Kokainet är den nutida kapitalismens sanna mirakel. Av ”rovdjuren” kallas det den vita oljan. Rovdjuren, det vill säga de nigerianska maffiagrupper från Lagos och Benin City som blivit viktiga partner vid kokainhandeln i Europa och Amerika, så viktiga att de i USA har ett kriminellt nätverk som enligt tidskriften Foreign Policy bara kan jämföras med det italiensk-amerikanska. Om man skulle vilja uttrycka sig i bilder skulle kokainet framstå som en blåsbälg som får fart på allting, handelsflödets sanna blod, ekonomins växtsaft, det mytomspunna pulver som strös över varje stor finansiell operations fjärilsvingar. Italien är det land där kokainhandelns stora intressen organiseras och konsolideras i makrostrukturer, som gör det till ett centrum för den internationella utväxlingen och förvaltningen av investeringskapitalen. Kokainhandeln är utan något som helst tvivel Italiens mest lönsamma affärsverksamhet. Italiens företag nummer ett, företaget med flest internationella förbindelser. Det kan räkna med att användarna varje år ökar med tjugo procent, en ökning som är otänkbar för vilken annan produkt som helst.
Bara med kokainet har klanerna en omsättning som är sextio gånger större än Fiats och hundra gånger större än Benettons. Regionerna Kalabrien och Kampanien levererar till de största mellanhänderna i världen inom kokainhandeln, i Kampanien har de senaste årens största beslag skett (ett ton bara 2006) och genom att summera de siffror över narkotikahandeln som framtagits av antimaffiapolisen i Kalabrien och Kampanien, framkommer det att ’ndranghetan och camorran handlar med cirka sex hundra ton kokain per år.
Den afrikanska rutten, den spanska rutten, den bulgariska och den holländska rutten är några av kokainets oändligt många färdvägar som har ett enda mål, från vilket de sedan kan ge sig ut till nya destinationer: Italien. Man står i mycket nära förbund med ecuadorianska, colombianska och venezuelanska karteller, med Quito, Lima, Rio och Cartagena. Kokainet överskrider alla kulturella barriärer och alla avstånd mellan kontinenterna. Det upphäver skillnader i ett ögonblick. En enda marknad: världen. Ett enda mål: pengar. I Europa är det ’ndranghetan och camorran som mer än någon annan organisation lyckas sprida kokainet. Nya okända grupper som italienska medier traditionellt ägnar minimal uppmärksamhet, mest bara notiser, ingår ofta förbund med varandra och i skydd av den skugga som genereras av Cosa Nostras rykte fortsätter de att stärka och utöka sin import och hantering av kokainet.
De unga medlemmarna, vilket ofta framgår av den kalabresiska antimaffiapolisens utredningar, använder inte längre det gamla dialektala namnet ’ndrangheta, utan säger Cosa Nuova. Och att Cosa Nuova kan vara det lämpliga namnet på en alltmer övergripande organisation i nära förbund med camorrakartellerna i Neapel och Casal di Principe är mer än bara en misstanke. Mellan Sydamerika och Syditalien tycks det löpa en enda navelsträng som överför kokain och pengar, kända och säkra kanaler, som om det fanns imaginära luftspår och havstunnlar som förbinder de italienska klanerna med de sydamerikanska narcos.
En gång på en strand utanför Salerno träffade jag en av dessa. Den ende som verkade nöjd med att kallas narcos. Han satt och vräkte sig i vilstolen med händerna bakom nacken och berättade om sig själv med pauser på rätt ställen för att hela tiden hålla nyfikenheten vid liv och inte säga allt på en gång. Han berättade om sig själv utan att ge några detaljer som skulle kunna bli till bevis och han antydde vad han var och såg till att han omgavs av legender. Han påstod sig vara vän till en colombiansk gerillaledare, Salvatore Mancuso, och talade om denne som om en sorts halvgud, en kraft som kunde förflytta enorma kapital och knyta Syditalien till Colombia med en enda oupplöslig knut. Det där namnet sa mig ingenting. Ett italienskt namn i Colombia, ett bland många. Men något år senare fick jag ta del av vartenda ord som skrivits om honom i rättsakter.
