Mitt liv”. När jag tänker de orden ser jag framför mig en ljusstrimma. Vid närmare betraktande har ljusstrimman formen av en komet med huvud och svans. Den ljusstarkaste ändan, huvudet, är barndomen och uppväxten. Kärnan, dess allra tätaste del, är den mycket tidiga barndomen där de viktigaste dragen i vårt liv bestäms. Jag försöker minnas, jag försöker tränga fram dit. Men det är svårt att röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden. Längre bakåt förtunnas kometen – det är den längre delen, svansen. Den blir glesare och glesare men också bredare. Jag är nu långt ute i kometsvansen, jag är sextio år när jag skriver detta.
De tidigaste upplevelserna är till största delen oåtkomliga. Återberättanden, minnen av minnen, rekonstruktioner på grundval av plötsligt uppflammande stämningar.
Mitt tidigaste daterbara minne är en känsla. En känsla av stolthet. Jag har just fyllt tre år och man har sagt att det är mycket betydelsefullt, att jag har blivit stor nu. Jag ligger till sängs i ett ljust rum och kliver sedan ner på golvet, oerhört medveten om att jag håller på att bli vuxen. Jag har en docka som jag gett det vackraste namn jag kunde hitta på: KARIN SPINNA. Jag behandlar henne inte moderligt. Hon är snarare en kompis eller en förälskelse.
Vi bor på Söder i Stockholm, adressen är Swedenborgsgatan 33 (nuvarande Grindsgatan). Pappa finns fortfarande i familjen men skall snart lämna den. Stilen är ganska ”modern” – redan från början kallar jag mina föräldrar för ”du”. I närheten finns mormor och morfar, de bor runt hörnet, på Blekingegatan.
Morfar, Carl Helmer Westerberg, föddes 1860. Han var lots och min mycket nära vän, 71 år äldre än jag. Egendomligt nog hade han samma åldersrelation till sin egen morfar, som således var född 1789: Bastiljen stormades, Anjalamyteriet, Mozart skrev klarinettkvintetten. Två lika stora kliv bakåt, två långa kliv, ändå inte så långa. Man kan röra vid historien.
Morfar talade 1800-talets språk. Många vändningar skulle i dag te sig uppseendeväckande ålderdomliga. I hans mun, och för mig, lät de alldeles naturliga. Han var en ganska kortvuxen man, med vit mustasch och en kraftig, något böjd näsa – ”som på en turk”, sa han själv. Han saknade inte temperament och kunde brusa upp. Ett sådant utbrott togs aldrig riktigt på allvar och gick omedelbart över. Uthållig aggressivitet saknade han helt. I själva verket var han så försonlig att han löpte risk att beskrivas som velig. Han ville hålla sig väl också med icke närvarande personer som förtalades i ett vanligt samtal.
– Men pappa måste väl ändå hålla med om att X är en skurk!
– Hörnu, det känner jag inte till.
Efter skilsmässan flyttade mamma och jag till Folkungagatan 57 som var ett hus för lägre medelklass. Där bodde en brokig samling människor tätt tillsammans. Minnen från huset organiserar sig ungefär som i en 30- eller 40-talsfilm med ett persongalleri som skulle platsa där. Den älskliga portvaktsfrun, den fåordige starke portvakten som jag beundrade bland annat för att han var gengasförgiftad – det antydde en heroisk närhet till farliga maskiner.
Det var en gles trafik av obehöriga. Enstaka fyllerister kunde ta igen sig i trappuppgången. Tiggare ringde på dörren någon gång i veckan. De stod mumlande i farstun. Mamma bredde smörgåsar åt dem – hon gav limpskivor i stället för pengar.
Vi bodde på femte våningen. Överst alltså. Det fanns fyra dörrar, förutom vindsdörren. På en av dem stod namnet Örke, en pressfotograf. Det kändes på något sätt flott att bo bredvid en pressfotograf.
Vår närmaste granne, han som hördes genom väggen, var en ogift karl i övre medelåldern med gulblek hy. Han hade sitt yrke i hemmet, bedrev något slags mäkleri per telefon. Under telefonsamtalen gav han ofta upp medryckande gapskratt som trängde igenom väggen in till oss. Ett annat ständigt återkommande ljud var smällandet av korkar. Pilsnerflaskorna hade inte kapsyler på den tiden. Dessa dionysiska ljud, gapskratten och korksmällarna, verkade inte passa ihop med den spöklikt bleka farbror jag ibland mötte i hissen. Han blev med åren misstänksam och det blev glesare mellan skratten.
