Där står jag nu igen, utanför porten till 326 Henry Street i Brooklyn. Ett generöst solsken sveper över förortsgatan den här första februarisöndagen. Jag har tryckt in knappen till porttelefonen intill namnet Purdy. Men det verkar inte troligt att jag skall få något svar. När jag försökte komma fram på telefon tidigare på förmiddagen väntade jag minst tio signaler. Men ingen lyfte på luren.
Jag skall just gå därifrån när ett medelålders par närmar sig. De betraktar mig vänligt misstänksamt, och de kan bara bekräfta min förmodan. ”Vår dotter bor i lägenheten mittemot mr Purdy”, säger de. ”Och han har inte synts till på ett par veckor.”
Från Henry Street går jag strandpromenaden mot Brooklyn Bridge, samma väg som Cabot Wright brukade ta till Manhattan för att nedlägga damer av olika åldrar och samhällsklasser. ”Cabot Wright Begins” var mitt första möte med James Purdys romankonst. Jag köpte den i pocket någon gång på 60-talet. Den såg ut som en dussindeckare. Omslaget dominerades av en braskande tidningsrubrik om en notorisk våldtäktsman. Bilden av den förmente brottslingen var dekorerad med ett kyssmärke, och intill den en säljslogan i lika ilsket läppstiftsröda färg: ”Girls! He’s back!”
Men ”Cabot Wright sätter igång” var ingen sensationsskrift. Den blev mer en metaroman om skrivandets vanskligheter, när den riviga hustrun till Bernie Gladhart skickar ut sin odugling till man med uppdraget att söka upp mr Wright och teckna ner hans levnadsberättelse. ”Det ligger pengar i det här”, manar hon. ”Kräver bara lite grävande. Sen kan du presentera fakta som fiktion.” Men Cabot låter sig inte infångas och intervjuas där han gömmer sig i en utrymningsfastighet och slickar sina sår efter fängelsevistelsen. Han är lika undflyende som sin upphovsman. Något som jag själv kommer att få erfara.
Sedan tre år tillbaka har försöken att nå James Purdy varit ett återkommande inslag i mina New York-besök. Slumpen, i gestalt av en italiensk förläggare, hade försett mig med Purdys adress och telefonnummer, och redan vid första försöket såg det ut som om jag skulle lyckas. Purdy svarade vänligt på min begäran men hänvisade mig samtidigt till sin gode vän mr Uecker. Denne måste vara med vid besöket. Purdy kunde inte ta emot mig ensam.
Mr Uecker var tillmötesgående, men han vill bara ha en försäkran. Det skall vara ett personligt samtal, inte en intervju för någon publikation. Han föreslår att han kan hämta mig vid mitt hotell nästa dag och köra mig till Brooklyn. Passar det? Vi skall bara ringa och bekräfta på morgonen. Nästa dag överraskar mr Uecker med ett kategoriskt besked. ”Ni kan inte få träffa mr Purdy. Ni har läst för litet av honom!” Men denne självutnämnde beskyddare och livvakt har aldrig frågat vilka böcker jag har läst!
Nästa dag ringer jag till Purdy och beklagar det inställda besöket. ”Men jag hade ju velat träffa er”, förklarar den sidsteppade författaren. Och vi kommer överens om att fortsätta kontakten per telefon.
Året därpå gör jag ett nytt försök i New York, nu utrustad med en förstaupplaga av ”Cabot Wright Begins”, ett oväntat fynd på Rönnells antikvariat i Stockholm. Jag skulle gärna vilja ha ett bomärke i boken. ”Vilken otur.”, säger Purdy. ”Jag är tyvärr sjuk. Influensa. Jag kan inte ta emot några besök.” Jag försöker använda boken som förevändning. Jag skulle kunna titta förbi och lämna den och komma tillbaka vid ett senare tillfälle … Men situationen är inte förhandlingsbar.
Sjuk eller inte, Purdy vill gärna fortsätta konversationen. Han har svårigheter med mitt namn, ber mig bokstavera. ”May I call you Stig?” frågar han så. Självklart, gärna! Och jag undrar om jag kan säga James. Han har ett annat förslag. Han vill ge portvakten i sitt hus en bok som jag kan hämta vid tillfälle. Passar det?
”Mr Evening”, som jag fick i min hand ett par dagar senare, var försedd med såväl en namnteckning som en sirlig liten teckning. Denna kortroman eller kanske snarare långa novell har ett handlingsmönster som går igen i många av James Purdys verk. En ung man bryter upp från sitt hem, rymmer, flyr eller lämnar det bara för att det var så dags. Och han hamnar i famnen hos en äldre välgörare med omfattande ekonomiska tillgångar och excentriska intressen, en man eller kvinna som lika ofta vill förbereda hjälten för livet som skydda eller hindra honom från att gå det till mötes.
