Alla samhällen avslöjar sig genom sina barnböcker. Europas kärleksaffär med Tintin avslöjar mer än de flesta. Det konstaterar tidningen Economist i en lång artikel om den belgiske journalisten som är en stjärna här, men i stort sett okänd på andra sidan Atlanten.
Nästa år väntas Steven Spielbergs filmatisering av Tintin komma upp på bioduken. Rättigheterna införskaffade Hollywoodregissören redan för drygt 25 år sedan, kring tiden för den belgiske upphovsmannen Georges "Hergé" Remis död 1983. En orsak till fördröjandet tycks vara amerikaners förbryllade inställning till den lille reporterhjälten.
Med rubriken "A very European hero" försöker Economist sätta fingret på varför Tintin blivit en så monumental och ständigt ihållande succéfigur på den europeiska kontinenten, medan han knappt är känd i USA. Tidningen konstaterar att böckerna om Tintin och hans äventyr innehåller alla upptänkliga kvaliteter och ingredienser för tilltalande spänning. Det kan förklara dess framgångar, men inte varför de - till skillnad från många andra äventyrshistorier - överlevt i alla år. Inte heller förklarar det varför han är så okänd i Storbritannien och framför allt USA.
Förklaringarna bör sökas i historien och inte i kulturen, enligt Economist som bland annat letar sig tillbaka till 1949. Då lär en bred politisk grupp i Frankrike instifta en lag som förbjöd barnböcker där bland annat feghet, lögnaktighet och lathet framställdes i positiv dager. En lag som Tintin aldrig brutit.
Sorbonnehistorikern Pascal Ory skriver i sin bok "Mickey go home - the de-americanisation of the cartoon strip" att lagen, som fortfarande finns kvar, syftade till att hindra amerikanska serier i stil med likaledes framgångsrika efterkrigsfiguren Stålmannen. En direkt uttalad transatlantisk motsättning finns alltså i botten.
Hergé ville tidigt tona ner Tintins belgiska identitet. Redan 1935 kallade han sin hjälte för en "ung europeisk reporter", enligt Economist. Och i de engelskspråkiga översättningarna gladdes Hergé åt att många detaljer överfördes till brittiska miljöer i stället för de franskklingande originalen.
Någon amerikansk eller brittisk succé i stil med den i centrala Västeuropa har det dock aldrig blivit för Tintin. Den bärande orsaken skulle vara skillnaden mellan erfarenheterna av just det andra världskriget. Upphovsmannen Hergé, som under livet och efter sin död fått försvara sig mot diverse kritik, betonade med varierande framgång sin neutralitet i världspolitiken. "Jag tittar, observerar och begrundar", förklarade han i ett brev till en vän.
Lika icke-ställningstagande är hans seriefigur. Tintin må verka för det godas sak, men han tar inte politisk ställning. Han må rädda livet på folk, men han löser inga djupgående konflikter. "There is no wild talk of promoting democracy, or even regime change", som Economist sarkastiskt sammanfattar det.
Medan det andra världskriget lämnade djupa spår av tragedi, skuld och skam i Europa återfinns inte detsamma på den amerikanska kontinenten. Där vill man att hjältarna ska förses med den handlingskraft som Tintin saknar, att de ska tillintetgöra fienden. Något sådant orealistiskt kan inte Tintin erbjuda. På det viset är Tintin en väldigt europeisk hjälte.
Steven Spielbergs Tintin kommer möjligen att få biobesökare att tro att huvudpersonen verkligen är amerikansk. Fanny Rodwell, Hergés änka och arvtagare, har uttryckt viss oro för att adaptionen ska gå i en mer aggressiv och mindre nyanserad amerikansk serietradition. Men Hergé själv välsignade försäljningen till drömfabriken. Eller som han själv sa till sin hustru:
- Den här Tintin kommer tveklöst att bli annorlunda, men det kommer att bli en bra Tintin.