Jag har inte tid, det går inte. Det ligger inte innanför det möjligas tidsgräns.
Den unge redaktören insisterar, han vill inte tjata, säger han, men han måste.
Redan det är en motståndsrörelse som den Stéphane Hessel, 93, vill få i gång hos dagens ungdom; en motståndsrörelse som den Stéphane Hessel var med om att organisera och deltog i under andra världskriget, motståndsrörelsen mot nazismen och regeringen i Vichy.
Redan tjatet, envisheten, insisterandet är en motståndsrörelse, tänker jag.
Den unge redaktören är inte likgiltig och om det är någonting jag fruktar i dagens samhälle är det likgiltigheten, uppgivenheten: Vi-kan-ändå-inte-göra-något-inställningen, vi är maktlösa.
Jag får boken, ”Indignez-vous”, fredag den 14 januari, nu är det söndag den 16, jag är ingen journalist, kan inte skriva fort. Det är inget blogginlägg, det är en text i Sveriges mäktigaste tidning, ansvaret är för stort.
Den unge redaktören ger sig inte.
2. Det var enklare för oss.
”Det var enklare för oss”, säger Stéphane Hessel, 93. ”Vår motståndare, nazismen, var ju så tydlig, medan dagens marknadsdiktatur är otroligt mycket svårare att komma åt.
Stéphane Hessel manar till motstånd ändå, ett motstånd anpassat till den diktatur vi lever i.
”Allt vi stred för, allt som motståndsrörelsen fick igenom – sjukförsäkring för alla, pensioner, trygghet för sämre ställda, en fri press, allt är på väg att krossas av en makt som är så spridd att någon anfallsyta inte går att se.”
Stéphane Hessel talar om hur den ekonomiska makten som motståndsrörelsen stred emot aldrig varit så mäktig som nu, så dryg, egoistisk och med ett sådant inflytande på högsta statliga nivå.
”Mitt långa liv”, säger motståndsmannen Stéphane Hessel, 93, ”har givit mig en aldrig sinande ström av anledningar till vrede”, han talar om vars och ens personliga ansvar.
3. Jag har lyssnat till allt och inte rättat mig efter någonting.
”Jag har lyssnat till allt och inte rättat mig efter någonting.”
Det är Thomas Bernhard.
”Lyssna till allt och rätta dig inte efter någonting.” Det ligger under vad Stéphane Hessel skriver. En fransk motståndman, en judisk person som överlevde Förintelsen och andra världskriget och som nu uppmanar dagens unga att använda hans erfarenheter för världens överlevnad.
Var upprörd över det som är upprörande, indignera-dig.
4. ”Indignez-vous” – en succé.
”Indignez-vous” är en otippad försäljningssuccé i Frankrike.
En pamflett på 30 sidor varav 23 är själva texten, 16 textsidor, eftersom själva texten börjar på sidan 9.
”Jag önskar att alla – var och en av oss – finner sin egen anledning att göra motstånd.”
Yttrandefriheten är, enligt Stéphane Hessel, en dyrbar gåva.
När man reagerar mot något, när man vill göra motstånd som det motstånd han gjorde mot nazisterna, då blir man stridbar och hängiven.
Så blir man del av historiens flod.
”Det (motståndet) kommer att föra oss mot mer rättvisa och mer frihet men inte den okontrollerade räven-i-hönshuset-frihet som vi lever i nu, marknadens diktatur.”
Ungefär så uttrycker sig Stéphane Hessel i ”Indignez-vous”.
”Indignez-vous” uppmanar franska folket att återuppliva motståndsrörelsens anda genom att avvisa marknadens ”oförskämt själviska makt och försvara en modern demokratis värden”.
Stéphane Hessel uppmanar till fredligt uppror mot marknadens tyranni, bankirer och andra direktörers bonusar och de budgetnedskärningar som hotar välfärdsstaten i efterkrigseuropa.
”Bokens monumentala succé”, säger förläggaren, ”visar att det Stéphane Hessel formulerar, landar hos den läsande allmänheten och att det finns en stark känsla av indignation i Frankrike.”
Indignation?
Upprördhet?
Harm, ilska, vrede, förtrytelse?
”Indignez-vous”, vad blir det på svenska?