Salvatore Mancuso är ledare för AUC (Autodefensas Unidas de Colombia), de paramilitärer som i decennier har dominerat tio regioner i det inre av Colombia och som strider mot Farcgerillorna om byar och kokaplantager. Mancuso är ansvarig för trehundratrettiosex döda bland fackföreningsledare, borgmästare, åklagare och människorättsaktivister enligt sina egna bekännelser vid konferensbordet hos Kommissionen för rättvisa och fred, som instiftades under förhandlingarna mellan paramilitärerna och den colombianske presidenten Álvaro Uribes regering.
Salvatore Mancuso har hittills lyckats undvika alla krav på utlämning både till USA och till Italien, dit man vill att han ska komma och redogöra för tonvis av exporterat kokain, för han såg till att bli arresterad och hamnade därmed under Bogotás rättsväsendes ”beskydd”. Han dömdes till fyrtio års fängelse för ett av de mest brutala blodbaden i Colombias historia, blodbadet i Ituango, och nu hjälper han till med avrustningen av gerillan, och därför har den colombianska lagen 975 sänkt hans straff till bara åtta år, som han avtjänar genom att arbeta på en bondgård i norra delen av landet. Men i själva verkat fortsätter han att därifrån administrera spridningen av det bästa colombianska kokainet med hjälp av de italienska brottskartellerna.
Att höra Mancusos namn innebär för många att varje gång höra rösten från ett vittne som undkom en av de massakrer som utfördes av hans män i AUC-styrkorna. En bonde som kramade mikrofonen som om han pressade det sista ur en tandkrämstub sa vid en rättegång: ”De karvade ut ögonen med teskedar på dem som vågade göra uppror.” Tusentals män i Mancusos tjänst, en flotta av militära helikoptrar och hela områden som han härskar över har gjort honom till kung över kokan och den colombianska skogen.
Mancuso har ett öknamn, ”el Mono”, Apan, som han fått för att han ser ut som en vig och undersätsig orangutang. GallowayTiburon-utredningen, som gjorts av DDA4 i Reggio Calabria, visar att han driver störst antal affärer med Italien. Han har till och med ett italienskt pass. Italien skulle vara den säkraste nationen att övervintra i om Colombia skulle bli alltför farligt. I flera av antimaffiapolisens utredningar (Zappa, Decollo, Igres, Marcos) betraktas Mancuso som den knarkhandlare som mer än alla andra förser Europa med kokain via de italienska hamnarna. Den italienska regering som lyckas få Mancuso utlämnad till Italien kommer att bli den enda som kan deklarera att den gjort något avgörande i kampen mot kokainhandeln, för så länge han får vara kvar i Colombia kommer varje dag att vara som att godkänna hans affärer.
De italienska brottsorganisationernas viktigaste bidrag består i att agera som mellanhänder och att ständigt kunna garantera investeringskapital. De investeringssummor som används för att köpa kokain kallas ”insatser”. Och de italienska klanernas insatser kommer före alla andra konkurrenters: punktliga, väl tilltagna och i stånd att ge producenterna garantier på grosshandel, och de låter dem till och med slippa att transportera lasten ända till destinationsorten. Operation ”Tiro Grosso” samordnades av åklagarna Antonio Laudati och Luigi Alberto Cannavale och genomfördes 2007 av karabinjärerna i provinsen Neapels operativa rotel tillsammans med ordningspolisen och finanspolisen samt flera europeiska polisgrupper och i samarbete med amerikanska DEA 4 DDA (Direzione distrettuale antimafia): en nationell åklagarmyndighet inriktad på maffiabekämpning.
Centralstyrelsen för antinarkotikaavdelningarna ledd av general Carlo Gualdi. Den tvingar oss att radikalt förändra vår syn på kokainets vägar. En ny figur har dykt upp, nämligen en broker, en mäklare, och centrum för den internationella knarkhandeln förflyttas från Spanien till Neapel.
Efter attentaten den 11 mars 2004 påbjöd Spanien rigorösa kontroller vid gränserna, vilket resulterade i att inspektionerna av hamnar och fordon ständigt ökade. Det land som av narcos tidigare betraktats som en enorm depå, där de kunde lagra kokain med enda villkor att det inte var avsett för den inhemska marknaden, blev nu problematiskt som centrum för varubyten. All narkotika leds då i stället om till andra hamnar som Antwerpen, Rostock eller Salerno. Kokainet kommer dit efter det att insatserna bestämts, och det är inte bara klanerna som deltar i insatserna, utan också kurirerna, mäklarna själva och vem som helst som vill pröva lyckan genom att investera i denna mystiska substans som ger hundra gånger initialkostnaden.
