Det har kommit ut förvånansvärt många bra deckare i år, så har ni tänkt ge någon eller er själv en deckare i julklapp finns det mycket att välja på. Och vi har alla olika smak, så en deckare kan innebära väldigt många olika saker. Blodigt? Thrillertempo? Miljöskildring? Historia? Det finns alla upptänkliga sorter.

Men vilka är bra? När jag läser de stora nätbokhandlarnas deckartips inser jag att vi inte alls är överens, inte heller håller jag med deckartipsen i en annan tidning. Jag är inte ens helt överens med Svenska Deckarakademin, som häromveckan delade ut pris för årets bästa deckare. Den bästa svenska tyckte de var Åsa Larssons ”Till offer åt Molok”, som förvisso är bra. Åsa Larsson är nog min absoluta favorit bland svenska deckarförfattare. Men för ovanlighetens skull tycker jag att det finns bättre svenska deckare än hennes i år, som Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd” (som också var nominerad av Deckarakademin). Däremot håller jag med Deckarakademin om att Peter Robinsons ”En förgiftad man” är bland årets bästa.

Så där är det ju. Man får läsa ganska många recensenter innan man vet vilka som läser ungefär som man själv, och inte ens då stämmer det jämt. Man har sina egna personliga favoriter och aversioner. Själv blir jag nästan alltid väldigt förtjust i spök- och skräckinslag, och är tämligen tolerant inför till exempel Val McDermids blodiga våldsorgier. Andra tycker extremt illa om just sånt.

Men här är i alla fall de bästa jag har läst i år. Själv har jag läst så mycket nyutkommet att jag ska fira jul med att läsa om en av mina favoriter, Johan Theorins ”Nattfåk” från 2008. Jag har gått omkring och sagt till alla att den är Sveriges bästa deckare, så jag måste läsa om den och se om jag fortfarande håller med mig. (Eller är det Åsa Larssons ”Det blod som spillts” från 2004?)