En gång förekom våldsamheter. Jag var liten. Det var en granne som blivit utelåst av sin hustru, han var full och rasande och hon hade barrikaderat sig. Han försökte slå in dörren och skrek ut hotelser. Det jag kommer ihåg är att han skrek följande egendomliga mening:
– Jag ger fan i om jag kommer på Kungsholmen!
– Vad menar han med Kungsholmen? frågade jag mamma.
Hon förklarade att polishuset låg på Kungsholmen. Stadsdelen fick något hemskt över sig. (Det blev ytterligare förstärkt när jag besökte S:t Eriks sjukhus och såg krigsinvaliderna från Finland som vårdades där vintern 39-40.)
Mamma gick till jobbet tidigt på morgonen. Hon åkte inte utan gick. Under hela sitt vuxna liv promenerade hon fram och tillbaka mellan Söder och Östermalm – hon arbetade i Hedvig Eleonora folkskola och hade hand om tredje och fjärde klass år efter år. Hon var en hängiven lärarinna och kände starkt för barnen. Man kunde tro att det skulle bli svårt för henne att pensioneras. Men så blev det inte alls, hon kände stor lättnad.
Mamma yrkesarbetade och alltså hade vi hembiträde, eller ”jungfru” som det då hette, fast det väl borde ha hetat barnflicka. Hon övernattade i ett minimalt rum som hängde ihop med köket och som inte räknades in i lägenhet-på-två-rum-och-kök som var det officiella namnet på vår lägenhet.
När jag var i 5-6-årsåldern hette hembiträdet Anna-Lisa och var från Eslöv. Jag tyckte hon var mycket tilldragande: ljust burrigt hår, uppnäsa, en mild skånsk dialekt. Hon var en ljuvlig människa och fortfarande känner jag något speciellt när jag passerar Eslövs station. Men jag har aldrig stigit av vid denna magiska plats.
Till hennes talanger hörde att hon ritade mycket bra. Hon var specialist på Disneys figurer. Själv ritade jag nästan oavbrutet under dessa år i slutet av 30-talet. Morfar bar hem rullar med vitt omslagspapper av det slag som användes i alla livsmedelsaffärer då och jag fyllde papperen med ritade berättelser. Jag hade visserligen lärt mig skriva i 5-årsåldern. Men det gick för långsamt. Fantasin krävde snabbare uttrycksmedel. Till det hade jag inte tålamod att rita ordentligt heller. Jag utvecklade en sorts figurstenografi med kroppar i våldsam rörelse och halsbrytande dramatik, dock utan detaljer. Det var tecknade serier som bara konsumerades av mig själv.
Någon gång i mitten av 30-talet försvann jag mitt i Stockholm. Mamma och jag hade varit på skolkonsert. I trängseln vid Konserthusets utgång lossnade mitt grepp ur mammas hand. Jag fördes ohjälpligt bort av människoströmmen och eftersom jag var så liten kunde jag inte upptäckas. Det skymde på Hötorget. Jag stod där berövad all trygghet. Det fanns människor runt omkring men de var upptagna av sina mål. Det fanns ingenting att hålla sig till. Det var min första upplevelse av döden.
Efter en stunds panik började jag tänka. Det borde vara möjligt att gå hem. Det var absolut möjligt. Vi hade kommit med buss. Jag hade stått på knä på sätet som jag brukade och sett ut genom bussfönstret. Drottninggatan hade runnit förbi. Det gällde nu bara att gå tillbaks samma väg, busshållplats för busshållplats.
Jag gick åt rätt håll. Av den långa promenaden minns jag bara ett avsnitt tydligt. Att jag kom fram till Norrbro och såg vattnet. Trafiken var tät här och jag vågade inte korsa gatan. Jag vände mig till en man som stod intill och sa: ”Det är mycket trafik här.” Han tog mig vid handen och ledde mig över.
Men sedan släppte han mig. Jag vet inte varför han och alla andra okända vuxna tyckte det var helt i sin ordning att en liten pojke vandrade ensam genom Stockholm en mörk kväll. Men så var det. Resten av promenaden – genom Gamla Stan, Slussen och genom Söder måste ha varit invecklad. Kanske gick jag mot målet efter samma mysteriösa kompass som den hundar och brevduvor bär med sig – de hittar ju alltid hem var man än släpper dem. Jag minns inget av den delen. Jo, att mitt självförtroende växte hela tiden och när jag kom hem var det i ett tillstånd av berusning. Morfar tog emot. Min förkrossade mamma satt hos polisen och följde spaningarna. Morfars goda nerver svek inte, han tog emot mig naturligt. Han var glad förstås men dramatiserade inte. Allt var tryggt och naturligt.
Ur ”Minnena ser mig”, 1993.