Vid en telefonavlyssning, som gjorts av karabinjärerna i Neapel under ”Operation Tiro Grosso”, hör man hur Gennaro Allegretti, som är anklagad för att vara kurir och förbereder sig för att resa till Spanien, ber en vän att bidra till insatsen. Vännen i andra änden av tråden har just varit på banken och vet att han inte har tillräckligt med kontanter, så han vill dra sig ur:
”Vad ska du göra på måndag? Jag måste nämligen vara beredd redan på söndag… om du säger nej… på söndag kväll sätter jag mig i bilen och sticker i väg. Tidigt måndag morgon sticker vi.”
”Jag tror inte det, för jag har just varit på banken, så jag är nästan säker på att det inte går.”
”Kompis… missa inte tåget jämt. Halva Italien är med, så vad väntar du på? Nästa månad står du på tre miljoner plus.”
Mäklarna träffas på hotell över hela världen, från Ecuador till Kanada och de skickligaste är de som grundar firmor för import och export. De förhandlar med producenter som Antonio Ojeda Díaz, som från Quito till Guayaquil – det är vad som framkommit av ”Operation Tiro Grossos” utredning – organiserade sina kontakter med italienarna genom firmor som bedrev export och import med Turkiet. Till Istanbul kom bara containrarna, medan kokainet lastades ur i flera etapper vid uppehållen i italienska och tyska hamnar. De neapolitanska mäklarnas olika knep är oändliga. Från burkar med ananas i sockerlag, där kokainet är gömt mellan fruktskivorna, till bananstockar där små kulor med kokain göms i varje enskild banan.
De sydamerikanska mellanhänderna, som Pastor eller Elvin Guerrero Castillo, bosätter sig ofta just i Neapel och sköter sina affärer direkt därifrån. Nummer ett bland mäklarna i Italien är enligt anklagelserna Carmine Ferrara från Pomigliano. Enligt utredarna förvaltade han de viktigaste insatserna. I ett avlyssnat telefonsamtal skryter han med hur bra han är: ”Alla vill jobba med mig.” Insatserna samlas ihop av de olika klanerna, Nuvoletta, Mazzarella, Di Lauro, Casalesarna, Limelli, grupper som ofta är rivaler sinsemellan men som lyckas komma åt kokainet just genom mäklarna.
Handeln bedrivs i en enkel företagsform. Mäklare som förhandlar med narcos, sedan kurirer som sköter transporten, därefter ”hästarna” som är klanmedlemmar som distribuerar kokainet till klanernas olika undergrupper och slutligen ”småhästarna” som ger det direkt till langarna. Varje nivå har sin förtjänst, men kokainet har i dag gått från fyrtio euro grammet 2004 till mellan tio och femton på Italiens viktigaste försäljningsställen. För att inte tala om försäljningsställena i hjärtat av Neapel, kokainhandelns huvudstad.
Systemet med mäklare är viktigt för kokainproducenterna: de är inte klanmedlemmar, de känner bara summariskt till klanernas organisationsstrukturer, så även om de skulle börja prata vet de inget om klanerna och klanerna vet inget om dem. Om mäklarna arresteras är brottskartellen redo att förhandla med nya mäklare, och om samtidigt en familj upplöses har mäklarna kvar sina handelspartner och lider ingen annan skada än att ha mist en kund. De vänder sig till andra familjer eller till de nya familjer som bildas.
Det blåser en tillfällig skandalvind över landet när vissa oroande uppgifter sprids: till exempel att över åttio procent av de italienska sedlarna visar spår av kokainpulver eller att avloppsledningarna i Florens innehåller mer kokainrester än ledningarna i London. Men att kokainet är den kriminella ekonomins primus motor och att denna kriminella ekonomi är den mest blomstrande av vår tids alla ekonomier, det har många åklagarmyndigheter arbetat med i tysthet i åratal och med otillräckliga resurser.
