjärnorna?
- Det tycker jag verkligen inte. Fast det är klart, det är en definitionsfråga. I år kommer till exempel Desmond Tutu och Amos Oz att locka stor publik, säger Gunilla Sandin.
Men visst, medger hon, konkurrensen om litteraturens världsstjärnor blir allt hårdare. Det finns bokmässor och -festivaler på allt fler håll i världen. Än så länge kan dock Göteborg leva gott på att vara en föregångare. Kombinationen av att vara både branschmässa och en mötesplats för bokälskare är inte helt vanlig.
- Det finns författare som vi har kämpat länge för att få hit, säger Gunilla Sandin. Gore Vidal har varit en önskegäst i tio år. Vissa författare är som rockstjärnor som åker runt på tre månader långa turnéer, omgivna av agenter och pressfolk. De kanske inte prioriterar oss. Men vi har vår bästa reklam i alla de författare som redan varit här. Publiken i Göteborg är så trevlig, så engagerad och så kunnig. Det tycker nästan alla.