Var upprörd, låt er uppröras?
Låt vreden visa sig?
Låt den arge i dig komma fram?
I Storbritannien har ”Indignez-vous” fått titeln ”Cry out!”
Skrik ut det?
På svenska låter det bara dumt.
5. Jag har inte tid.
Jag har inte tid att skriva om Stéphane Hessels pamflett mot likgiltighet och indifferens, jag hinner inte skriva om boken så väl som det är nödvändigt.
Ska jag skriva om boken trots att jag vet att den tid jag har på mig inte räcker för att göra rättvisa åt ”Indignez-vous”?
Ska jag skriva ett ställföreträdande inlägg i en Debatt som inte existerar, ska jag ställa mig i skottlinjen, riskera min arbetsro och min yrkesheder med en text som jag inte hinner tänka igenom och alltså inte kan stå för?
6. Jag går till apoteket.
Jag går till apoteket för att hämta ut den antidepressiva medicin som gör att jag någorlunda kan hantera min vrede över hur det är.
Medicinen finns inte i lager, går inte att beställa direkt från närmaste apotek för att närmaste apotek inte tillhör samma kedja som mitt efter privatiseringen.
Man säger mitt apotek, mitt bibliotek, min vårdcentral trots att det långt ifrån är så.
För att inte gå tomhänt från apoteket vill jag passa på att skaffa en kräm lämplig för svensk hy för svenskt klimat, det tar sin tid. Avdelningen för hudvårdsprodukter på apoteket är numer större än den på Åhléns, jag lämnar apoteket med en fransk kräm för över två hundra kronor, en lugnande kräm för känslig hy – Crème pour peaux intolérantes.
Jag är intolerant mot alla huvudlösa privatiseringar, jag vill göra motstånd men vet inte hur.
Jag lämnar apoteket med min intoleranta hy.
7. Stéphane Hessel, 93.
Stéphane Hessel, motståndsmannen, ”Indignez-vous”-författare, är 93 år.
”Jag befinner mig på den sista etappen”, skriver han.
Han kan se slutet på sin långa historia, nu måste de yngre – det vill säga de flesta andra – ta vid.
Men för att våga säga som det är som Stéphane Hessel gör, att uttrycka sig rakt på sak och fastslå att de stora aktörerna på samhällsmarknaden måste vara gemensamma, tillhöra oss alla, det vill säga vara statsägda, för att våga gå så rakt på saken måste man kanske vara 93 år.
För att våga utmana makten behöver man väl ha historien som täckning och vara tillräckligt gammal för att inte ha något att förlora?
Våga säga marknadsdiktatur, när det är vad det handlar om. Inte banga för de stora orden?
Stéphane Hessel har antytt att ett sätt att börja motståndsarbetet skulle kunna vara att man ratar Nicolas Sarkozy och röstar på socialistpartiet.
Missnöjet med Sarkozy är redan stort i Frankrike, det blir inte mindre av Stéphane Hessels eftertänksamma råd.
Hotet mot friheten, jämlikheten och syskonskapet, att klyftan aldrig varit större mellan de som har och de som inte har gäller inte enbart för Frankrike.Sverige har inte haft några kolonier, vi har inte haft något Algeriet, vår skuld ser annorlunda ut men för framtiden har vi samma ansvar som Stéphane Hessel.
8. Det personliga ansvaret.
Stéphane Hessel talar om det personliga ansvaret, att var och en på sitt område personligen måste göra det själv. Och själv definiera vad ”det” är.
Så tolkar jag en passage i ”Indignez-vous”.
Jag tänker på Proustprojektet. Sedan flera år tillbaka pågår en Proustföljetong på kulturföreningen Forum i Stockholm, varje söndag klockan 15 läser olika utvalda, någorlunda läskunniga, högt ur ”På spaning efter den tid som flytt” för en trogen publik.
En av dessa utvalda är jag, den 12 december förra året fick jag avsluta näst sista delen av romansviten. Tillfället hade uppmärksammats med en så kallad blänkare på kultursidan i en dagstidning.
Jag frågade de på Forum för Proustföljetongen ansvariga vilka av de på kultursidorna verksamma som brukade komma på uppläsningarna. Svaret var ingen.