Åklagaren Franco Roberti har ett mycket kantigt mediterrant ansikte med orientalisk ögonform, han var ledare för DDA i Neapel fram till april månad 2009 och har ett förflutet i Nationella myndigheten för maffiabekämpning. Med envisheten hos den som vill se längre än det kritiska ögonblicket har han länge och långt innan det blev kris framhållit och understrukit var problemet verkligen ligger. På presskonferenserna vid de viktigaste drogbekämpande operationerna som organiserats av hans ämbetsverk förklarar han utan att skräda orden vilken oerhört allvarlig situation man har att ta itu med. ”I Neapel sker nästan alla mord på grund av droger. Kokainet flödar och genererar otroliga förtjänster. Klanerna slåss om kontrollen över knarkhandeln. Om en klan investerar en miljon euro i ett parti kokain tjänar de på mycket kort tid åtminstone fyra miljoner. På mikroskopiskt kort tid tjänar de fyra gånger den summa de lagt ut.”
Bara när det gällde ”Operation Tiro Grosso” sträckte sig de neapolitanska mäklarnas affärer från Spanien (Barcelona, Madrid, Malaga) till Frankrike (Marseille, Paris) och sedan till Holland (Amsterdam och Haag), till Belgien (Bryssel), Tyskland (Münster) och de hade kurirer och kontakter i Kroatien och Aten och även i Sofia och Pleven i Bulgarien, i Istanbul i Turkiet och slutligen Bogotá och Cúcuta i Colombia, Caracas i Venezuela, Santo Domingo och Miami i USA.
De kurirer som användes var allihop tidigare ostraffade och körde ombyggda bilar. Ombyggnaden var ofta rent osannolikt utstuderad. Kokain och hasch placerades som en bädd alldeles ovanför bilens bottenplatta, och på den monterades fordonets chassi. I verkstäderna runt Neapel och i Quarto, Agnano och Marano användes den metod som mekanikerna kallar ”kamikaze”. Liksom kamikazeflygarna har de för alltid förändrat den militära strategin genom att tillintetgöra allt effektivt motstånd. Fram till dess utgick man nämligen från att den som anföll försökte rädda sig undan, och på samma sätt har knarkhandlarna förstått att det enda sättet att klara sig undan vid vägspärrar är att lasta bilen så att knarket bara går att komma åt genom att montera isär bilen. Vilket naturligtvis är omöjligt för en polispatrull.
En gång då karabinjärerna beslagtagit en bil, kunde de inte hitta kokainet fastän de visste att det fanns där. De plockade isär bilen del för del men kunde ändå inte hitta kokainet.
Hundarna kände det men kunde inte lokalisera det, de var oroliga och förvirrade och hade fradga runt munnen. Kokainet var gömt i kristalliserad form inuti elsystemets kablar. Endast en specialverkstad skulle ha kunnat hitta det genom att se att det fanns fler kablar än nödvändigt.
För transporterna används knarklangarnas familjer. Det är det bästa sättet att distribuera varorna. De riktiga familjerna, inte i den metaforiska betydelsen klaner, utan familjemedlemmar som är tidigare ostraffade och har de mest varierande yrken. De erbjuds en weekend i Spanien och fem hundra euro per person till resan. Och givetvis betalda advokatkostnader ifall de skulle åka fast. En helt vanlig familj – pappa, mamma och en liten dotter – som en lördag eller en söndagsmorgon ger sig av på en resa, skulle aldrig väcka misstankar hos en polispatrull. På motorvägen Rom–Neapel stoppade karabinjärerna förra våren en familj som kom åkande i en rymlig Chrysler, vars kaross vilade på en bädd av tvåhundrafyrtio kilo kokain. När föräldrarna arresterades kunde en underofficer inte slita en förtvivlat gråtande liten dotter ur mammans famn. Och ansiktena hos dessa söndagslangare uttryckte tvivel, som om de inte helt förstod var de höll på med.
Chryslern verkar ha byggts enkom för de langare som fyller den. Ovanför däcken, i dörrarna, så att fönstren ofta inte kan öppnas eftersom karmarna är fullproppade med kokain. På åttiotalet var det Fiat Panda, men nu vill alla langare ha en Chrysler i sin bilpark. Varje langarbil är skyddad av ett system av spejare som varskor om det finns vägspärrar och de organiseras så att en spejare vid varje avfart meddelar om man ska köra av eller fortsätta på motorvägen. De talar aldrig i telefon om varupartiets avfärd eller ankomst och inte ens de känner till hela färdvägen, de vet bara i vilka städer de har baser och de nämner inte dessa baser förrän de kommit fram. När de väl nått sin destination meddelar de var de finns och då är det för sent för utredarna att åka dit och konfiskera knarket om de har avlyssnat konversationen. Ett telefonkort för varje resa, sedan slängs det.