Så är också fallet för den unge mannen i Purdys genombrottsroman ”Malcolm” som i Sverige gavs ut i Panacheserien. I romanens inledning har Purdy placerat den femtonårige Malcolm på en parkbänk framför ett palatsliknande hotell. När ljuset faller på ett visst sätt lyser bänken som guld. Där sitter han, ”elegant och orörd”, och väntar på att livet skall ta sin början eller kanske att hans okände far skall finna honom och ge honom en identitet och ett sammanhang.
Den ensamme pojken fångar flera av de förbipasserandes intresse. Det är en brokig skara av njutningslystna och lätt depraverade individer, en världsberömd astrolog, en målande dvärg som ofta avbildar sin voluminösa hustru, en ofattbart rik mecenat och en äldre förförerska som gärna vill införliva Malcolm i sitt harem av unga män.
En som tog emot ”Malcolm” med entusiasm var Edward Albee som också skrev om romanen till teaterpjäs. Något som inte föll Purdy på läppen. ”Han verkade inte ha förstått min roman. Han tog bort alla de svarta karaktärerna i boken. Liksom dvärgen. När ridån gick upp hade man lyckats få ett vackert gyllene ljus på bänken där Malcolm satt. Men det var allt. Man hade lika gärna kunnat låta ridån gå ner igen efter den bilden. Nej, då var Tennessee Williams någon som bättre förstod sig på mitt skrivande och min dramatik.”
James Purdy hade många supportrar inom den litterära världen. Själv framhöll han gärna Dame Edith Sitwell som i ett brev uttryckt att han skrev ”den vackraste engelskan av alla amerikanska författare”. Gore Vidal utnämnde honom vid ett tillfälle till ”ett autentiskt amerikanskt geni”. Och Dorothy Parker lovordade Purdy för hans originalitet, insiktsfullhet och litterära uttryckskraft. Men för den stora publiken förblev outsidern Purdy en oupptäckt, något han lakoniskt konstaterade, utan minsta bitterhet.
”Malcolm” var den första boken som gavs ut på ett större prestigeförlag. Purdys tidigaste skapelser kom i bokform genom privata initiativ av välbärgade vänner eller på mindre förlag med inriktning på queerlitteratur. Kanske fick hans påhittiga titlar lektörerna på de stora förlagen att lägga manuskripten åt sidan? Titlar som ”Eustace Chisholm and the Works”, ”The House of the Solitary Maggot”, ”Garments the Living Wear” eller ”Sleepers in Moon-Crowded Valleys”.
De var alla fantasifulla skapelser om människor som försöker leva ut sina hemliga fantasier. Men Purdy reagerade alltid starkt på ordet fantasi i samband med sina romaner. Det var det undermedvetnas strömmar som han försökte omvandla till litteratur.
James Purdy skrev sig genom livet. Han började i unga år i hemstaden Paulding i Ohio. Han skickade anonyma brev på måfå till okända mottagare, en sysselsättning som han fortsatte att roa sig med under stor del av sitt liv. Enligt egen uppskattning kan mer än 5 000 osignerade Purdyalster finnas runtom i USA – om inte mottagaren kastat gåvan. Vid vårt sista telefonsamtal berättade Purdy att han på grund av ryggbesvär hade svårigheter att skriva själv. ”Men jag har kontakt med en ung man i England som jag dikterar för. Jag gillar att diktera såhär, men det är svårt att hitta någon i New York som vill hjälpa mig på det här sättet. Men den här unge mannen älskar det här jobbet. Vi har snart tillräckligt med material för en ny bok.”
Nu blir det inga fler telefonsamtal. Fredagen den 13(!) mars avled James Purdy på ett sjukhus i New Jersey där han vårdats en längre tid. Han blev 94 år, en liten överraskning för alla uppslagsverk som anger 1923 som hans födelseår. Sjukhuset låg inte långt ifrån den lägenhet jag fick låna under mitt senaste besök i New York. Men jag hade nog inte vågat mig på ett besök om jag nu hade känt till det förhållandet. Jag föredrar att ha det som det är. Med James som en ännu levande romanfigur i fiktionen om mitt eget liv.
Stig Björkman är författare och filmare. Han har skrivit intervjuböcker med Woody Allen, Lars von Trier och Joyce Carol Oates. Senast kom en bok om gamla Hollywoodskådisar, ”Some Americans” (2008).