9. Under en period i Frankrike.
Under en period under mina tio år i Frankrike gick det en så kallad såpa på tv, ”Loft story”, som blev häpnadsväckande omtalad, i Frankrike finns det inte löpsedlar med ”Idol”-Jay, Naken-Janne och ”Bonde söker fru”, man lever inte genom andra på samma sätt där som i Sverige. Men ”Loft story” blev så uppmärksammad att Le Monde gjorde en enkät för att få veta varför och vilka som tittade på programmet.
Ett par tioåringar svarade att de fattade ingenting och att ”Loft story” var ju ett väldigt barnsligt program.
”Vi tittar”, svarade tioåringarna, ”men vi är ju tio år.”
Som jag uppfattade det var ”Loft story”-perioden ett enstaka fall av separat medieinfantilisering i Frankrike.
Jag känner en kvinna som dansar tango. Så fort hon får tillfälle åker hon till ett ställe där det dansas tango och dansar tango.
Jag vet inte om hon tittar på ”Let’s dance”.
Det jag vet är att hon så ofta som möjligt tar sig till den för ändamålet avsedda lokalen och dansar tango
Hon gör det själv.
Ingen gör det åt henne.
10. Walter Benjamins självmord.
En god vän till Stéphane Hessel översatte ”På spaning efter den tid som flytt” till tyska tillsammans med Walter Benjamin.
Walter Benjamin tog livet av sig i september 1940, att han var tvungen att göra det – jag tänker att det är ett nederlag för mig personligen och för oss alla. En stor tanke hos en liten människa. Vi är alla mindre än makten och väldigt små.
11. Jag kan inte skriva en recension.
Jag kan inte skriva om Stéphane Hessels ”Indignez-vous” och jag är för feg för att skriva ett J’accuse mot likgiltigheten, jag-har-inte-tid-med-det, någon-annan-får-göra-det-attityden – jag anklagar mig själv, tar åt mig, ska jag förlamas eller stå upp?
12. Stéphane Hessels biografi.
Stéphane Hessel påstår att det franska folket är passivt och blaserat.
Han har aldrig bott i Sverige, det framgår av hans biografi.
Stéphane Hessel föddes i Berlin 1917.
Familjen emigrerade till Frankrike när han var sju.
1941 anslöt han sig till general de Gaulle i London och delegerades att organisera motståndsrörelsen i Frankrike.
Han togs till fånga, torterades och sattes i koncentrationsläger i Tyskland.
Och efter kriget, 1948, var han en – och den ende i dag överlevande – av dem som formulerade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, där artikel 1 lyder:
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
13. Det blir 2011
I ett nyårstal, det blir 2011, och Stéphane Hessel, motståndsman, diplomat, uttrycker sin önskan om att dagens unga människor ska göra motstånd mot politisk och ekonomiskt maktmissbruk och försvara de demokratiska rättigheterna, precis som han själv när han gjorde motstånd mot nazisterna på 40-talet och försvarade demokratin.
Sista punkten om ”Indignez-vous”: Innan jag läser boken.
Innan jag läste boken tänkte jag att likgiltigheten, frånvaron av vrede, är ett hot lika stort som det hot vi borde vredgas över. Orättvisor, social urspårning, förskingring av gemensamt kapital, de hemlösa jag ser varje dag vid tunnelbaneuppgången.
På sidan 14 i ”Indignez-vous” läser jag om likgiltigheten som en hotfull hållning, det riskabla med jag-kan-ändå-inte-göra-någonting-attityden, jag klarar mig väl ändå.
Stéphane Hessel uppmanar till icke-våld – ”våldet vänder ryggen åt hoppet”, skriver han med sedvanlig fransk formuleringsförmåga.
Han manar till motstånd och fredligt uppror, terrorismen är fel väg, enligt Stéphane Hessel.
Stéphane Hessel säger till dagens unga:
Se er omkring, sök och ni kommer att finna – var och en sin personliga orsak att uppröras över.
Stéphane Hessel avslutar ”Indignez-vous” (med en värme på gränsen till kärlek), han vänder sig till dagens unga, till dem som ska forma det tjugoförsta århundradet, till oss, till mig personligen:
Att skapa, det är att göra motstånd.
Att göra motstånd är att skapa.