I ett avlyssnat telefonsamtal hör man hur en langare vid utfarten Caserta Nord ser att karabinjärerna har fått syn på honom och står och väntar på honom och då dröjer han sig kvar vid vaktkuren och ringer direkt till de andra: ”Dom har hittat mig. Ring advokaten, stäng av alla telefoner och se till att alla stoppas.” När spejarna och kurirerna blir skuggade försöker de köra ifrån karabinjärernas privatregistrerade bilar och på några rastplatser ställs lastbilar som öppnar sina lastutrymmen, lastar in bilen och kör därifrån. Anonyma. Lastbilar bland andra lastbilar. Det är så svårt att komma åt systemet med spanare att karabinjärerna i april förra året blev tvungna att gå ner med en helikopter på motorvägen mot Capua för att stoppa en kurir.
Sätten att vilseleda polisen är hur många som helst. En bil som skuggades under ”Operation Tiro Grosso” tog följande sväng på sin väg från Spanien till Neapel: den startade i Ventimiglia, körde därifrån till Genua, sedan tillbaka till Ventimiglia, därefter ner till Rom och sedan upp till Florens igen, varefter den körde ner till Caserta och sedan till Neapel. Allt kommer till Neapel, men det kan också lämna Neapel igen. La Spezia, Rom, Milano och sedan Catania. Italiens vitfärgade näsor snortar kokain som kommer från i Neapel.
Det finns inte en plats som det kokain som förmedlas av neapolitanska mäklare inte når. Det finns inte en kriminell grupp som inte använder dem som mellanhänder. Den turkiska maffian har begärt brådskande kokainleveranser av neapolitanska mäklare och erbjudit vapen i utbyte. Arbetet med att avskaffa kokainmäkleriet är mycket komplicerat. En stor del av all tidigare smuggling har omvandlats till kokainlangning. Av utredningarna har det framkommit att klanen Mazzarella har ställt sina ”kaptener” till mäklarnas förfogande, det vill säga de motorbåtsförare som på åttiotalet transporterade smuggelcigarretter och som nu från marockanska och spanska hamnar transporterar allt till Neapel, Mergellina, Salerno. Innan motorbåtar av märket Squalo släpptes på marknaden lät man alltid neapolitanska förare testa dem. Neapolitanarna är fortfarande oslagbara när det gäller smuggling till havs. De oanträffbara bröderna Russo, bossarna från Nola, arvtagare till det imperium som tillhört Carmine Alfieri, håller sig enligt karabinjärerna gömda på båtar, de går aldrig i land och far hela tiden runt på Medelhavet och oceanerna.
Neapel är en stad som distraherar, mikrokriminaliteten och klanfejderna måste bekämpas och det blir ingen tid över för polisen till klanernas och borgerskapets stora affärer med kokain. Detta är något som mäklarna känner väl till. Men det är inte alltid så. Och för att förstå detta måste man lyssna på länskommendanten vid karabinjärerna i Neapel, Gaetano Maruccia.
