"Om alla vägar brukar jag tänka att de är vägar utan slut, de går jorden runt. Det kommer sig av att från mitt lilla Pinsk kunde man med båt ta sig ut till alla oceaner. Man kunde fara iväg från Pinsk med alla träkåkarna och segla jorden runt." (Lapidarium)
1932 föddes han där i Pinsk, Ryszard Kapuscinski, och han for mycket riktigt med tiden jorden runt. I tisdags var det slut, oväntat och obarmhärtigt slut, han skulle ha blivit 75 i mars.
I mars förra året var han i Stockholm, när "På resa med Herodotos" kom ut. Han mötte läsare, lyssnare och journalister i långa rader. Han var mycket trött och sliten, en kropp illa medfaren av barndomen under kriget, prövad av resor med strapatser och tropiska sjukdomar. Och han kunde inte säga nej när vi kallade på honom, författaren som hade tittat på så mycket av världen, i markperspektiv, med fotografens blick, och skrivit om det, med filosofin och poesin och historien i botten. Komponerat böcker som är så olika sinsemellan, med stilen som formas av innehållet.
Han var dödstrött då i Stockholm, men så flög vi upp till Kiruna, Maria Söderberg och han och jag, och vi rullade 650 meter ner i den underbara järngruvan. Och sedan upp i det gnistrande vinterlandskapet. Han verkade vederkvickt när han for hem till sin hustru Alicja. Men han var sjukare än vi visste. Och hjärtat höll inte för den stora operationen.
Hans huvud och tre arbetsbord var fulla av planer på nya resor, på bilder och böcker. En bok som borde ligga klar när som helst i Warszawa är band VI av hans "Lapidarium".
"Lapidarium är ett ställe (ett torg i en stad, borggården i ett slott, pation på ett museum), där man lägger samman upphittade stenar, spillror av skulpturer och fragment av byggnadsverk beståndsdelar av en helhet som inte finns (inte längre, inte ännu, aldrig har funnits) och som man inte vet vad man ska göra med.
Kanske har de blivit kvar som vittnesbörd om det förflutna, som spår av försök, som tecken? Eller kanske är det så att i vår värld, så utväxt, så ofantlig och svår att omfatta och ordna, strävar allting mot en sorts collage, mot en lös samling av fragment, någonting åt lapidariehållet." (1988)
I de här böckerna samlar han skisser, scener, betraktelser.
Om sig själv skriver han: " ... utforskare av det Annorlunda. Vem är huvudperson i mina böcker? Det är jag, eftersom böckerna handlar om en person som reser, tittar, läser, tänker och skriver om alltsammans."
Om den medievärld vi vistas i: "När jag tänker på de företeelser som hotar att förstöra samvetet ser jag framför allt med misstro på medierna. Det är de som i en sådan utsträckning vänjer oss vid lidandet, brottet, mordet. Fråntar dem höljet av fasa, kuslighet, skuld, förvandlar våldet till spektakel..."
Om våra villkor: "Upprepningarna och deras upprepningsbarhet. Upprepningen är både nyckel och gåta. Vi vet att det blir likadant igen, och ändå strävar vi efter att upprepa det. Allting rör sig kring detta: önskan att upprepa, rädslan för upprepningen. Rytmen i upprepningarna. Människan som slav under dem. Fråga: varifrån hämtar upprepningarna sin energi för de oändliga återkomsterna?"
Och så denna sanning, som inte är mig till någon tröst idag: "En människa går inte bort ensam. Tillsammans med honom försvinner den värld som han har skapat runt omkring sig, som har varit hans förlängning, den speciella, ensamma, unika mikrovärld som finns bara i kraft av denna människas förefintlighet på jorden. Tillsammans med hans död dör alltså någonting annat, någonting mera."