Boken är skriven av dokumentärfilmaren Hannes Råstam, som avled i januari i år. Den kan betraktas som hans journalistiska testamente.
I förordet berömmer kriminologen Leif GW Persson arbetet; ”utan Hannes Råstam hade många av oss fått leva vidare med enbart våra tvivel som tröst”.
– Hannes var unik i sin systematik, säger Jenny Küttim som var Råstams kollega och researcher under det långa och mödosamma arbetet med SVT:s ”Dokument inifrån” som avslöjade justitiemordet mot Quick – en process som blottar grundläggande systemfel i det svenska rättssystemet.
– Hur många oskyldigt dömda sitter just nu i svenska fängelser? undrar Küttim.
Boken har färdigställts av redaktören Mattias Göransson, som hade möten om manuset med Hannes Råstam in i det sista.
– Boken var klar men för lång, berättar Göransson. Hannes dog på en onsdag och hela helgen innan harvade vi igenom allting. Vårt sista möte var på tisdagen och då sa Hannes att ”se nu till att det inte blir något jävla slarv”. Det var ju uppfodrande. Så Jenny Küttim fick dubbelkolla vartenda dokument innan tryckning.
Historien om Quick – ”kriminalhistoriens värsta seriemördare” – startade 1991, då en 41-årig man dömdes till vård på rättspsykiatriska kliniken i Säter. Samma år blev seriemördare trendiga inom populärkulturen, inte minst via filmen ”När lammen tystnar” som gjorde Hannibal ”The Cannibal” Lecter (Anthony Hopkins), till årets filmgestalt. 41-åringen såg filmen och läste romanen ”American Psycho” om den seriemördande miljonären Patrick Bateman. Han inspirerades av att en seriemördare kan vara ”oerhört intelligent” och den status seriemördargestalten erhöll inom Kultur-Sverige.
På Säter började mannen – som tog namnet Thomas Quick – i terapi, vars mål var att ”återuppväcka” traumatiska minnen. Terapin blev en sagolik upplevelse för Quick, som mötte uppskattning han aldrig varit med om. Ju mer han ”kom ihåg” ju mer frigång och utskriven narkotika fick han i belöning. Men 1992 bedömdes Quick som ofarlig och skulle slussas ut i samhället igen. På en badutflykt kom repliken till en ung vårdare; ”vad skulle ni säga om jag gjort något riktigt grovt?” Quick erkände sitt första mord – på en pojke 1980 – och antydde dessutom fler. Sedan var det i gång. Tio år senare hade Thomas Quick erkänt cirka 30 mord varav han dömts för 8.
Bakom rättsprocessen fanns en mycket liten grupp människor. Jenny Küttim beskriver hur denna falang under tidens gång kom att bli ”en sekt”.
– Under nära tio år hade de nästan daglig kontakt – överåklagare Christer van der Kwast, försvarsadvokaten Claes Borgström, polisens förhörsledare och Quicks terapeut. Medarbetare som inte tyckte som Kwast försvann, säger Jenny Küttim.
– Alla förhör som talade emot ”sanningen” sorterades bort. ”Sekten” lyfte aktivt bort fakta som talade emot Quicks skuld, som när flyktingpojkar som Quick sade sig ha mördat visade sig leva.
Råstam beskriver processen som att ”en rättspsykiatrisk klinik har drogat ned en tvångsvårdad patient och gjort honom till narkoman. Sedan har han utsatts för intensiv psykoterapi som tillsammans med lock och pock och fri tillgång till narkotika förmått patienten att erkänna drygt trettio mord. Trots att patienten gång på gång beslås med lögn, lyckas åklagare, polisutredare, läkare, terapeuter och allehanda experter baxa åtta erkända mord till åtal. Enligt sex enhälliga tingsrättsdomar var patienten skyldig i vartenda fall.”
Ett särskilt ansvar lägger Råstam på överåklagare Kwast, justitiekanslern och på advokaten Claes Borgström, som enligt kritiken inte försvarade Quick. Enligt Råstam har Borgström ”fakturerat flera miljoner för att få sin klient dömd”. Han ”påtalade aldrig att hans klient var påtänd som en julgran” och såg Quick ”erkänna mord som bevisligen aldrig inträffat”.
Den enda tekniska bevisning som, enligt Råstam, existerade mot Thomas Quick var fragment av benbitar från ett barn. Kwast vägrade låta dem undersökas i efterhand, vilket till slut ändå skedde – de visade sig vara ”förmodligen masonit”.
Advokat Claes Borgström avstår att kommentera kritiken ovan. Han säger till DN att ”jag har inga kommentarer angående fallet Quick, eller rättare sagt så har jag slutat kommentera det”. År 2010 skrev Borgström en debattartikel i DN, där han anmälde sig själv till advokatsamfundet. Men Borgströms försvar imponerar inte på Jenny Küttim.
– Det finns inget fungerande rättssystem i Sverige, sammanfattar hon. Hannes brukade säga att kontrollinstanserna i Sverige inte var lämpade för ”heta potatisar”. Det råder samförstånd där man är rädd för att utkräva ansvar. Det är ett litet land och toppen är trång speciellt inom juridiken. Därför behövs det en oberoende granskning där ingen behöver vara rädd för att stöta sig med något. Fallet Quick berodde inte på enskilda människor, utan på ett systemfel.
Eller för att citera den avlidne Hannes Råstam; ”man kan inte vifta undan åtta morddomar med ’shit happens’. Olika domstolar har dömt i de olika fallen. Det borde inte ens vara tänkbart i en modern rättsstat.”