Första gången jag träffade honom fick jag intrycket av att diskutera med en skicklig och kallsinnig strateg, men samtidigt fann jag att han hade samma glöd som kapten Bellodi i boken ”Ugglor i solsken”. Oförenliga egenskaper men som ändå tycktes förenas i denne man, som hade förmågan att hålla ihop motsägelserna mellan det som man aldrig någonsin och på inga villkor får svika och det som man gör därför att det bakom plikten finns ett val. Han är född i Apulien med kalabresiskt blod i ådrorna, han har tjänstgjort både på Sicilien och i Rom och han liknar Marlon Brando i mogen ålder, bakåtkammat vitt hår och basröst. Ständigt en cigarr i mungipan och har i sitt arbetsrum en märklig apparat som då och då sprutar parfym för att ta bort tobakslukten. Det förvånade mig att han kunde få ordning på områdets strukturella problem samtidigt som det ständigt uppstår kritiska situationer, vardagen ställer krav och det krävs dagliga och omedelbara lösningar. Maruccia ser problemet klart: ”Det är viktigt att förstå att den legala marknaden inte bara blivit infiltrerad av det kapital som genererats av kokainet utan också är starkt beroende av detta kapital. Att förstå detta beroende är det svåraste. Våra senaste utredningar visar att Neapel är ett centrum för den internationella kokainhandeln men också en utgångspunkt för penningtvätt, återinvestering, omvandling av knarkhandelns vinster till legala ekonomiska transaktioner. Att avslöja handelsvägarna, kanalerna, de många metoderna med hjälp av vilka kokain och hasch kommer hit är ett viktigt arbete, men det är bara första delen av arbetet och kanske till och med den lättaste. Det är omvandlingarna som vi måste förstå: vi måste förstå hur det vita pulvret blir allt det övriga. Kommers, företag, byggnader, penningflöden, kontroll av territoriet, sönderfall av den legala marknaden. Man inser att denna makroekonomi måste nedmonteras, för sedan blir de mindre och medelstora brotten svåra att utföra och kommer inte att öka i antal. Men det är denna väg man måste gå och inte motsatt väg.”
Neapelkarabinjärernas länskommando har uppnått flera lyckade resultat. Det senaste var när man slog till mot hela klanen Sarno, som var mäktig inom beskyddarverksamhet och kokain och bedrev vapenhandel med Östeuropa och använde bussarna med hembiträden från öst som täckmantel, och sjuttio personer arresterades. Också knarkhandeln i Scampia har man tagit itu med, inte bara genom massarresteringar på den lägsta nivån, det vill säga gatulangarna, utan också genom att man förstört de mindre fort från vilka klanerna försvarade sina försäljningsställen: en ny och effektiv metod som innebär att man tar hjälp av hundratals man för att övervaka handeln och på så vis förhindra varje försök och önskan till motstånd.
Maruccia har ingen som helst dröm om att kunna rensa upp totalt, men han kan se bortom kaos, bortom enskilda sifferuppgifter om en tillvaro som man ofta betraktar som nedtryckt i kriminell misär, men som i stället har en enorm potential när det gäller kriminell företagsamhet. ”Det är obestridligt att deras kapacitet att skapa företag med hjälp av kokainet är deras största talang. Att förvandla ett olycksdrabbat område som Neapels norra utkanter till en blomstrande, om än olaglig industri, är en kapacitet som vi inte får blunda för och som vi absolut måste avveckla på samma sätt som man avvecklar industri- och finansgrupper men inte rövargäng. Vi har framför oss områdets mest betydande företag och inte bara det här områdets, fruktar jag, utan hela landets. När det gäller att ta itu med Neapels problem går det inte att hålla sig inom regionens gränser, och faktum är att resurser, medel och vaksamhet aldrig räcker till, för vägarna börjar och slutar ofta här, men de involverar hela landets och ofta hela världens gränser. Endast ett allt effektivare internationellt samarbete är inte avgörande för knarkhandeln utan det måste vara övergripande, det måste slå mot det investeringskapital som klanerna flyttar runt i alla delar av världen. Antingen utgår man från detta eller också kommer man alltid att resonera ensidigt.”
Det är alltså otänkbart att fortsätta betrakta kokainet som en enbart kriminell företeelse, kokainet har blivit ett paradigm som hjälper oss att förstå den europeiska ekonomin som inte äger någon svart olja, och det öppnar definitivt dörrarna till att förstå den italienska ekonomin. Det skulle räcka med att följa spåren av de kampanska och kalabresiska mäklarnas investeringar i kokain för att se vilken riktning de lagliga marknaderna kommer att ta i framtiden. Kokainet, vardagslivets onämnbara mervärde för tusentals människor och den italienska ekonomins outtalbara kriminella talang, kan inte annat än fungera som en metafor, som nollan i matematiken.
Om man betänker Robert Kaplans yttrande: ”Betrakta nollan och du ser ingenting, betrakta med hjälp av nollan och du kommer att se oändligheten”, tycks det vara nödvändigt att hävda: ”Betrakta kokainet och du ser bara pulver, betrakta med hjälp av kokainet och du kommer att se världen.”
Reportaget är ett utdrag ur Roberto Savianos bok ”Skönhet och helvete – om maffia, fotboll och ordens makt” (Brombergs förlag).
Översättning: Barbro Andersson.