- Dagens unga feminister är lata!
Grupp 8-veteranen har talat, Gunilla Thorgren var med förr och tycker att det mest är skrutt med dagens kvinnorörelse. Men de där skarpa åsikterna uttalas i en överdådigt prunkande trädgård i idylliska trästaden Vaxholm. En plats där hunden gläfser vänskapligt och maken P O Enquist glider runt i träningsoverall. Och Gunilla Thorgren själv lyckas glittra glatt genom två timmars samtal i middagshettan. Så det låter inte så strängt. Kanske tappade hon sin stränga röst i samma veva som hon slutade ha tusen saker på dagordningen och mobilen bredvid huvudkudden när hon tillsammans med Marita Ulvskog, lämnade kulturdepartementet och gav plats åt skäggigare förmågor.
Gunilla Thorgren var statssekreterare åt Marita Ulvskog i tio års tid, var närmast makten på departementet under en minister som gärna bollade idéer och lät andras åsikter vara lika mycket värda som sina egna, det blev mycket bestämmande för Thorgren. Beslut och utredningar och peka med hela handen. Så pass att hon till slut kände att hon förlorat sig själv.
- Min man sa att jag fick en hemsk röst när jag är riktigt stressad, en befallande röst.
Det värsta var att ingen sade emot henne, berättar hon. Att departementet var så hierarkiskt att ingen vågade kritisera det näst högsta hönset.
- Det var väldigt obehagligt.
Så trots den sorg Gunilla Thorgren kan känna över allt som hon inte hann genomföra konkreta förändringar på genus- och mångfaldsområdet till exempel så känner hon också en befrielse över sitt nya liv. Med avtalspension från regeringen och inga barn att försörja - de är stora nu - har hon en helt annan frihet att skriva precis det hon vill. En pjäs, till exempel.
I september debuterar Gunilla Thorgren som dramatiker med pjäsen "Garderoben" som sätts upp på Stockholms stadsteater.
- Det är det roligaste jag har gjort! Efter att ha arbetat som undersökande journalist i massor av år och alltid varit tvungen att vara noggrann med fakta, framför allt på Pockettidningen R där vi ofta var kontroversiella, att då plötsligt kunna hitta på. Det var hemskt roligt.
"Garderoben" är ett relationsdrama, en uppgörelsernas eftermiddag då de politiska ställningstagandena ställs mot det levande livet. Det som kräver kärlek och bekräftelse till nästan vilket pris som helst. Hur mycket feminist man än är så lever man inte bara i sina tankar, i sina ställningstaganden. Man lever i kroppen också, i hjärtat och i de sårbaraste regionerna av sitt inre, de som formades långt innan intellektet hade någon möjlighet att göra sina val.
- Den feministiska vägen är inte så lätt att gå. En sak är teorin, en annan att människan är en komplex natur som inte snällt låter sig styras av hjärnan. Som när man blir förälskad - hur förhåller man sig till kärleken när man har en ideologi som säger att kärlek ska vara på ett visst sätt?
"Garderoben" handlar om Barbro, den lyckade feministen som gjort karriär på sitt engagemang men som har ett och annat undanstoppat i garderoben. Den dag då Barbro ska flytta, lämna det hus där barnen vuxit upp, konfronteras hon både med sina barns ilska och sin väninna Gunnels bitterhet.
- Barbro och Gunnel representerar två människor som båda velat lyfta in sig själva i en verkligare verklighet, där de kan få växa, säger Gunilla Thorgren dröjande, betydligt mer sökande och tvekande när samtalet berör hennes konstnärliga skrivande än när vi talar politik och feminism.
En del i "Garderoben" ger ekon från Gunilla Thorgrens eget förflutna. Tiden i kollektiv, och: "Jag minns den där tiden som en enda ökenvandring. Patetiska försök att kliva ur rollen. Vara arg, men inte för arg. Vara stark, men inte utmana så jag blev manhaftig. Inte flörta. Inte spela alla tjejspel."
- Jag minns det så - jag hade ett fruktansvärt temperament och betraktades som hysterisk. Och jag försökte att inte leva upp till de schabloner som fanns. Men hur gör man då? Hur flörtar man utan att spela det spelet? Det var verkligen en ökenvandring under många år.
Och så det att vara ensam mor till ett litet barn i ett Sverige där mamma och barn inte sågs som en familj, inte kunde få familjetillägg på studielånen och inga dagisplatser fanns att få. Det var så Gunilla Thorgrens feministiska engagemang började, i den hårda konfrontationen med ett manssamhälle där hon var paria. Och sedan i mötet med kvinnor som slöt upp runt henne för att stötta och hjälpa. Först på tidningen Idun/Veckojournalen där ingen kallade sig feminist men där det fanns en praktisk kvinnosolidaritet när Gunilla Thorgren kämpade för att få ihop mammatillvaron med yrkeslivet. Sedan i det som blev Grupp 8, en mytomspunnen kvinnokampsorganisation som blivit sinnebilden för 70-talets kvinnorörelse.
Tiden med Grupp 8 går inte att överskatta, menar Gunilla Thorgren. Det var där hon fick självförtroende att verka och synas i världen. Där fanns den kollektiva solidaritet som gjorde att de vågade, trots att de betraktades som hysteriska, bittra och manshatande.
- Jag tror inte att ni kan föreställa er hur mobbade vi blev.
Men tillsammans blev de starka och deras röster hördes. Fast inte i eftervärlden - Gunilla Thorgren är helt rasande över den tystnad som lades över det faktum att det var 70-talets kvinnorörelse som lyckades införa en rad samhällsomvandlande reformer: barnomsorg, fri abort, rätt till bedövning vid förlossning... Listan är lång, men när den stora "jag ångrar mitt 70-tal"-vågen kom med gamla vänsteraktivister som gjorde offentlig avbön nämnde ingen av dessa män Grupp 8.
Ur denna ilska föddes boken "Grupp 8 och jag" som kom ut 2003. Hon skrev den för sina barn och i förlängningen för alla de i yngre generationer som inte vet något om sitt lands feministiska historia.
Men varför är vi lata då, den tredje vågens feminister? Jo, menar Gunilla Thorgren, för att vi stirrar för mycket ned i våra egna navlar och glömmer att vara solidariska med de kvinnor som har det allra tyngst. De deltidsarbetande mammorna anställda inom det offentliga som känner att dagens feministiska debatt är obegripligt akademisk och inte berör dem ett skvatt. Klassperspektivet slängdes ut när nyliberalismen gjorde sitt intåg på 80-talet och med det idén om kollektivets kraft.
Vad önskar du dig av dagens feminism?
- Att man går samman kring några få frågor som man kan vara överens om och verkligen driver dem. Som lönerna i offentlig sektor, kvaliteten på våra dagis och våldet mot kvinnor. Politikerna låter sig påverkas när trycket utifrån blir tillräckligt stort, det vet jag från min tid på kulturdepartementet.
Vad är du mest stolt över i livet?
- Att jag inte slagit mig till ro. Jag har ändå försökt att vara med och påverka och dragit mitt lilla strå till stacken.